livet från Unit 731

(Unit) - Isa?
(Isa) - Ja?
(Unit) - Vad är det tjejer vill ha? Vad är det ni letar efter hos oss killar?
(Isa) - Jaa...det är ju olika.
(Unit) - Jo, det är ju sant. Men tror du inte det finns något som är gemensamt hos alla? Vad är det du tycker om hos din kille?
(Isa) - Jag tror det skulle vara...
Isa tänker en stund
(Isa) - Att han fångar mig när jag faller.
(Unit) - Att han fångar dig när du faller?
(Isa) - Ja, han fångar mig när jag faller.
Unit reflekterar över svaret
(Unit) - Isa, det var nog det bästa svaret. Tack

Jag insåg hur det föreföll sig, med mig som person. Varför mina två förhållanden krachade, hur jag med så stor framgång kunde totalförstöra dem. Jag fångde dem inte när de föll, vad värre är att det var jag som fick dem att falla.
Jag har nu varit singel i tre månader. För mig är det verkligen ovant. Jag har inte varit singel någon längre period på över 6 år, och det är nästan att jag frågar folk: "Hur gör man?". Hur är man singel? Vad ska man göra med all tid man har över? Det är nästan som att tänka tillbaka på hur det var innan internet och mobilen, hur gjorde man då? Jag måste ju tacka Isa över hennes rådgivning och tålamod över mig och mina underliga frågor.
Kanske betalade jag tillbaka en del igår, när hon kom upp i köket i tårar. Hon grät och försökte förklara varför, och allt jag gjorde var att krama henne tills hon gråtigt färdigt. Visst, det var inte mycket, och jag tvivlar på att hon tyckte det var speciellt, men för mig var det (utan att missuppfatta) underbart. Jag kände mig nödvändig igen. Jag fick finnas där för någon, jag kunde trösta någon, jag och ingen annan gjorde det. De flesta av er borde värdera er förmåga att finnas till för någon, att få denna någon att känna sig trygg.

I övrigt har jag återställt alla kommentarer, på någons begäran. Nu ska jag fortsätta med mitt.
På återseende!

Job 3:25-26

Sådär, jag är tillbaka på allas begäran! Kunde inte hålla mig borta helt enkelt. Vad som hänt sedan sist? Jag har rensat bort alla kommentarer, läser det men har dem inte publicerade. Beställt en digitalkamera så snart kommer bilddagboken igång. Min morfar dog för några dagar sedan, bagravning om någon vecka, trist trist.
I övrigt inget nytt, lever livet och försöker hinna med att lukta på blommorna.
Nedan, en konversation och en kort "historia" jag slängde samman på Metroen påväg till jobb.

-Unit?
(Unit) - Mmm?
- Vet du? Jag tycker att du är ganska rolig.
(Unit) - Jaha?
- Jo, så jag undrar om eh...
(Tystnad)
(Unit) - Om vadå?
- Jo, om du skulle vilja säga något kul?
(Unit) - Något kul?
- Nej jag menar inte så, härma mig inte.
(Unit) - Det var en fråga ditt nöt, vadå något kul?
- Ja?
(Unit) - Vadå? Som ett skämt eller?
- Nej, inget skämt. Bara något kul.
(Unit) - ?
- Något?
- (Unit) - Jag tror du har problem.
- Skulle det vara kul?
(Unit) - Nej.
- Nehej, så inget kul?
(Unit) - Eh, vafan ska jag säga?
- Något k
(Unit) - Jaja, något kul, jag vet men vafan...?
Båda stirrar på varandra.
- Något?
(Unit) - Jävla idiot!
Skratt
- Hehe, där ser du! Du kunde säga något kul.
(Unit) - Eh, va?
- Hehe, du är rolig.
(Unit) - Va?! Jag kallade dig bara en idiot ditt spån!
- Haha, mitt spån! Haha, ja, jag är...Haha..., ett spååån. Hahaha
Går därifrån skrattande
(Unit) - Jaha...

Kort story:

The car stops next to the hitchhiker. The driver asks;
- Where are you heading?
- Anywhere, the hitchhiker replies.
- Oh, thats to bad.
- Why, where are you going?
- Somewhere.
- Darn! Oh well, have a nice trip!
And the car drives away.

Jag vill passa på att tacka alla som funnits där för mig nu under den svåra tid jag haft under de senaste månaderna. Jag vet inte varför, men jag fick plötsligt dåligt samvete över att jag kanske verkat lite nonchalant och tagit mina vänner förgivet. Men nu ska jag skriva och förklara hur mycket ni faktiskt betyder för mig.
Ska inleda med min färskaste vän; Morten, som jag känner genom jobb.
Vi blev genast bra vänner och han är så underbart vuxen för sin ålder. Tror han fyller 22 eller 23 i morgon, men så mycket klockare (visare är nog ett bättre ord) än många andra jag känner. Han ger mig alltid goda råd och han är alltid uppriktig. Han stöttar mig, hjälper mig när jag har dåliga dagar. Det som är underbart är att man behöver inte säga till honom att man mår piss, han märker det och han hanterar situationen på bästa sätt. När man pratar med honom käns det verkligen som han lyssnar och nu när jag sitter här och tänker på det så vill jag bara krama honom. Han är en stor del av det som jag letar efter hos en flickvän, någon som märker när jag är ledsen och stöttar mig. Någon som lyssnar. Jag avundas hans flickvän, jag förstår varför hon alltid verkar så glad när jag träffar henne. Så tack till er båda, Morten och Christina!

Sedan har vi Chris, min äldsta vän, och då menar jag inte hans ålder. Jag vet att jag försummat dig en del och jag försöker verkligen att ta igen det nu. Jag är ledsen, man ska inte försumma sina vänner oavsett anledning. Jag älskar dig som en bror och det är märkligt hur lik du kan vara Morten när det gäller att hantera mig och mina känslor. Du säger alltid att jag är den känsligaste person du känner, och det kanske stämmer. Jag är känsig som fan, på gott och ont. Det kanske inte är de manligaste egenskaper, men jag skulle inte vilja vara på något annat sätt. Jag är glad att vi kan sticka ut och festa och att det käns som att vi är på samma nivå. Tack Chris att du finns där för mig!

Nu har vi min lilla kära syster. Vad ska jag säga om henne? Jag älskar henne vekligen, och hon är den jag berättar Allt för. Det är sant, jag har absolut inga hemligheter för henne, och det känns tryggt för mig. Det finns en person på jorden som vet allt om mig, någon som jag inte ljuger för någonsin. Jag vill tänka på vår relation som att vi stöttar varandra, och jag tror hon känner som mig, att det är en trygghet hos varandra. För oavsett vad som händer finns hon där för mig och är min syster, inget kan ändra på det någonsin. Hon kanske inte är väldens bästa lyssnare, eller så är det för att jag är tråkig som fan ibland, men hon ger de bästa råden.

Det finns fler i mitt liv som betyder mycket för mig. Min mamma, hennes pojkvän och en del andra bekanta. Men de jag tagit upp är de som stöttat mig mest nu när jag mest behövt det. Tack till er alla!

Whow, hinner knappt vakna på morgonen innan man har fler kommentarer än någonsin. Det verkar som att det är något bråk på G mellan mina läsare och mitt ex. Det var ju knappast vad jag hade planerat när jag publicerade mitt förra inlägg, men det verkar som att det var ett skott i Sarajevo.
Först vill jag tacka mina läsare för att de tycker om min blogg, alltid kul att läsa. Tackar dessutom mitt ex för att hon gav mig tummen upp, jag hoppas hon förstod att det jag skrev om henne var ett skämt, som de flesta vuxna hade förstått.
Sedan ska jag säga att jag håller med mina läsare, hennes blogg är inte bra. Jag tycker att hon är en Blondinbella wannabe och det har jag tyckte vid många tillfällen. Men, och då menar jag verkligen MEN, hon kan skriva både långt och bra. Hon väljer att inte göra det i sin blogg av någon anledning som jag inte förstått men så är det. Dock skriver hon på fritiden och det jag läst var väldigt bra, så ni förstår att hennes blogg inte nödvändigtvis reflekterar henne som person.

Sen vill jag passa på att skriva något om oss, henne och mig, och varför vårt förhållande inte kunde fortsätta. Detta kommer vara för mig som för en alcoholist, att erkänna sitt problem för sig själv. Jag är en dålig pojkvän. Sådär, nu är det ur mig. Jag behandlade henne inte med respekt och det finns så många saker jag önskar att jag gjorde annorlunda. Så om ni tror att jag är arg på henne eller om hon är ett svin som dumpade mig för någon annan så ska ni veta att hon gav mig verkligen många chanser till att bättra mig, men jag lyssnade inte. Jag tyckte inte att jag hade några problem. Det är först nu, långt senare som jag kan tänka tillbaka och se hur jag var som person. Jag är glad att jag kan se mina egna brister, det finns så många andra som inte kan eller vill se sina egna misstag. En sak ni kan fundera över som jag insåg är att ni ställer er framför spegeln och tar en lång funderare. Hade ni själva kunnat vara tillsammans med den person som tittar tillbaka på er? Om svaret är "Nej" är det något fel. Under hela vårt förhållande var mitt svar ett fett nej, så varför ska jag bli förvånad om hon tröttnade?
Men jag börjar kunna skymta ett kanske vid horisonten, och jag börjar sakta men säkert trivas med mig själv igen.

Tack igen för alla era kommentarer!
kram på er alla!

Idag ska jag ta upp ett känsligt ämne, i alla fall inom bloggvärlden. Jag ska berätta vad jag tycker om Blondinbella och hennes gelikar. Först och främst, den enda anledningen till att jag ens känner till personen är för att mitt ex råkade vara ett blogg ultra freak som trodde att välden kretsade kring hennes blogg, eller tyckte i alla fall att den skulle (no hard feelings ;P). Jag skämtar inte, hon var så kåt på sin egen blogg att jag tvivlar inte på att hon tänkte på den när vi hade sex för att underlätta en orgasm (underminerade jag precis mina egna sexuella talanger?).
Hur som helst, jag fick höra en del om Blondinbella och hennes framgångar.
Så när jag idag sitter på tåget påväg till jobb hittar jag en artkikel i Metro, där de berättas att Blondinbella blivit utsatt för något överfall där man kastat flaskor efter henne. Okej, ganska onödigt och omoget tyckte jag och hade sympati för den stackars söta tjejen på bilden. Men sen kommer jag hem och snabbspanar på hennes blogg och inser att jag själv vill kasta saker på henne. Jag kan inte hjälpa att undra hur fan det hon skriver kan ha gjort henne till sveriges mest lästa bloggare? Tjejen verkar helt blåst.
Okej, nu hör jag er säga; "Men Unit, hon tjänar ju jätte mycket pengar på sin blogg och tusentals unga tjejer vill vara som henne. Hon är ju jätte populär. Det finns typ tre personer som läser din blogg och du tjänar knappast några pengar på den, så vem är det egentligen som är blåst?"
Jo det är sant, jag är inte framgångsrik i den betydelsen att jag tjänar fett med cash eller har en skara människor som beundrar mig. men tro mig, bara för att många tycker som en viss person behöver det inte vara rätt. Nu ska jag visa hur jag tänker. På 1800-talet tyckte större delen av den "Civiliserade" världen att slaveri var en bra idé. Under den första halvan av 1900-talet tyckte en stor del av tysklands befolkning att folkmord var ballt.
- Unit, jämförde du precis en liten bloggande tjej med två av väldshistoriens värsta felsteg?
- Ja det gjorde jag.
Hitler, Stalin och Saddam var alla tre populära och "framgångsrika" och jag känner mig frestad att placera Blondinbella bland dessa tre. Folkmord, terror, världskrig och bloggande, det fungerar nästan. Jag är däremot inte helt säker på vad jag tycker är värst; folkmord, eller att så många tycker att hennes blogg är bra? Vad är det som gått snett i vårt land? Är det kanske så att det är mig det är fel på? Som de säger; "Does thinking your'e the last sane man on the Earth make you crazy? Then maybe I am."
Jag förstår inte henns framgångar och jag vill inte förstå. Det får mig att tänka på Bill Hicks när han spinner loss på alla de olika kassa artisterna som alla beundrar men som suger fett!
Spana själva på: http://www.youtube.com/watch?v=Lv2qLOiioPc

Så, nu något helt annat. Jag har fått frågan om varför min blogg heter "Unit 731" och vad det betyder. Jo men det är på så vis att Unit 731 är beteckningen på en grupp militärforskare under andra världskriget. De var japaner som utförde experiment på människor, tillfångatagna kineser och kanske någon amerikan. Okej? Så varför ska jag då ha en blogg med samma namn? Jo för det de gjorde, mänskliga experiment, påminner mig om vilka djur vi människor egentligen är. Att vi bara är några bestar som tror att vi utvecklats för att vi dragit på oss lite kläder och kan skriva. Men jag ska berätta för er att vi är inte mer utvecklade än Cro Magnon människorna för några tusen år sedan. Vi är ett strömavbrott från grottbjörnens folk. Männsikorna är barbarer och det är viktigt för mig att påminna mig själv om det ibland. Sådär, hoppas det var svar på din fråga :)

Nu ska jag spana på tv, är fri i morgon ju så jag ska försöka njuta av kvällen lite mer.
Vi hörs i morgon!

Satt precis och spanade genom mitt schema för de kommande veckorna, schemat för jobb. Och fan vad jag kommer ha kul en del veckor, när jag kommer upp i 47 timmar en vecka, 49 en annan och för att inte glömma den potentiella (om jag jobbar över pga väder) 57 timmars veckan. Hahaha, fan vad jag längtar! Jaja, man ska vara glad att man har ett jobb och en inkomst (har jag hört). Det blir ju knappast någon semester för mig denna sommaren, men jag sparar till nästa då jag förmodligen både sticker till Roskilde och Hultsfred. Sen vill jag utomlands (längre än Danmark), så jag funderar på att åka ned till en gammal polare som bor i Barcelona i Spanien. Han har bott där i tre år typ och det hade varit fett att dra dit. Man kommer ju bo gratis.
Kommer antagligen att sticka till England i vinter men en annan polare som har större delen av sin familj där. Samma tanke, bo gratis och leva bättre för de sparade pengarna. Fick veta för några dagar sedan att jobb är stängt från jul till någon dag efter nyår så att fira nyår utomlands hade inte varit dumt.
Jag har i regel aldrig varit riktigt mycket för att åka utomlands, men man ändras antar jag, och nu sitter man och slöspanar på resor och planerar löst.

Är ledig i morgon dessutom, men jag har planerat in en massa hela dagen. Tvätta, städa och fika. Har dessutom sovmorgon på torsdag så jag tvingar säkert mig in hos någon över natten, eller en bra bit in på den i alla fall. Det suger ju ganska bra att vara fri en vardag när alla jobbar, men jag börjar bli van. Det possitiva är att man kan ta en tur på väla (köpcenter utanför Hbg), och i stort sett vara ensam. Glida omkring bland affärerna och ta det lugnt själv, rensa huvudet och shoppa en smula. Terapi :)

Min gamla mor var här precis och hälsade på med hennes hund. I normala fall är den hunden ett enda stort irritationsmoment, men idag sov hon lugnt och stilla på golvet, föga irriterande. Min mor är toppen, och jag älskar henne, men det blir bäst i små portioner. Hon kan vara en smula dryg ibland, eller så är det vi båda som har så få saker att prata om ibland. Innan var hon min Dr Phil, och jag öppnade mig helt för henne. Nu är hon utelåst och jag har inte nämnt mitt ex för henne på över en månad. För en månad sedan ställde hon en fråga om exet och jag flög i taket. Blev kanske inte så arg, bara frustrerad över att behöva förklara en massa för alla och det hade nog runnit över på vem som helst, mamma hade bara otur att det blev henne. Sedan dess har hon inte frågat och vi pratar inte om det. Men nu, efter två månader finns det inte så mycket att prata om längre. Jag är inte det skal av en personlighet längre som muttrade bittra och cyniska fakta till alla i min närhet. Jag har inte själv sett förvandlingen, men när jag jobbade med Isa igår på jobb påpekade hon hur glad jag verkade. Min första reaktion var ungefär hur fan någon kunde komma och kalla mig av alla människor glad, nästan som att jag blev förolämpad. Men det är nog rätt, jag var på gott humör igår. Att jag arbetade med Isa gjorde inte saker sämre. Vi stod och pratade om en massa sexerfarenheter som tillhörde ovanligheter som första gången, antalet och bästa/sämsta sexpartnern. För att vara tjej har hon en ganska rolig inställning till sex och är dessutom väldigt öppen i ämnet. Så tack Isa för att vi hade kul igår, inte för att du läser min blogg.

Nej men nu ska jag snart (40 min) bege mig till jobb. Är som sagt ledig i morgon så man tar det ganska lugnt på jobb då, och det är en annan inställning, man glider fram på något sätt. Att man dessutom har något att se fram emot i morgon gör ju inte saken värre.

Baj baj!

Jag blev glad över de två senaste kommentarerna, och jag vet inte om jag ska fortsätta skriva. Innan skrev jag för att jag ville bli läst av någon speciell, ni pissar jag i henne så det känns lite tomt kanske. Men om det finns de som tycker att jag ska fortsätta så gör jag kanske det. Ang ikväll, så blev det inget. Jag pratade med henne om att jag inte kände mig redo. Jag vet att det är sjukt patetiskt av mig att inte bara doppa den och hålla god min, men något var fel. När jag tänkte på det kändes det fel, jag fick dåligt samvete, nästan som om jag skulle vara otrogen.
Men den tiden kommer, hon förstod iallafall och det kommer fler dagar.
I morgon är jag ledig, och min syster undrar om jag vill hitta på något med dem nere i malmö. Vi har ingen aning om vad vi ska göra, så det är fortfarande ovisst om jag ska dit.

Det som är bestämt är träningen i alla fall. Dock kan jag inte gå till gymet längre, fick veta för en stund sedan att Opportunisten (den nya killen) tränar där. Så nej nej till det jävla stället. I ett tag i alla fall. Men jag springer och gör mina småträningar hemma så jag håller mig lite i form iallafall.


Min syster ordnade så jag fick ledigt under en av dagarna då det är Hbg festival, så jag ska passa på att hoppas bungee-jump. Även om jag är hemligt höjdrädd. Dessutom ska jag göra det lite värre genom att falla baklänges, om man får. Kommer nog skrämma skiten ur mig själv, men det kan vara nyttigt.

Läste dessutom ut Ps I love you boken idag. Den var bra och fin, dock sämre mot slutet. Den fick mig dock att inse en viktig sak, nämligen att mitt ex inte älskade mig. Kvinnan i boken hade riktigt svårt att komma över sin man, det tåg henne längre än ett år. Visserligen var de gifta och fett mer seriösa. Men jag efter två månader har fortfarande svårt att gå vidare, trots att hon är världens mest egocentriska person och fett kännslomässigt skadad. Men det tog henne inte mer än tre veckor att hitta en ny. Mindre än två månader och hon älskar redan snubben. Är det bara jag som börjar ana att hon gått bakom min rygg ett tag eller att hon inte vet vad kärlek är? Min slutsats är att jag älskat henne hela tiden och jag älskar henne fortfarande på något sätt, men hon har inte varit kär i mig. Då börjar jag plötsligt förstå varför vårt förhållande var så dåligt. Hur kan förhållandet vara bra om kärleken är enkelriktad? Jag kan ärligt säga att jag inte kännt mig speciellt uppskattade de senaste månaderna inna det tog slut, och nu med facit i hand vet man varför. Att inte känna sig omtyckt i ett förhållande gör mig frustrerad, och efter frustrationerna kommer bråken.
Men så sant så, jag är glad att det är slut. Klart att jag saknar henne. Visst jag vill att vi ska bli tillsammans och få det att fungera, men det går inte. Aldrig mer, för jag har inget som helst förtroende för henne och det hon kallar känslor. Nästa gång jag ska älska någon ska det vara ömsesidigt. Jag ska bli älskad tillbaka. Och tro mig, jag kan vara väldigt älskvärd, hehe.

Detta känns bra, att skriva menar jag. Jag är glad att ni övertalade mig. Tack!
Nu ska jag sova. Det är långa dagar på jobb och jag är trött.
Vi kanske hörs mer i morgon?
Puss och kram!

Just precis som titeln antyder är detta det sista inlägget i min blogg, det finns ingen anledning till att skriva mer i den efter idag.
Igår hände något spännande i mitt liv. Jag tackade ja till en dejt. Dock är det nog inte en vanlig dejt i det avseende att man ska lära känna varandra och se ifall man kan bli tillsammans. Hon har varit ganska tydlig med att hon inte vill ha något seriöst och jag måste hålla med henne på den punkten. Så det handlar bara om sex. Hon kommer hem till mig ikväll efter jag jobbat, vi pratar och dricker några glas vin och delar en flaska San bucca (har sparat den flaskan skitlänge till något speciellt) och hon åker hem i morgon. Dock är jag inte bara glad, jag är nervös. Jag har inte rört en annan tjej än mitt ex på över två år. Det är nästan så man vill säga "Huir gör man?". Men det kommer att gå bra! Vi kännner varandra sedan innan, dock inte på det sättet.
En annan spännande detalj är att hon har opererat in silicon, hon gjorde det när vi gick i sammam klass i gymnasiet. Har aldrgi haft chansen att leka med siliconbröst tidigare så det kommer ju vara roligt :) Får se om det är värt pengarna, hehe

Nej men ni får ursäkta mig att jag inte kommer skriva mer, men jag känner att det är överflödigt i mitt liv.
Tack för era kommentarer och för att ni läste!
Ta ta :)

Det är något fel på mig, fråga bara mina vänner. I normala fall har jag ett kritiskt intresse till kärleksnoveller eller filmer som slutar lyckligt. Men på senaste har jag haft intresset att se filmer som "U have got mail", "Tro, hopp och kärlek" eller "Snygg sexig singel". De som känner mig vet att dessa filmer föga tillhör den genre jag brukar uppskatta. Men när min syster började prata om PS I love you på jobb, och att hon läste den, fick jag upp ett intresse för den. Inte först, men när hon berättade om den, berättade urdrag ur de brev som den framlide mannen skickat fick jag tårar i ögonen. Det var så vackert och sorgligt. Det var en kärlek som man bara kan läsa om. Idag åkte jag ned till den lokala bokaffären för att köpe just denna bok, men som ni vet lider jag av någon sjukdom som får sina utbrott när jag kommer över tröskeln till en bokaffär, och jag gick därifån med fyra andra böcker förutom PS boken.

Fick precis en avi från cdon oxå, beställde en film. Det råkar vara så att det är väldens bästa film. Ett konstverk, en skapelse från en samling genier. Skådespelarna, musiken, regissören och omgivningen där allt utspelar sig är underbart. Det är en magisk film, och jag kan nästan svära på att om jag träffar någon som har den i sin filmsamling blir det tal om frieri, för så bra är den. Dock har jag inga illusioner om att det är en film som alla uppskattar. Den är komplicerad, surrealistisk och full av frågetecken. Men det är just det som gör den så, vacker. Skådespelarna är fantastiska, de bär hela filmen på sina axlar tillsammans med musiken.
Ikväll blir det filmtajm, jag ska njuta genom hela filmen och jag längtar som ett barn.
Men jag ska inte säga vilken det är, det får ni sitta och fundera på själva.

Måste påminna mig själv att jag ska hämta ut biljetten till operan idag, det blir ju opera på söndag. Dock ska jag dit ensam, fanns ingen som hade tid eller intresse att följa med. Men jag är inte den som står över för att jag är ensam, jag tänker inte missa denna chansen.
Nu blir det till att läsa lite.
Hoppas ni har en fin dag!

Okej, jag har nyligen fått höra att min blogg är så positiv att det får människor att äcklas, nästan som någon låt från Drömhus lr något. Och så kan vi inte ha det, jag kan inte tolerera att bli jämförd med Drömhus, så därför ska jag skriva in en text jag komponerade för någon vecka sedan när jag hade en kass dag.
Texten börjar nu:

Sedan min flickvän lämnat mig känns det som jag simmar runt i en bottenlös sjö av sorg. Som resultat skriver jag väldigt mycket. Det är nämligen så att jag skriver när jag är djupt olycklig. Jag tar någon sorts mental tillflykt hos orden, och när jag skrivit en del känns det skönare, lättare, som det gör efter man gråtit. Texterna kanske inte återspeglar min olycka och kan ibland t.o.m verka glada, men det är bara en fasad. Man måste ha en fasad, man måste fortsätta skratta och le, människor blir lätt trötta på den som gnäller för mycket.
Man berättar för mig att jag måste "gå vidare", att jag ska "komma över henne". Men jag har insett att man inte kan välja när man ska sluta älska någon lika lite som man kan välja vem man ska älska.
Jag har inte slutat älska, chanserna är att jag aldrig kommer göra det. Så därför får jag simma vidare, tills jag hittar en strand eller om någon ommer förbi och plockar upp mig.
Det kommer bli många sidor text tills dess.

Så sent som igår skrev jag en fortsättning på det ovanstående stycket, fortsättningen står skriven nedan.

Det har hänt en del sedan jag skrev den ovanstående texten. Den bottenlösa sjön har blivit grundare, jag står nu på dess botten och kan skymta land borta vid horisonten. Det är sant att det är en bit bort och jag har en del kvar att simma, men snart kommer jag ligga på den varma stranden. Kanske kommer jag att vara ensam, men det är iallfall land. När jag är där och glassar i solen gäller det bara att hålla utkik efter andra. Alla kommer till stranden någon gång, och det är bara en tidsfråga innan jag kommer att älska igen.
Men just nu får jag bara fortsätta simma.

Sådär, texterna kanske inte var fullt så melankoliska som jag först presenterade dem, men de betyder mycket för mig. De kanske inte återspeglar glädje, men hopp. Hopp om att allt kommer bli bättre, även om det visserligen inte är skit nu, men bättre är aldrig fel.
Nu ska jag vidare.
Vi hörs!

Hemma från jobb igen, stinker svett och bacon. De har ingen dush på jobb, vilket innebär att jag spenderar över två timmar ute bland andra människor stinkande som ett as och jag vet att andra känner det. Ibland vill jag resa mig upp på tåget, skrika att jag har fan jobbat hela dagen i ett stinkande kök och det är inget mer med det. Det har inget med dålig hygien att göra, ingen är så ren som mig!
Men jag sitter snällt stilla och lyssnar på min musik och hoppas att alla som sitter i samma vagn lider av någon förkylning.

I morgon är jag ledig, dvs idag tisdag. Just det, ledig hela helgen, jobbar måndag sedan är jag ledig igen. Hade egentligen något halvt inbokat, men det visade sig att vi flyttade på det till en annan dag i en obestämd framtid. Så jag är ledig hela dagen i morgon, skönt egentligen. Ska springa min slinga på morgonen och städa hela lägenheten. Men annars inget.

Dessutom ska jag nu ta mig tid att svara en del av mina kommentarer här i inlägget. Först och främst till er två som snackar om att jag drar en och en annan martini en söndag, det är ett starkvin på 15%, inte helt livsfarligt. Dessutom blir det inte mer än ett par glas och det är fan en söndag, lite kul måste man ju ändå ha!

Och du som snackade om att "Darpe ciem" betydde något, så vet jag i alla fall att Carpe diem (Bytat plats på C och D) löst översatt till eng betyder "Sieze the day". Men dock kan ordet "Carpe" betyda plocka eller samla. Frasen användes först i en dikt av Horace och gjordes poppulär i filmen Dead poets society (asbra film btw).

Och till dig som dristade dig att gissa min bostadsort till Kalmar eller genom att läsa en smula längre ned för att dra slutsatsen att jag bor i skåne kan jag säga att du båda har rätt och fel. Sant att jag bor i skåne, men jag jobbar inte i Glumslöv längre. Jobbar i Köpenhamn, men tack för att du tycker om min stil, om det nu kan vara så att jag har någon.

Sådär, svarat på kommentarer i min blogg och fått ur mig en del oviktigheter. Nu ska jag sova.
Morsning!

En vän sade till mig en dag; "Life is a ride. Its just a ride." Och jag håller med. Mitt liv har väldigt länge saknat flöde. Jag har varit en småsint person som stannade för ofta. Jag var en arg och bitter person, men livet är för kort för att vara arg hela tiden. Jag har slösat för mycket på att vara arg och ledsen, så det är skönt att kunna se tillbaka på vad jag var och nu veta att jag är något bättre. Det känns bättre, mjukare, om det nu är ett passande ord? Ett viktigt framsteg jag gjort är att jag slutit fred med mig själv, mitt förflutna och insett att man faktiskt kan göra något åt de delar av livet man inte tycker om. Jag kan inte göra något åt mina misstag, jag får leva med dem varje dag som går, men iställt för att låta dem förstöra mig som person försöker jag vända dem till något mer än bara misstag; jag försöker lära mig något. Det är som Oscar Wilde sade: "Erfarenhet är var jag kallar mina misstag", och jag håller med. Alla misslyckas någon gång, det viktigaste är att vi reser oss upp, borstar av den värsta skiten och fortsätter.
 En speciell fras från en film (Batman) som fastnat hos mig är "Why do we fall? So we can learn to pick ourselves up again." Det är en viktig att kunna ta en förlust och gå vidare. Man misslyckas inte förrän man slutar försöka.

Det är viktigt att lära sig vara nöjd med vad man har i livet, slösa inte tid med avundsjuka. Som mig, just nu tillexempel, lyssnar på musik från en film och njuter en Martini och känner mig oerhört harmonisk. Vad kan jag be om mer? Musik, en drink, mina tankar och mina händer som dansar över tangenterna och försöker förmedla vad jag känner. Det är underbart. Hela dagen har varit underbar. Inga krav, inga måsten. Min balkong och en bok. Min soffa och min tv. Min musik och en drink. Livet är på min sida idag, och det verkar som att det kommer vara det en stund till. Jag vet att dagar som dessa är sällsynta, och istället för att våndas över morgndagen så njuter jag fullt ut.
Det är som de säger; "Carpe diem, quam minumum credula postero", "Fånga dagen, förvänta dig inget av morgondagen."
Jag hoppas ni reflekterar över era liv, och tar er mod och kraft att ändra det ni vill ändra, och fokuserar på det som gör er lyckliga.
Lycka till!

Efter att ha arbetat i en majoritet av dygnets timmar igår tyckte jag att det var en bra ide att dra med en polare hem och prata en massa skit över några drinkar och en film. Båda var trötta som fan och det tog inte lång stund innan vi bäddade på golvet åt honom och sedan lämnade vi över till drömmarna. Dock sov vi inte länge, solen väcker mig alltid runt niotiden så vi gick upp och påbörjade den löst planerade dagen. Först skulle vi ned till stan för att äta, dock blev det ett oväntat stop i en lokal klädesaffär, och jag blev som en tjej i 20 minuter. Under denna tid hade jag samlat kläder för några tusenlappar, och det var inga dyra jeans lr dyl, nej nej, det var mest en massa t-shirts och annat smått.

Efter mitt utflipp åt vi frukost på ett mysigt café, älskar färskpressad juice. Vi stack sedan vidare till ett köpcenter och fortsatte min shopping frensi, dock tog den slut ganska snabbt i brist på varor jag ville ha Är gladast för de två glas jag köpte på duka, Orrefors. Ville ha några fina Martiniglas så jag ville skämma bort mig själv.
Nu är jag dock bara hemma och softar, ska snart sticka vidare till min polare igen och fortsätta dagen. Vi ska till ett uteställe i Hbg, PL13 (spana på wiki ang namnet, ganska ballt). Vill inte till något dansställe eller så, vill bara hitta en bar och ta det lugnt med några polare, känna att man lever.
Hoppas helgen blir lika bra för er som min verkar bli!
Haj haj

Jag har haft en intressant dag idag. Jag är osäker på vart det gick fel, kanske svängde jag fel någonstans eller hoppade av tåget på fel station, men resultatet blev oväntat. Först märkte jag inget ovanligt, men det tog inte lång stund innan jag började lägga märke till en del annorlunda företeelser. Jag märkte att jag kommit helt fel, detta var inte min arbetsplats, detta är fan helvetet. Visserligen smart maskerat till att likna min arbetsplats, men jag visste bättre. Detta var verkligen helvetet.

Nu sitter ni säkert och undrar vad fan jag snackar om, och hur kan jag veta att detta verkligen var Satans hemmaplan? Well, i det stora hela finns det två olika förklaringar till att jag kan identifiera ett helvete.
Den första förklaring är alla de små tecken som indikerar närvaron av Satans inflytande, som te.x att det var varmt som in i helvete, alla var arga och otrevliga (detta smittade även mig efter en kortare tid), hela platsen verkade motarbeta mig á Murphys lag (wikipedia) och dessutom talade alla danska. Det sista är i synnerhet viktigt och påvisar en stark närvaro av Satans agenter.

Förklaring nummer zwei till att jag kan identifiera ett helvete är att det faktiskt inte är första gången jag är på besök.
Nej, jag menar allvar även om många av er nu sitter och överväger trovärdigheten i texten så är jag helt allvarlig. Jag har varit där, vid ett stort antal tillfällen. Det ligger nämligen till på ett sådant vis att jag varit anställd i nära två år på Hell,Inc, eller i folkmun mer känt som Burger king. Nu är det ju inte alla Bk restauranger som är Hin håles bosättning, så vitt jag vet är det bara en. Om ni råkar vara i nordvästra Skåne och vill ta en tur förbi helvetet och dessutom får träffa El Satanus i egen hög person, stanna till i det lilla men dock skruvade samhället Glumslöv.
Här ligger Burger king restaurangen som även är en port till helvetet.

Tips hur ni bör gå tillväga; parkera bilen, om ni har barn så lämna dem för gudsskull kvar i bilen (jag skämtar verkligen inte). Åter igen; INGA barn under några som helst omständigheter i restaurangen! När ni lämnar barnen i säkerhet och om modet inte sviker så kan ni gå genom helvetets portar, i detta fallet maskerat som två dörrar av metall och glas. Sådär, grattis! Ni har lyckats ta er till Helvetets foajé. Om ni vågar så ska ni försöka skymta bak, bakom kassorna, till de stackars fallna slavar som jobbar där, bundna via ett kontrakt de säkert lurades underteckna.
Sådär då var helvetet avklarat, hur ligger det då till med Fan själv? Jo det är enkelt. Ni tar plats i en kö och inväntar er tur, men tänker er noga för, det är inte försent än att vända om.
När det väl blir er tur ska ni när ni blir tillfrågade "Vad vill nu beställa?" bara ignorera frågan (den är till för att vilseleda) och istället ställa en motfråga som lyder: "Kan vi få träffa Tobias "Tobbe" Arvidson?".
Om ni har tur, eller otur, kanske han är där just den dagen. Ni kommer ha en pinsam ursäkt till person framför er, hans namnbricka kommer förklara att han heter Tobias, men låt er inte luras, det är Lusifer själv ni har framför er.

Sådär, en liten lärorik läsning må jag säga, förutsatt att ni läste allt. Nu ska jag sova, ska upp igen om 6 timmar för att jobba ett 12 timmarspass (12.5 egentligen). (Egentligen skrev jag detta inlägg runt midnatt men kunde inte publicera det då)
Vi får bara hoppas att jag kommer rätt i morgon.
Sov gott!

När jag och min syster arbetar tillsammans är det konversation 100% av tiden. Det som är komiskt är för dem som går upp i köket låter det som om jag och min syster är inne i värsta konversatinen med varandra. Alla på jobb tror att vi kommer skitbra överrens och de avundas vår relation. Jag har någon som är mig nära alltid. Hon är min syster och hon kommer vara det genom hela mitt liv, oavsett vad som händer. Vi har varit med varandra genom livet och förstår varandra bättre än någon annan gör.
Hursomhelst; där försvann jag in på ett sidospår kanske.
Angående våra konversationer; det lustiga är att vi för monologer, vi talar med oss själva, högt. I köket är det stressigt, högljutt och man har inte tid att lyssna på någons babbel. Men ändå pratar vi vidare med varandra som om den andre lyssnar. För det mesta besvarar vi de egna frågorna själv och skrattar åt de egna skämten. Jag vet att det låter konstigt, men det är befriande på något sätt. Jag berättar saker för henne, öppnar mig och låter mina tankar rinna ut och rensa mig från en massa skit som jag samlat på mig under de gångna dagarna. Och det känns som om någon lyssnar. Det är viktigt för mig och agerar som någon terapi. Förmodligen för oss båda.

Det är inte ofta jag och min syster bråkar, när vi blir irriterade eller förbannade på varandra slutar vi prata på en halvtimme för att sedan fortsätta som om inget hade varit naturligare. Vi löser aldrig våra dispyter, vi acceperar helt enkelt varandras åsikter så pass att vi inte försöker ändra den andres ståndpunkt genom diskussion.

Men jag minns något som hände på jobb för några veckor sedan. Jag hade precis blivit singel och kämpade med att hålla mina känslor under kontroll. Hur det var med min syster vet jag inte, men förmodligen brottas även hon med sina spöken sedan vår fader dog. Det var stressigt på jobb den dagen och båda var irriterade. Det var då det hände, min syster tappade något på golvet, om det bara var något så litet som pasta, jag minns inte helt. Det jag minns är att hon skrapade det in under ett bord. De fick mig att gå i taket eftersom det är jag som ska städa senare på kvällen. Jag säger ifrån att det är ju jävligt onödigt med tanke på att det är ag som ska städa senare. Det som händer gör mig helt perplex. Hon kastar ett litermått av metall genom rummet och skriker något om att alla kan dra åt helvete. Medan jag bearbetar chocken ser jag henne gå ut ur köket till baksidan, hon är röd i ansiktet och gråter. Då gör jag något som jag aldrig skulle kunna tro jag skulle göra. Jag öppnar dörren ut till baksidan, ser henne stå med ansiktet dålt i händerna och skakar som man gör när man försökter gråta tyst. Hon står med ryggen vänd mot mig, jag vet inte om hon hörde att jag öppnat dörren eller om hon visste att jag stod där.
Jag går fram mot henne och kramar henne. Jag säger något om att allt kommer bli bra. Jag vill förklara varför jag var så arg, men allt jag får fram är; "Jag är bara så krossad sedan ------ lämnade mig", och det är då även jag börjar gråta. Det är som om en damm brister och forsen bara kommer. Jag kan inte hålla mot längre och även jag bryter samman. Kanske var det för att jag behövde gråta den dagen, eller så var det för att jag såg min syster, som under hela mitt liv varit så stark inför mig och som nästan aldrig gråter, göra just det. Hon grät, och jag grät. Det var första gången på något år som jag kramade henne. Jag vet inte varför, men jag kan inte visa mina känslor för henne på ett bra och broderligt vis. Jag kan skriva detta i min blogg för jag vet att hon inte läser den, ingen av mina vänner vet att jag har denna bloggen, bara en, och hon är den bästa vän jag har haft.

Jag älskar dig min syster, tack för att du alltid är där för mig och jag hoppas att jag kan vara där för dig när du behöver mig.

Heute har varit en helt okej dag, vilket är ovanligt i mitt liv. Visserligen började den dåligt och fortsatte i det spåret tills jag kom till jobb. Mitt jobb är skit, plain and simple. Det är stress, 30 grader varmt och en konstant stank av grillad bacon, men det är där jag trivs. Det är människorna på jobb som gör att jag trivs, att hag fortsätter åka dit.
När vi jobbar ihop, sammarbetar och stöttar, når vi något som känns bortom vanlig vänskap. Visserligen träffas ingen av oss privat och jag tror att det varit en tafatt erfarenhet ifall vi försökte. Vi är vänner på jobb och bara där.

Nu har jag precis fört över pengar från mitt danska till mitt svenska. Jag jobbar ju i Dk och får därför lönen utbetald till ett danskt konto i den danska kronan vilket gynnar mig en del ekonomiskt. Detta var den första överföring jag gjort via internet, tidigare gick jag till banken och tog ut hela lönen i cash, för att bära det en hel dag på jobb, hela vägen hem och sedan till min lokala bank dagen efter. Ni kan ju tänka er att med 15k danska i fickan kan ju göra vem som helst paranoid och förvandla minsta barn till en potentiell rånare.

I morgon börjar min dag redan klockan 6, jag börjar jobb klockan 9 och ska ta tåget klockan 7. Hem, duscha, sova och tillbaka igen. Work, eat, sleep, repeat, thats the song of my life.
Men allt är inte jobb, jag är fri till helgen och det verkar som att jag har turen på min sida även inför denna helg. Visserligen ska jag inte ut och festa, det verkar som om jag har svårt för att trivas med mig själv på dansgolvet. Jag befinner mig hellre vid baren och går systematiskt genom de olika drinkarna. Det visade sig i lördags vara tur att jag inte befann mig på dansgolvet utan satt vid ett bord tillsammans med två andra filurer jag aldrig träffat. Det kom fram en tjej till dem som tydligen var bekant med en av de två. Artig som hon var presenterade hon sig för den andre som för henne tydligen var obekant. Jag lägger märke till allt detta endast i ögonvrån, men jag märker att de tre sedan tittar på mig. Jag vänder mig åt deras håll och ser tjejen sträcka fram sin hand mot mig och känner tydligen för att presentera sig för mig med. Visserligen satt jag bredvid de två andra, men vi var inte i samma sällskap. Förvirrat tar jag mot handen och presenterar mig. Kort därefter berättar hennes vän vid bordet att de inte känner mig och hon tyckte tydligen situationen blev en aning pinsam. Dock slutade det med att vi pratade mer eller mindre hela kvällen, det är väl sånt man senare kommer beskriva som ödet lr något.
Kanske har jag ödet på min sida även denna helgen.

Önska mig lycka till!

Dockan var inte van att bli buren på ett vis som detta. Det tärde och drog i trådarna som höll dess arm från att slitas av. Regnet gjorde den tung och varje droppe sögs upp av bumullen och träflisorna som formade dess kropp. Vem har en sådan brådska till någonstans? Eller var det en brådska från någonstans? Ödsliga fält, fallna och brända träd. Djupa kratrar efter diverse granater och dylikt. Spår i gyttjan efter krigsmaskiner, avtryck från soldaters kängor, blod från deras ägare blandas med leran.
Ned och vidare genom trånga och kalla gångar under jorden. Hårda och sträva betongväggar kallare än regnet sprider sig under marken som spunnet av en flitig spindel. Blodiga kroppar undanskopade i hörn och vrår ruttnar sakta. Ljudet av små snabba steg ekade genom gångarna blandat med regnet som slog mot golvets hårda sten.

Nervositeten gjorde att dockan kastades av och an varje gång det tycktes en skugga jaga dem. Långt framför dem syntes dagsljuset åter, som ett fönster i ett mörkt rum. Små snabba steg jagade det fönstret. Vidare ut ur mörkret tog en grå och kall himmel emot dem. Luften var varmare än förut. Eller så var det bara de få minuterna i betongdjupet som fick den att verka skönare. Deras kläder var skitiga och det oranga håret av garn som prydde dockans huvud började färgas brunt av lervällingen.
Långt där fram låg det ett hus. Du vackra hem, vem bodde hos dig tidigare? Dess fönster var krossade och taket slitet, vad hade rivit och slitit i dess väggar för att skada det så? Fanns det ingen kärlek kvar åt dess färger? En tidigare glans hade prytt huset men var nu borta som om regnet slitigt med sig en bit av färgen. Bara en dörr var kvar och sedan inget mer. Dörren stod stadigt, vacker och storslagen. Bakom dörren; mörker. Nu såg dockan inget mer, dess ensama röda knappöga var gömt mot en axel, hårt. Hårdare för varje steg som togs vidare in i huset. Stegen var försiktiga men golvet knarrade. Vad gömde sig där under, fanns det något som ville åt dem där ute i mörkret? Den stora högen av blött virke som låg över hela golvet var den forna trappan upp till den andra våningen. En dag hade den givit upp och kastat sig ned mot sin död.
Varför ligger du här och slöar när du kunde ha burit mig till säkrare höjder? Var ditt mål att skrämmas och driva mig vidare från denna fördömda ort?
Hårda brädor spärrade av rum och fönster, levde något i dessa delar av husen? Något som inte vill giva sig till känna för någon. Det är tyst nu, en sovande tystnad. Spikarna var slagna inifrån, vassa metaller som trängt sig genom träet. Ett hål i en vägg, stort som en mans hand visade ett mörker som bodde i större delen av det bakomliggande rummet.
Nu kunde det röda knapp ögat åter se, befriat från den trygga axeln vidare in i rummets döda atmosfär. Inget syntes. Vi var inte välkomna där.
Bakom huset fanns en väg som borrade sig vidare genom ett hav av andra hus lika fallna som detta. Färgen flagnade på trähusen och de av tegel var spruckna. Vissa hus av metall stod kvar men där syntes små hål likt hålen en mal lämnar kvar.
Fönster igenbrädade inifrån, dörrar reglade med möbler och tunga ting. Sällan rörde sig något i denna gata. Starka vindar hade fört med sig allt rörligt som kunde berövas från dessa hus.

Öga rött skulle aldrig få se dessa ting. Döda armar och ben, fingrar som pekade mot den gud som glömt dem, stack upp ur den kalla jord där maskar föds. Se vidare du dag, rulla förbi än en gång snälla sol, lika obemärkt som alltid. Du stora sken som kastar liv ut i universum kommer också att släckas en dag av egen kraft. Då kanske dessa döda män och kvinnor tillsammans med deras barn får nytt ljus där de är. Var det verkligen inte bara bortkastat att slänga en näve människor ned på detta klot?