livet från Unit 731

Jag blev glad över de två senaste kommentarerna, och jag vet inte om jag ska fortsätta skriva. Innan skrev jag för att jag ville bli läst av någon speciell, ni pissar jag i henne så det känns lite tomt kanske. Men om det finns de som tycker att jag ska fortsätta så gör jag kanske det. Ang ikväll, så blev det inget. Jag pratade med henne om att jag inte kände mig redo. Jag vet att det är sjukt patetiskt av mig att inte bara doppa den och hålla god min, men något var fel. När jag tänkte på det kändes det fel, jag fick dåligt samvete, nästan som om jag skulle vara otrogen.
Men den tiden kommer, hon förstod iallafall och det kommer fler dagar.
I morgon är jag ledig, och min syster undrar om jag vill hitta på något med dem nere i malmö. Vi har ingen aning om vad vi ska göra, så det är fortfarande ovisst om jag ska dit.

Det som är bestämt är träningen i alla fall. Dock kan jag inte gå till gymet längre, fick veta för en stund sedan att Opportunisten (den nya killen) tränar där. Så nej nej till det jävla stället. I ett tag i alla fall. Men jag springer och gör mina småträningar hemma så jag håller mig lite i form iallafall.


Min syster ordnade så jag fick ledigt under en av dagarna då det är Hbg festival, så jag ska passa på att hoppas bungee-jump. Även om jag är hemligt höjdrädd. Dessutom ska jag göra det lite värre genom att falla baklänges, om man får. Kommer nog skrämma skiten ur mig själv, men det kan vara nyttigt.

Läste dessutom ut Ps I love you boken idag. Den var bra och fin, dock sämre mot slutet. Den fick mig dock att inse en viktig sak, nämligen att mitt ex inte älskade mig. Kvinnan i boken hade riktigt svårt att komma över sin man, det tåg henne längre än ett år. Visserligen var de gifta och fett mer seriösa. Men jag efter två månader har fortfarande svårt att gå vidare, trots att hon är världens mest egocentriska person och fett kännslomässigt skadad. Men det tog henne inte mer än tre veckor att hitta en ny. Mindre än två månader och hon älskar redan snubben. Är det bara jag som börjar ana att hon gått bakom min rygg ett tag eller att hon inte vet vad kärlek är? Min slutsats är att jag älskat henne hela tiden och jag älskar henne fortfarande på något sätt, men hon har inte varit kär i mig. Då börjar jag plötsligt förstå varför vårt förhållande var så dåligt. Hur kan förhållandet vara bra om kärleken är enkelriktad? Jag kan ärligt säga att jag inte kännt mig speciellt uppskattade de senaste månaderna inna det tog slut, och nu med facit i hand vet man varför. Att inte känna sig omtyckt i ett förhållande gör mig frustrerad, och efter frustrationerna kommer bråken.
Men så sant så, jag är glad att det är slut. Klart att jag saknar henne. Visst jag vill att vi ska bli tillsammans och få det att fungera, men det går inte. Aldrig mer, för jag har inget som helst förtroende för henne och det hon kallar känslor. Nästa gång jag ska älska någon ska det vara ömsesidigt. Jag ska bli älskad tillbaka. Och tro mig, jag kan vara väldigt älskvärd, hehe.

Detta känns bra, att skriva menar jag. Jag är glad att ni övertalade mig. Tack!
Nu ska jag sova. Det är långa dagar på jobb och jag är trött.
Vi kanske hörs mer i morgon?
Puss och kram!