livet från Unit 731

Whow, hinner knappt vakna på morgonen innan man har fler kommentarer än någonsin. Det verkar som att det är något bråk på G mellan mina läsare och mitt ex. Det var ju knappast vad jag hade planerat när jag publicerade mitt förra inlägg, men det verkar som att det var ett skott i Sarajevo.
Först vill jag tacka mina läsare för att de tycker om min blogg, alltid kul att läsa. Tackar dessutom mitt ex för att hon gav mig tummen upp, jag hoppas hon förstod att det jag skrev om henne var ett skämt, som de flesta vuxna hade förstått.
Sedan ska jag säga att jag håller med mina läsare, hennes blogg är inte bra. Jag tycker att hon är en Blondinbella wannabe och det har jag tyckte vid många tillfällen. Men, och då menar jag verkligen MEN, hon kan skriva både långt och bra. Hon väljer att inte göra det i sin blogg av någon anledning som jag inte förstått men så är det. Dock skriver hon på fritiden och det jag läst var väldigt bra, så ni förstår att hennes blogg inte nödvändigtvis reflekterar henne som person.

Sen vill jag passa på att skriva något om oss, henne och mig, och varför vårt förhållande inte kunde fortsätta. Detta kommer vara för mig som för en alcoholist, att erkänna sitt problem för sig själv. Jag är en dålig pojkvän. Sådär, nu är det ur mig. Jag behandlade henne inte med respekt och det finns så många saker jag önskar att jag gjorde annorlunda. Så om ni tror att jag är arg på henne eller om hon är ett svin som dumpade mig för någon annan så ska ni veta att hon gav mig verkligen många chanser till att bättra mig, men jag lyssnade inte. Jag tyckte inte att jag hade några problem. Det är först nu, långt senare som jag kan tänka tillbaka och se hur jag var som person. Jag är glad att jag kan se mina egna brister, det finns så många andra som inte kan eller vill se sina egna misstag. En sak ni kan fundera över som jag insåg är att ni ställer er framför spegeln och tar en lång funderare. Hade ni själva kunnat vara tillsammans med den person som tittar tillbaka på er? Om svaret är "Nej" är det något fel. Under hela vårt förhållande var mitt svar ett fett nej, så varför ska jag bli förvånad om hon tröttnade?
Men jag börjar kunna skymta ett kanske vid horisonten, och jag börjar sakta men säkert trivas med mig själv igen.

Tack igen för alla era kommentarer!
kram på er alla!