livet från Unit 731

Föreställ er att ni går till jobb fem dagar i veckan. Ni har en arbetsvecka som alltid är över 50 timmar. Jobbet är hårt, stressigt och det är inte sällsynt att du inte får sitta ned alls på en hel arbetsdag. Detta klarar jag av, dagligen. Förra månaden slog jag personligt rekord på 200 timmar, på en månad. Dessutom åker jag tåg 4 timmar varje dag. Låt oss, för skoj, lista ut hur mycket yrkesrelaterad tid jag spenderade förra månaden. Vi har de två hundra som jag var på jobb, men sen har vi tågtiderna. Vi föreställer oss att jag jobbade 22 dagar förra månaden. Fyra timmar per dag multiplicerat med 22 blir 88 timmar. Så det blir 288 timmar arbete på en månad. Det är mer än 13 timmar per dag. Detta är en månad i mitt liv.

Det hade varit okej om jag visste varför jag jobbade så hårt. Jag har inget att se fram emot. Skolan efter sommaren skrämmer mig, jag längtar inte. Varför skrämmer skolan dig Unit?

Det är för att jag har en del underkända tentor under bältet. Csn har en regel som säger att man måste klara av en viss mängd poäng per termin. Gör man inte det får man inte csn följande termin. Visserligen kan man skriva ett personligt brev till dem, där man förklarar sin situation. Kanske finns det någon bra förklaring till att du misslyckades med dina studier? Dumpad av flickvännen? Dödsfall i familjen? Detta skriver du ned i brevet och skickar in till csn som sedan bedömer detta och fattar ett beslut. Kanske får du ta lån, kanske inte. Även jag skrev detta brev, förklarade min situation och fick svar från csn som, med en finare formulering, sade ”E du dum i huet? Du får fan inga pengar från oss!”, typ.

Okej, så det blir studier på heltid, utan inkomst. Hur ska detta gå ihop med hyra, el, mat, droger och horor? Ärligt? Jag har ingen aning. Jag har visserligen varit så förberedd att jag lagt undan pengar varje månad under det gångna året. Jag har nog till att leva utan inkomst i nästan ett år om jag lever på samma utbetalning csn har, som ligger runt 8000 i månaden. Men jag är tveksam tills studierna. Jag längtar inte till skolan.

Men vad längtar jag då efter? Om sanningen ska fram; ingenting. Idag fick jag, tillsammans med hela Danmark, lön. Detta märktes på jobb, alla var glada. Det var stressigt, folk passade på att äta ute. Men hos mig, inom mig, fanns ingenting. Vad ska jag vara glad åt? De pengar som inte går till räkningar, mat och skit, hamnar direkt på sparkontot. Så har det varit i ett år och jag har stängt av konsumentdelen av hjärnan. Jag köper nästan aldrig något åt mig själv. Det är böcker och kanske, om jag verkligen ska skämma bort mig, en godare måltid med öl eller vin. Innan längtade jag efter filmer som skulle komma ut. Spel till boxen som skulle släppas. En dejt man skulle på eller kanske en fest? Alla filmer som släpps nu är skit. Mina favoritartister borde begå självmord (Manson, käka arsenik och dö din jävla tönt!). Det görs inga bra spel längre, eller så är det jag som växt ifrån tv-spel. Tidigare kunde jag köpa ett nytt i månaden. Nu köper jag aldrig några, ens tittar efter nya.

Dejter då? Kärleken, hur går det med den? Sedan senaste försöket som varade någon månad har jag lagt ned det. Detta är inte något som jag bara säger. Jag var med på en dejtningsida och tydligen var jag ”en hunk bland alla dessa passgångare” som en tjej skrev. Jag har avslutat medlemskapet. Det ger inga kickar längre. Dessutom, precis som med studierna, är jag rädd för förhållande. Alla dessa krav som ställs. Alla de vanor och ovanor som måste anpassas för att smörja det maskineri ett förhållande är. Jag vill inte mer. Jag orkar inte. Hade jag inte haft ett jobb att gå till, där jag kan stänga av hjärna, hade jag nog kastat mig från balkongen för länge sedan. Hade jag inte skrivigt, både i min blogg eller novellerna, så hade jag varit ett drogoffer som bott under en bro någonstans. Jag skriver för att tömma huvudet. Jag skriver för att slippa tänka eller känna. Känner man efter ibland, så faller allt sammans och man förvandlas till ett gråtande nervvrak. Kanske tänker jag för mycket? Ifrågasätter saker ingen annan reflekterar över. Vart ser jag mig själv om fem år? Det finns två scenarier. Antingen precis avslutat studierna, frilandsjournalist - kanske utrikeskorrespondent – och på fritiden skriver jag fiction och filosofiska texter. Jag har en hund som heter Ve, en dotter som heter ********* med en kvinna jag älskar och ett hem jag känner mig trygg i.

Det andra scenariot är att jag ligger i en säng på en mottagning, fastbunden. Man har precis gett mig min dagliga medicin. Jag ser gröna fjärilar och under munkaveln sjunger jag opera från jag vaknar till jag blir nersövd igen. Jag pissar och skiter ned mig själv.
Oavsett vad det blir så hoppas jag att jag är lycklig om fem år. För just nu är det ganska apatiskt och det kanske bara är det som håller mig igång; förmågan att inte gå från apati till total depression?

En blåsig dag på Golgata.

- "Försök tänk positivt! När du är död kommer folk att skriva böcker om dig, basera en helt ny religion på dig och dyrka dig i många tusen år framöver. Sjunga sånger om dig. De kommer döda för dig. De kommer diskutera dig, ifrågasätta allt du gjort och sagt. Människor kommer älska dig, bygga sina liv runt den myt du kommer bli. Miljontals kommer berätta historier om det offer du gör idag. Låter inte det som något värt att dö för?"

- "Sånt skiter väl för fan jag i! Få ner mig nu!"

De senaste två dagar, tisdag och onsdag, har varit konstiga. Jag sov kanske inte mer än 3 timmar mellan dagarna och skrev som besatt från klockan fem på onsdag morgon till lite efter nio. Det är sällan jag får ett inspirationsrus som varar så länge. Av någon anledning skrev jag med penna och papper, lite retro, men det fungerade och det kändes bra. Av någon anledning blev texten på engelska. Jag har upptäckt att det i många fall kan underlätta att uttrycka sig på engelska, det finns fler ord för fler saker.

Fast något som skrämmer mig en del är att jag har haft en bättre dag idag på jobb än de två tidigare när jag var ledig. Jag trivs inte egentligen på jobb, men jag får ut mer av mig själv genom jobb. Det är svårt att förklara, men det är skönt att jobba. Jag är tveksam inför att börja studera igen. Jag har ingen aning om vart det ska leda. Jag är nervös att leva ett halvår utan inkomst (!). Precis, jag kommer inte få csn på en hel termin och får därför leva på pengar jag sparat samman under året. Jag har så jag klarar mig och det kommer nog bli över en del, men jag kommer förmodligen att jobba vid sida av studierna. Men hittar jag inte motivation snart vet jag inte hur det kommer gå efter sommaren. Visserligen har jag alltid reservplaner, man måste vara förberedd.

Jag gjorde tafatta försök till att öppna mig på jobb idag. Berätta om at jag skriver, vad jag skriver och ja, om sånt. Jag är osäker på om folk lyssnade eller om de tog mig på allvar. Det verkar nog som att man har en annorlunda uppfatting av mig på jobb. Olivia, som jag öppnar mig för helt, är nog den enda som känner mig riktigt bra på jobb. Hon sade att det är två olika personer, den på jobb och den jag är privat. Tydligen var de två så olika att man aldrig skulle kunna tro att de fick plats i samma person. Jag vet inte om det är sant eller inte, jag vet inte vilken bild människor har om mig. Oavsett så fungerade det inte så bra att berätta om mina intressen, den delen av mig var inte välkommen på jobb. Jag är osäker på om den är det även i andra sammanhang.

- "Jag hoppas du har en bra förklaring till detta!"
- " Det finns två förklaringar till varför jag gjort det jag gjort. En ska jag berätta, den andra är sanningen."

Jag vet att jag är sjuk i huvudet. De sexuella tilldragelser jag har är allt annat än normala. Eller är de? Jag vet ju knappast vad som förekommer hos den genomsnittsliga svensken, allra minst hans eller hennes sexvanor. Det var längesedan jag tände på en kvinna.
Visserligen ser jag dem, lägger märke till dem på det snuskiga vis män i min ålder lägger märke till kvinnor. Men kvinnor är överflödiga i mitt liv.
Jag har, och jag vet inte om det är bra eller dåligt, blivit beroende av porr. Fast beroende kanske är överdrivet, men jag föredrar porr framför vanligt hederligt sex.

Men det är inte porrfilmerna som ger mig min kick. Det är inte glidmedlet på kuken som tar mig till de nya höjderna. Det är den skarpladdade pistolen mot tinningen som gör magiska underverk. Det är en gammal hederlig revolver med plats för sex skott. Jag kör den gamla klassiska ryska rouletten, laddad med en kula, spinner trumman och trycker pipan mot huvudet. Sedan drar jag igång med porr, glidmedel och kuk i hand. Hanen på pistolen är spänd, pekfingret på avtryckaren som är två millimeter från 1/6 död.
Jag har alltid haft problem med oralsex, både på film och i verkligheten. Jag har vänner som hävdar att en avsugning kan vara bättre än sex, men jag har haft svårt för den delen. När tjejen går ned och mjölkar kuken känner jag inget alls.
Därför ber jag aldrig, till tjejernas stora glädje, om oralsex. Jag har själv inga problem med att ge oral njutning, men det händer sällan. Visserligen är mitt sexliv dött och, sedan länge, begravet.
Internetporr har erövrat mitt sexliv. Smaken varierar i perioder, sedan några veckor tillbaka är det grupporr som gäller. Jag har svårt att få upp den om tjejen inte bearbetar mer än tre killar åt gången. Det ska vara väldigt kvinnoförnedrande och slampigt. Jag vet inte varför, för jag hade själv aldrig velat delta i gruppsex oavsett om jag stod i centrum för några unga tjejers sexuella hunger. Porr är det ända som funkar för mig.
Dubbel penetration och massiv grovporr tillsammans med känslan av kall pistolpipa mot huvudet tar mig till höjder ingen kvinna lyckats göra. Männen pumpar henne, tjejen skriker som besatt. Hon skriker som om hon blir mördad och min erektion blir bara hårdare. Ett kriterium för bra och seriös porr är att killarna inte har kondom. Detta är ett måste, annars sitter jag och drar i en slapp livlös liten hudbit och det kan ta många minuter innan jag når klimax.

Killarna juckar i ställningar som omöjligt kan vara sköna. Mjölksyran måste pulsera i deras ben. Tjejen ligger och tar emot allt hon får. En kuk i vardera hand, kuk i röven, fittan och munnen. Hon har talang denna slampan, hon stönar samtidigt som hon har en bred kuk på 25+ i munnen. Kameran svävar över hennes ansikte och jag ser i hennes ögon att hon är full av droger. Antagligen en förutsättning för att framgångsrikt låtsat tycka om den våldtäckt hon blir utsatt för.

Mitt i all min extas, min pulserande kuk i handen, pistolen i den andra, undrar jag om hon får betalt för detta? Förmodligen får tjejerna i porrfilmer betalt en del, kanske inte så mycket som man skulle kunna tro. Men jag tror inte att killarna får någon cash. Varför betala någon för något som vem som helst var som helst skulle göra gratis?
Killar knullar vem (och vad) som helst när som helst!
Tiden på filmen visar 33:44. Jag vet att sperm-scenen kommer efter ca 35 minuter och jag har alltid haft svårt för dem.
En tjej som sitter med munnen öppen samtidigt som ett gäng killar tömmer sina satser i ansiktet på henne har alltid haft en avtändande verkan på mig. Jag orkar inte leta fram fjärrkontrollen för att hoppa bak några minuter för att avvärja den nalkande sperm-scenen. Dessutom, skulle jag börja fibbla med fjärren och spola hit eller dit hade det brutit mitt runk-flöde.
Knappt en minut på mig att komma, fan jag får pumpa iväg fort som fan. Mjölksyran började redan sprida sig i armen och jag kände att kuken började slappa till. Fan också. 34:25, 35 sekunder till sperm och jag har redan en slapp kuk.
Jag känner mitt klimax inom räckhåll, det känns uppe i röven som om man behöver skita, och jag tar i kraftigare.
Jag närmar mig klimax och pistolen pressas hårdare mot huvudet. Det skulle inte bli första gången jag fått ett blåmärke efter pipan och förmodligen är fallet så just nu. Jag pressade pistolen hårdare och hårdare, smärtan mot kraniet tävlade mot mjölksyran. Fingret vilade tungt mot avtryckaren. Jag var nära nu, jag kunde känna det. Men skulle jag hinna innan sperm-fontänen? 34:49, jag drog och kämpade som galen, mördade min erektion i mitt försök att hinna i tid.

Jag visste att det var omöjligt nu. Jag blundade, ignorera skiten på skärmen. Tänk ”bröst”. Tänk ”röv” och ”fitta”.
Bara bli färdig. Jag hörde ljuden på tv´n; ett gäng killar som, under överdrivna njutningsläten, målade tjejens ansikte med kräm. Jag var nära, jag kände det. Röven drog sig samman i en pulserande manöver.
Framför mig; en vinröd servett, min måltavla, redo att ta emot min kräm. Det är nära nu, jag kommer snart.
Pistolen är redo. Blir detta mitt sista runk? Blir de vulgära stön från tv´n de sista ljud jag hör? Jag balanserar på en tunn tråd mellan livet och döden. 1/6 chans död. Om några sekunder kan jag ligga på golvet med ett rykande hål i huvudet. Om några sekunder kanske jag spolar ned servetten i toaletten.
En på sex att jag målar golvet med blod och hjärnsubstans. Fem på sex att jag tar ett bad om några minuter. Satsen är redo, jag kan komma när jag vill. Jag ser en skymt av filmen på tv´n, tjejen smörjer in ansiktet med den mjölkvita krämen från killarna. Jag blundar hårt, fantiserar om en tidigare sexupplevelse.
Jag ejakulerar! Precis när de första stänken av sperma kastas över servetten trycker jag på avtryckaren. Jag hör klicket, det måste betyda att jag fortfarande lever. Jag torkar upp de små stänk som hamnat utanför servetten, spolar ned skiten och tar en snabbdusch.
Ännu en morgon, ännu en dag, fylld med jobb och plikter.

Vafan (Beakta ordformen ”Vafan”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten) gör jag vaken nu? Jag gick och lade mig tidigare inatt, sur och besviken eftersom mitt internet slutat fungera. Det var runt halv tre på morgonen. Nu är klockan fem och jag sitter framför datorn och skriver, pigg och utvilad. Förmodligen beror det på kaffet och ölen och jag vet att jag är vaken på lånad tid. Om några timmar kommer John Blund och sparkar lite sömn i mig. Men tills dess ska jag väl passa på att göra något konstruktivt.

Men fan, jävla (Beakta ordformen ”jävla”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten) bredbandsbolaget som fimpar mitt internet när jag sitter och snackar med en intressant tjej. Fattar de inte hur sällsynta tjejer med lite kultur i huvudet är? Eller så är det kanske bara jag som rör mig i fel kretsar? Oavsett så var jag intresserad, vilket är ovanligt för mig. Fast samtidigt så borde jag veta bättre. Hon är ju knappast den första som lyckas snappa upp mitt intresse genom någon personlighetstwist och det brukar krascha efter några dagar.
Vad är mitt problem egentligen? Jag är kräsen. Visst, det kan vara positivt, man vet vad man vill ha, eller snarare; jag vet vad jag inte vill ha. Jag har inte det utseende som kan kosta på sig att vara kräsen och min personlighet är så pass rubbad att jag inte kan vara kinkig i mina val. Fast är det ett val, när man blir intresserad av någon? Är det ett aktivt val? Nej, inte egentligen. Visst är det sant att man underlättar för sig själv när man väljer vem man ska träffa och snacka med, det valet är aktivt. Men sen då? Känslorna styr man inte över.
Min senaste tjej hade allt, gemensamma intressen, humor och hjärna. Men det var det enda, för känslorna stod still. Klart att jag tyckte om henne, men jag var inte kär. Efter några veckor började jag undra om det var något fel på mig. Min syster var snabb med att påpeka att jag förmodligen var bög. Kanske är jag homo, men jag känner ingen sexuell tilldragelse mot killar, så förmodligen är jag straight. Men så varför blev jag inte kär i henne? Hon hade ju sannerligen alla förutsättningar. Svaret är, kanske en aning snopet, att man inte kan bestämma över den sortens känslor. Man får vänta och se helt enkelt och blir man kär så blir man kär. Men jag vill inte bli kär. Inte nu, och jag har svårt att se mig själv vilja bli kär någonsin igen. Inte efter sist. Varför vill jag ge någon en ny chans att kvadda mitt liv, vända ut och in på mitt hjärta och slita mina känslor i stycken? Ja, varför sannerligen? Kanske för att den glädje, den gränslösa lycka man upplever när man är kär, väger upp den eventuella känslomässiga härdsmälta som förhållande kan leda till.

Ett problem med tjejer generellt är att de verkar se sin kille som ett renoveringsobjekt. Kläderna, håret och andra detaljer är något som de kan vara mycket intresserade av att ändra. Det senaste exet ville att jag skulle ha långt hår, en liten Orlando Bloom sak. Tjejen innan dess ville ha håret kort. En del bryr sig om kläderna, andra inte. En dejt ville att jag skulle köpa en helt ny garderob.
- ”Har du inte några kläder som sitter tajt och är hela?”, frågade hon.
Vad ska man svara där?
- ”Nej det har jag inte. Jag har gått ned ca 15 kg det senaste året och jag har inte pengar, eller intresse, till att köpa en helt ny garderob. Du borde kanske tänka över att spendera lite cash på en bröstoperation istället för att gnälla på mig?”
Nej, jag bryr mig varken om pattar eller (om man har preposition efter ”varken” bör man i regel använda preposition också efter eller) något annat. Efter ett par veckor tillsammans spelar vare sig brösten eller något annat någon roll. Huvudsaken är att hon har humor och kan skämta om sig själv. Det finns inget mer tragiskt än en person som inte kan bjuda på sig själv. Jag är själv ett bra exempel, som när vi hade en möhippa för syrran på jobb. Jag hade med mig min digitalkamera och fotade en del. När två tjejer från jobb ville se på bilderna från kvällen upptäckte de att det fanns en del egobilder av mig framför en spegel, bar överkropp och magen spänd för att pressa fram ett litet bräde. Ja, de skrattade som fan och vad skulle jag göra? Vad kunde jag göra? Skratta med såklart, för hur löjligt är det inte egentligen med den sortens bilder? Jag skrattade och bjöd på mig själv. Låt andra roa sig på min bekostnad.

Men en del tjejer, i regel dem med kasst (Beakta ordformen ”kasst”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten) självförtroende, klarar inte av den sortens humor. Kanske kommer min framtida tjej bjuda på sig själv, eller inte.

Undrar hur vädret kommer bli idag? Jag ser fram emot en promenad. De bästa idéer kommer till mig under natten eller när jag tar en lång promenad vid havet. De bästa promenader är dem man tar i ett tyst sällskap, eller ensam.
Utanför mitt fönster flyger svalorna runt runt (ta bort upprepat ord) och tar vara på dagen. Balkongen har blivit deras område och jag lämnar dem ifred. Det händer visserligen att jag får besök, oftare än man kan tro, av en vilsen svala som, av misstag, flyger in i lägenheten en runda. De brukar hitta ut snabbt igen, men jag blir alltid lika upprymd av händelsen. Jag vet inte varför, kanske är det för att jag inte känner mig så ensam när de tittar förbi. Det är kul med husdjur, och de två sval-familjer på balkongen ger mig känslan av att ha husdjur. Jag behöver inte mata dem, fast jag behöver städa balkongen efter dem och det börjar bli hög tid.

Oj, nu har jag verkligen låtit hjärnan stå i friläge. Det jag skrev igår kväll är något som jag är osäker på om jag ska publicera i min blogg, även om den saknar läsare. Fast å andra sidan är det nog inte det värsta jag skrivit, även om det är en smula vulgärt. Igår blev jag medlem på helgon igen. Hemsidan för emos (Inga stavningsförslag), hårdrockare och allt annat pack med vridna intressen. Men jag har alltid haft svårt för den sortens människor, som sminkar sig grovt i svart och rött, klär sig i latex och har lila garn i håret. Inte bara för att det är fult, utan för att det är jävligt fåfängt.
Jag avskyr fåfänga när den blir överdriven. Det är aldrig fel att vara mån om sitt yttre, men ibland kan det bli för mycket.
Dessa emo-freaks (Inga stavningsförslag) stör mig mer än en vanlig spacklad bimbo tjej, för de verkar vilja ta avstånd från all sorts fåfänga och den stora utseendefixerade industri som majoriteten av oss andra har fastnat i. De verkar se ned på andra ”normala” människor, oss som går till gymmet, går till solariet och försöker se ut som reklamen säger åt oss att se ut. Fast nu när jag tänker efter så ser jag själv ned på de stackars människor som strävar efter att passa i på genomsnittet.

Ringde precis till bredbandsbolaget ”fittorna” för att få veta vad som lemlästat mitt internet. De hade inga personer inne vid denna tid på dygnet, men den vänliga datoriserade rösten berättade att det var en driftstörning i mitt område. Detta skulle vara åtgärdat runt 12 på dagen. Bara 6 timmar till dess. Jag får väl läsa en bok eller städa eller något.
1293 ord hittills vid denna punkt. Jag vet, för det har Word räknat ut åt mig och jag har ingen anledning att tro att Word ljuger. Word är min vän, han berättar för mig när jag stavar fel, har för många mellanslag, punkter eller upprepade ord. När meningarna saknar verb säger Word ifrån. Använder jag svordomar påpekar min gode vän Word att jag borde ”Beakta ordformen ”jävla”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten.” Tack Word för att du är min vän.

Herregud… (Beakta ordformen ”Herregud”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten) det kanske inte var en god idé att gå upp så tidigt. Jag borde nog ha somnat om igen och försökt vakna lite efter middagstid så mitt internet var igång och väntade på mig. Men nej, jag sitter och pratar med Word, ett ordbehandlingsprogram, som jag tillskriver egenskaper som uppriktighet och vänskap. Utanför lyser solen över en hel värld, som jag borde besöka oftare. Varför har jag ont i underarmen? Varför är mitt glas tomt? Varför kan jag inte bara sluta skriva? Jag ska sluta skriva… nu. Eller nu? Eller nu? Snart… om några ord bara. Nu ska jag sluta skriva. Detta blir den sista meningen. Uppe i lite mer än 14-hundra ord och jag tänker: ”Ska jag klättra över 15-hundra?”. Nej, detta blir det sista, skit i ordantalet och gör något i ditt liv. Sätt dig och skit eller gör vad fan som helst. Titta på dumburken, se en film. Läs färdigt boken du håller på med. Ät frukost, gör något för helvete. Sluta skriv! Är du besatt? Du har skrivit i snart två timmar och det är inte ens mycket text (hahaha, 15-hundra ord) du hunnit med. Jag ska sluta, nu!

"Mi...Miss...Mes...missa...missa...Misantrop? Misantropi?"

Jag avskyr fåfänga, dubbelmoral och mig. Folo sätter sig ned och säger, "Vi borde kanske gå och beställa i omgångar?". Jag ser mig omkring, "Nonsens", säger jag, "du underskattar hedern hos dessa underbara människor." Jag tömmer fickorna och lägger jackan över stolen. "Dessutom", fortsätter jag, "serveras hamburgarna här med friterad potatis?"
Folo ser sig omkring, han hör mer hemma här än mig i sina studentkläder. Skjortan är billig, byxorna - second hand och axelväska - tydliga bevis på att han inte tillhör någon arbetarklass. Jag å andra sidan ger sken av hårt arbete. Det kan vara min ovilja att spendera pengar på lågklassig mat eller bristen på sex som skiljer mig från studenterna. Jag är omringad av dem. En röst säger, "Vi borde kanske fly. Rettirera tillbaka till tåget, skydda flankerna med en bok. Låtsas ta droger. Figurera berusad. Rök en cigarett. Skydda ryggen från dessa anfall av tjatter. Bli en av dem." Rösten försvinner. Var det jag som pratade? Tänkte jag bara?
"Jag tar en ostburgare", säger Folo, "Vad ska du ha?".
Menyn är kopiös. Jag är mest sugen på öl. Strunta i maten. Stans bästa burgare sade han. Ge mig en av samma typ, det är kött i bröd med friterad rotfrukt. Självklart ska jag ha vitlöksdipp!
Bakom den lilla bartendern, som hade en stark odör av svarta pengar om sig, skymtade jag några Effel Blonde. Ge mig död råtta dränkt i diskvatten tillsammans med en Effel och det kommer sköljas ned. Jag fösökte småprata med den stackars lilla mannen bakom disken. "Vad anser du om den finansiella situationen just nu? Märker du som egenförtetagare någon väsäntlig vinstnedgång sedan den senaste enorma baisse?" Mitt kaffe är kallt. Mannen bakom baren öppnar ölen och ger mig min växel. "Sover du gott om nätterna?" Han säger något. Var det riktat åt mig? Ska jag ignorera den lilla flyktingen? "Var ni sitta?", upprepar, antar jag, han.

"När synnerligen vackra kvinnor kommer ombord på tåget är jag snabb med att observera männen." Det var den andra rundan som bar mitt namn. Vi hade avgjort betalningen under en omgång sten, sax, påse. "Det låter som ett illa tecken", svarar Folo. Vad ska jag säga till mannen framför mig? Att jag kanske drabbas av en mindre homosexuell period? Det är männen jag oberserverar för deras uppenbara svinaktighet. "Alla män är hundar", slår jag fast, "om det finns det ingen tvivel."
Vi sitter på uteserveringen hos en av de mer atmosfära restaurangerna i staden. Här är det överklassen som regerar, vi är på fientligt område. Jag får vara noga med att uppföra mig avslappnat. Smält in. Ge inte dessa kostym-apor någon anledning att ge sig på dig. Magen knyter sig. Det måste vara maten. Jag måste leta upp en toalett snart, det var jag säker på. Men skulle jag klara mig? Där inne, bland levande ljus och blått blod, kunde en man som jag bli kedjad och såld. Vem vet vad dessa människor är kapabla till? Det är dem som bestämmer lagarna. Advokater och tandläkare, hjältar i kostym. De berövar oss på moral och lagar. De saknar heder, dessa människor. "Jag måste gå och köpa fler cigaretter. Håll ett öga på mina saker." Folo ger sig iväg, lämnar mig ensam. Stilla nu, få inte panik. Jag samlar mig, lutar mig tillbaka. Ta dig samman. De är inte så farliga. Jag tömmer mitt glas. God tjeckisk öl, magen säger ifrån. Små svettpärlor kryper fram i pannan och på ryggen. Skjortan sitter som målad. Jag tar på mig jackan. Jag tar upp min mobil och låtsas tala till någon. "Mmm...mhmm...Okej. Ja, va? Jo det låter bra. Stiger dem fortfarande? Det är underbart. Exploatera den tredje världen, mhmm...". Allt för att smälta in, verka upptagen. Folo kommer tillbaka. "Vakta mina saker", säger jag och rusar mot toaletten. Undvik ögonkontakt med dessa nihilister. Gå rakt.

Gonzo journalistik är svårt, och jag är t.o.m. osäker på termen. Nåja, vi får se resultat senare kanske, ge mig lite mer tid och övning.

Religion är skit. Tro är en illusion. Jag kan inte, under några som helst omständigheter, förstå hur man kan tro på den man kallar Gud. Jag hade velat ha en lång konversation med någon som kan försöka förklara för mig hur man kan motivera sig själv till att förklara vissa händelser genom tron på en omnipotent och kärleksfull gud? Är inte tro viljan att inte veta vad som är sant? Nietzsche var av den uppfattningen och jag måste hålla med honom. Oavsett om gud finns eller inte är något man inte ska debattera. Det finns inga bevis för hans existens, men samtidigt så kan man använda oförmågan till en bättre förklaring till skapelsen användas, dock bristfälligt, som bevis för en existens.

Men det är inte metafysik vi ska snacka om, utan om den bild de flesta har av gud som identitet. Jag tror att om gud skulle existera skulle han vara en vilja av helt andra egenskaper dem de religiösa vill tillskriva honom. Världen är skit, plain and simple. Folk svälter, folk dör, jordbävningar, syfilis, malaria, avund och såpoperor, detta är världen. Om gud finns, reflekterar inte denna världen de egenskaper han innehar? Är inte detta en bild av hans vilja? Gud är omniotent, universum är hans kanvas och vi står i centrum av målningen. Gud är inte god, gud är, om något, mänsklig och genom detta, full av svek. En egenskap som symboliserar människan som ras är egoism. Vi tror, framför allt annat, på oss själva. Gud är en egotripp.
Alla som tror att gud är god, var fan kommer det från? Lurar ni inte bara er själva? Jag kan visserligen förstå varför man väljer att spendera sina liv i sin lilla religiösa bubbla eftersom den skyddar från den tragiska verklighet som omger oss. Många står inte ut med tanken att vi bara är lite mögel på en stor bit jord som roterar kring en brinnande gasjätte. Vissa måste tro att det finns en "förklaring" till allt. Ett syfte och mål med det allra minsta liv.
Det är i alla fall vad jag själv tror är sant. För mig är sanningen uppenbar, varför är den inte det för alla andra?

Stackars David. Jag vet inte varför jag torterar honom eller varför jag låter min protagonist undervisa honom om något utan någon uppenbar anknytning. Jag vill och känner att det är nödvändigt att förklara att det inte finns någon tanke bakom namnet. Jag känner ingen David förutom syrrans man och jag har inga problem med honom. Namnet dök bara upp i huvudet och det är väl inte sämre än något annat antar jag. Jag vet inte vart det ska leda eller vad jag skriver. Det viktigaste är väl att jag skriver och tränar. David är ett experiment, övning så som en konstnär skissar eller en idrottare tränar. Vi får se vad det leder till. Lämna gärna respons på hur jag skriver hellre än vad jag skriver.

David satt vid den andra ändan bordet, motsatt från mig. Stolen var speciell, det hade tagit mig några timmar att förbereda, men nu ser jag frukten av mitt arbete. David är fastspänd på ett sätt att han bara kan röra högra armen, men det är väl allt som behövs för att äta eller? Vi har det trevligt, han och jag.

 ”Mina vänner brukar oftast beställa någon sorts dessert efter maten. Det har aldrig fungerat för mig. Självklart kan det vara gott med en kraftfull kladdkaka eller en syrlig fruktcocktail, men jag föredrar att dricka min efterrätt.
Ett glas kaffe med whiskey? Ren whiskey? Eller ett riktigt gott portvin som detta här.”
Jag håller upp glaset med mitt röda vin och visar David. Jag luktar på vinet, andas in den söta fruktdoften.
”Det är inte många som vet varför det heter portvin eller vad skillnaden är mellan en vanlig Bordeaux och denna söta dessert.” Jag smuttar på vinet och låter tungan samla smaken innan jag sväljer.
David har inte rört sin mat än.

”Jag skämmer verkligen bort mig idag, ”tömmer glaset och häller upp ett till, ”men det är faktiskt ett speciellt tillfälle vi firar inte sant? Vad pratade vi om? Jo, just det, viner. Jo, portvin kommer faktiskt från Douro dalen i norra Portugal. Anledningen till att det odlas just där beror på skifferjordarna som, sedan flera hundra år tillbaka, är ett krav för att få odla druvor till portvin. De flesta tror att portvin bara är ett annat rödvin, en aning starkare och sötare, men i övrigt, bara ett annat rödvin. Det finns inte många som vet att det även finns vita portviner, men de har inte jag fastnat för. Det är inte smaken hos det vita portvinet, utan charmen hos det röda som gör att jag föredrar rött. Jag menar, bara se på det, lukta och smaka på det. Det är vackert, kraftfullt samtidigt som det är sött. Det är romantiskt som en vacker dikt. Det är vulgärt, groteskt och arrogant. Rött portvin är en julafton tillsammans med hela familjen där man tittar på grovporr istället för Kalle anka. Det är en orgie på ett ålderdomshem. Det är en motorsåg i en operationssal. Nej, vita viner är inte alls något för mig. Du får gärna smaka lite, men du måste äta upp först David.”

David äter inte.
Jag har lagt ned riktigt mycket tid på maten. Inte måltiden som så, men det hade tagit mycket förberedelser att få köttet till bordet. Måltiden var enkel, vitlöksbröd som jag bakat själv och en rödvinssås. Självklart hade vi även sallad och hemmagjord pesto, för att bidra med en frisk krispig känsla, men köttet stod verkligen i fokus.
David hade inte rört maten sedan jag serverade honom. Han hade nog inte rört sig själv heller för den delen, det var som att spendera tid med en vaxdocka. Visserligen en vaxdocka som kan blöda, men ändå inget annat än en vaxdocka. Jag hade en fantasi där jag delade Davids huvud vertikalt på mitten och pressade toppen i en juicepress. Jag åt hans fingrar med hemmagjord barbecue sås, som kycklingvingar.

”David”, frågade jag, ”du äter inte?” Ingen reaktion. ”Smakar inte din syster bra?”

(…) varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon antingen för sådana syften som att erhålla information eller en bekännelse av honom eller en tredje person (…)

”Rommarna använde tortyr för att få människor att avslöja information. Först användes det bara på slavar, men man expanderade snart även till underklassen”. David, som jag har haft i min källare i snart tre veckor, låg och blundade i hörnet av rummet. Det luktade urin och svett. Luften var tjock som i en bastu och man kunde nästan röra vid atmosfären. Hade det funnits ett fönster hade jag öppnat det.
”Under inkvisitionen testade man kvinnor för att se om de var häxor. Man slet av dem deras kläder och klippte av allt hår, även fittan var renrakad. Sedan stack man dem med något vasst, en kniv eller varför inte ett spik? Man använde glödgade tänger på brösten och jag hade inte blivit förvånad om kvinnorna blev våldtagna under processen. Inkvisitorerna kan mycket väl ha varit de första sadomasochisterna i världen.
De var ju naturligtvis kyrkans män och stod över kroppens lustar. Så de skyllde på kvinnorna. Kvinnorna de torterade lade en förbannelse på männen, lockade dem med lust.”
David öppnar ögonen. Stänger ögonen. Öppnar dem, stänger dem. Kanske hoppas han på att när han öppnar ögonen någon gång, att allt bara är en dröm. Mig, rummet och det sorgliga tillstånd hans kropp befinner sig i, en mardröm.
Det irriterar mig.
”Men tänk dig, du blir torterad till att erkänna något som de kommer döma dig till döden för. Nästan alla ”häxor” erkände dessutom till slut. Tänk vilken lång väg det måste vara från den första kniven börjar skära i dig tills du beslutar dig för att erkänna. En lång väg full av smärta och sorg. Fast kanske mest smärta.”

David, som nu jagar osynliga flugor framför ansiktet med sin ena hand, har en glasartad blick. Ögonen är grumliga, nästan lite vitaktiga. Kanske håller han på att bli blind? ”Men förstår du inte David? Dessa kvinnor, dessa vanliga stackars små tjejer blev så rädda för smärtan att de hellre dog.
Deras rädsla för döden hamnade i skymundan, rädslan för smärta var det enda de kunde tänka på. De ville bort från smärta. De ville dö. De accepterade döden, välkomnade och omfamnade den. De erkände allt.
Jag tycker det är fascinerande. Kan du låta bli med ditt trams?” Jag slår till hans händer och genast kurar han ihop sig som för att värja någon enorm fara. Han blundar, munnen viskar något jag inte kan höra, om och om och om igen, och han sluter ögonen hårt. ”Lyssnar du David? Lyssnar du på mig när jag pratar med dig?”
Vi har redan varit genom detta stadium ett par gånger tidigare och han vet vad som händer om han inte lyssnar.
Inget tecken på att han förstår eller ens hör mig.
”David? Hör du mig? Lyssnar du?”, säger jag med en dominant röst. Hans häftiga andning stannar, rörelserna fryser. Munnen skakar, läpparna kröks och han klöks. Tungan uppför sig som om han var en ödla eller orm. Kroppen börjar vagga fram och tillbaka, krampa som om han spyr eller behöver skita.
Han får mig att må illa.
Jag sitter och ser honom uppföra sig som en barnunge. Jag känner mig lite som en förälder som står och tittar på sitt barn uppföra sig dumt. Tålamodet rinner iväg och jag vet vad som händer om han inte slutar. ”David? Vill du att jag ska fråga igen?” Nu slutade han. Öppnar ögonen, tittar blint framför sig och skakar på huvudet.” N-n-n-n…nnnn”, säger han.

"En annan intressant tortyrmetod är Picquet. Jag ser på dig att du inte vet vad det är. Bli inte ledsen, inte så många känner till det. Men det funerar som så att man ska ta en liten påle, eller en tjockare stav och gräva ned den stadigt i marken. Sedan vässar man den övre delen spetsig, men inte sylvass. Den får absolut inte vara för vass, detta är avgörande.
Oj, jag glömde säga, man ska göra detta under ett träd eller något med en stam över. En galge funkar bra, huvudsaken är att man kan hänga ett rep ned från något. Sedan, ja som jag sade, hänger du ett rep ned uppifrån.”
David låg nu som ledlös mot väggen. Ögonen halvslutna, munnen öppen. Andningen var ansträngd, men regelbunden. Jag hörde svalget arbeta, salviden rossla när han drog efter syre.
Han är naken.
"I detta rep binder du fast någon i tummen. Eller i något annat finger, fast jag har hört att tummen är bäst. Repet ska vara så pass anordnat så han måste stå på den vassa träpålen för att inte hänga och dingla fritt i tummen. Förstår du nu tricket? Han står på en vass träpåle som inte är vass nog till att spetsa foten, det ska inte gå igenom huden, men nog gör det ont som fan alltid. Samtidigt hänger han i sin tumme. Nu har han ett val hur han vill fördela vikten mellan att hänga i tummen och stå på pålen. Vilket han än väljer så kommer det att göra djävulskt ont. Allt du behöver göra är att luta dig tillbaka med ett par kalla och njuta av föreställningen.” Jag lutar mig tillbaka i rummet. Tanken på att få hänga upp någon i tummen och se honom kämpa för att hitta det minst smärtsamma läge gjorde mig kåt.
”Vad säger du David? Ska vi inte ta och testa Picquet någon dag?”
David verkade medvetslös.

Det ligger en död person hemma. Jag står vid perrongen och väntar på tåget.
Det är morgon. Jag tar upp min mobil, tittar på klockan och lägger tillbaka den i fickan. Det blir nog regn idag.
Sedan jag började jobba på restaurangen för snart ett år sedan har mitt känslomässiga förhållande till vädret skruvats en del. Dåligt väder är synonymt med en bra dag, solsken och värme innebär stress. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan man börjar sakna min granne. Kommer de knacka på min dörr och fråga något?
Mannen snett framför mig är ett bekant ansikte, en pendlare som mig.
Han skiljer sig från mängden, de flesta andra är bara ett annat ansikte för mig. Musiken i min ipod tystnar i någon sekund, låtskifte. Jag hinner snappa upp samtalet bakom mig, men lägger inget på minnet. Musiken börjar och alla talar med stumma munnar igen. Kanske väntar polisen på mig när jag kommer hem? Kanske har de varit inne hos mig och hittat honom. En signal ljuder och jag tar ut en av snäckorna, halva musiken försvinner.
 En röst berättar att tåget är försenat mellan fem och tio minuter. Rösten beklagade förseningen.
Jag älskar försenade tåg. Det påverkar människorna runt mig, deras dåliga morgonhumör adderat med vädret och nu tillsammans med förseningen resulterar i enorma irritationer. Själv är jag immun mot stress genom försening.
Borde jag arbeta fram ett alibi ifall jag åker dit? Hur blir man av med ett lik? Alla filmer man sett borde väl ändå ha gett mig några goda råd hur man raderar en kropp? Är det min ex-flickvän? Har hon alltid varit så generöst proportionerad? En regndroppe landade i nacken på mig. Jag leker med tanken att tillaga liket och servera honom på jobb. Det enda seriösa borde väl vara att fylla honom med sand och sänka honom. Kanske vallgraven runt citadellet hade funkat?

Tåget anländer, sju minuter försenat. Folk gör sig redo, håller utkik efter närmsta dörr och försöker armbåga sig åt en plats när de öppnats. Platsjägarna slår till igen. Jag tar det med ro. Det finns alltid någon plats på tåget. Idag delar jag duo-säte med en yngre karriärist kvinna. En frukoststork med baguette och kaffe.
Men om jag fyller honom med sand eller cement kan jag ju inte bara ta honom under armen och valsa ned genom byn. Hade jag haft en bil hade allt varit lättare. Ska jag kanske lägga honom i hans egen lägenhet och glömma allt? Tjejen bredvid plockar ut salamin ur sin frukost. Hon har enorma naglar med små stenar.
Jag har fönsterplatsen. Utanför flyger landskapet förbi, inget nytt sedan igår. Jag tänker, spåra ur. Jag tänker, kör över någon. Runt mig sover folk i vagnen. Jag letar upp en bok ur min väska och försöker läsa. Ska jag kasta ut honom från hans balkong? Självmord, varför inte?

Jag har precis upplevt min enda systers bröllop. Eftersom min far, i sin döda frånvaro, inte kunde ta del av ansvaret fick jag axla vissa plikter som etikettenen föreskriver. Jag var den som skulle överlämna min syster i kyrkan. Jag tror att det är något av det finaste ögonblickeen i mitt liv. Fuck min student, den sög, mina betyg sög, min flickvän var ful, min pappa dök inte upp. Pissa på alla andra så kallade höjdpunkter i mitt liv, inget kan mäta sig med hur det är att få gi in i en kyrka tillsammans med sin syster som gråter glädjetårar och räcka över henne till sin blivande man som, även han, har ögon glansiga av tårar.
Utan att dra hela festen från A till slut ska jag säga att jag är stolt över min syster. Jag är glad att jag lyckades hålla gästerna glada, att jag fick folket att hålla sina tal och att servitörerna fick ut maten när det var tid. Jag är glad att mitt tal (improviserat) funkade bra. Jag är glad att alla gästerna hade det trevligt och att alla kom fram till mig senare och tackade för en så lyckad fest. Jag är glad för ölen och romen jag lyckades få med hem. Jag är glad att jag nu äntligen vet attt min systers bröllop blev precis så lyckat som jag hela tiden hoppats på. Jag är så oerhört stolt över min syster och hennes man, att deras hårda planering tillsammans med en genuin tro på att det de gjorde skulle leda till något gott, erkligen gav resultat i form av deras lyckligaste dag någonsin.

Efter jag hade gjort mitt, när baren öppnades, lyset mattades ned och dansen började, så sattt jag mer eller mindre bara ned och njöt av attt se på den skinande glädje som skimmrade kring brudparet. Jag vet att de förtjänade all den glädje de fick idag och jag är övertygad om att den kommer finnas hos dem i resten av deras liv.

Det jag insåg ikväll var dessutom att den kärleken är, inte något som jag inte kan få, hellre än något som jag helst undviker. Ta en chans och bli lycklig bortom dina fantasier. Ta en chans och bli krossad. Eller ta inte en chans. Jag själv föredrar att hålla mig trygg.

Något som ofta kommer på tal just nu är familj. Min syster gifter sig på lördag och det står i klar fokus för alla oss närmre. Men jag kan inte sluta tänka på hur fast hon är i sin illusion om det "framgångsrika livet" tillsammans med större delen av alla jag träffar. Jag ser dem överallt, pojkvänner med flickvänner. Äkta män med sina äkta fruar och två barn mellan dem. Varför ser de inte det jag ser? Hur kan de inte märka bojorna kring deras liv? Deras frihet, berövad av två små dvärgar, en på fyra den andre på två. Deras fängelse där murarna är uppbygga av samhällets krav på framgång i form av karriär och familj. Vågar du vägra familj och kärlek, barn och karriär, börjar folk undra. Jag vet för jag har själv gjort samma, funderat över varför den och den inte har några ambitioner att stadga sig. Men ja, nu förstår jag, för vem vill egentligen sälja sin frihet för något så tomt som en familj? Jag tror att den som strävar efter barn och allt vad detta innebär, är svag på ett eller annat sätt.
Det finns personer i min närhet som verkar närmast stolta över att ha "lyckats" med att ha blivit mödrar. Det är alltid mödrarna som uttrycker någon form av stolthet över att ha gjort något som alla (typ) kan göra.

"Javisst, jag skaffade ett barn och det ångrar jag inte! Va? Nej, jag och fadern är inte tillsammans längre. Det funkade bara inte. Han var ett svin, en idiot, en latmask som inte gjort detta eller detta och han tyckte alltid det och det här. Jag och min lilla ögonsten klarar oss utmärkt utan honom. "
Skitsnack. Jag blir rasande och ledsen när jag ser det ingen annan verkar vilja förstå. Att ni alla blir lurade till att tro att familj och karriär är ett eldorado, ett slags svar på era tomma innehållslösa liv. Vad är meningen med allt? Strunt samma, jag skaffar familj och slutar tänka på ett par år. Inte konstigt att alla gamla människor är så jävla vresiga hela tiden, de är gamla nog för att inse hur jävla blåsta de blivit genom livet. Våga vägra barn och familj. Be vännerna att stoppa upp sin karriär i röven. Våga anarki, våga sovmorgon och framför allt, våga stå för den du är. Finns det något i ditt liv som du inte orkar med längre, klipp bort skiten utan eftertanke. Tråkar vännerna ut dig? Be dem fara o flyga. E din man en hårig säck metan? Sparka ut aset! Eller tycker du att frugan borde göra av med en tio femton år? Kasta ut henne och importera en ny ung fru från sydost asien. Gör en massa skit som du vet gör dig glad! Spela på hästar, ta droger, ha sex med minderåriga, slå ned ungdomar! Drick dig medvetslös på en strand, pissa i grannens pool, repa chefens bil! Våga vara odräglig! Våga vara den du är! Låt omvärlden få handskas med ditt nya jag istället för tvärtom! Våga bli fet! Låt håret växa, bli blek! Vägra deo och tandkräm! Ladda hem porr eller städa hela lägenheten! Gör vad som än krävs för att du ska få utlopp för dig själv!
Våga vara människa!

Dagligen blir jag vittne till en kamp på liv och död. Jag såg idag några myror släpa iväg en larv som, trots dess egna intressen, skulle bli mat åt en hel coloni. Jag såg en fluga fångad i ett spindelnät och det var inte långt därefter som en spindel hade förvandlat flugan till en vit bomullsbit. Jag ser fåglar rota i soporna. Jag ser bi flyga från blomma till blomma. Jag ser pendlare på tåg. Pappor på byggarbetsplatser. Mammor i kassan på ica. Jag ser barn bli mobbade på dagis. Jag ser uteliggare leta pantflaskor.
En flicka sade till mig idag; "Rädda ett liv!" och viftade med någon Unicef lapp. Men jag hade inte tid. Mitt tåg var försenat och jag hade bråttom till jobb. Jag hade inte tid att rädda ett liv. Jag har inte ens tid att rädda mitt eget liv, jag är alldeles för upptagen med att leva. När man lever i det samhälle jag lever är det inte längre en kamp på liv eller död. Det handlar aldrig om vem som är starkast av naturen. Min kamp är själslig. Min kamp är mot ledan, mot reklam, mot mina sopor, min tvätt, min hunger, min lust, och alla andra småsaker som utgör mitt liv. Mitt liv är ingen kamp värd att kämpa. Allt jag kan vara säker på i mitt liv är min egen tvivel. Stackars mig och Descartes, vi två med problem så lika varandra. Allt vi kan vara säkra på är osäkerheten, som man säger.
På tv såg jag en haj äta en val. På tv såg jag en neger ligga och skaka på en gata. På tv såg jag ett hus brinna upp. På tv såg jag en tornado slita ett landskap i bitar. På tv såg jag en kvinna måla sitt ansikte, för hon var värd det. På tv såg jag en man tvätta sitt ansikte med en peeling gel. På tv såg jag en stad försvinna ned i ett hål, jordbävning sade man. På tv såg jag en hund tala till en katt, alla talade svenska. På tv såg jag människor låtsas. I spegeln ser jag ett liv spolas bort.

Vad sade egentligen gud när han skapade världen? "Må det bli ljus" och "Må det finnas djur och människor. Hav och land." Vi har alla redan hört den skiten. Men fanns det inget mer? Han har ju skapat rubbet. Fiskar, träd, floder, regn och tegelstenar. Jag tror det kan ha låtit såhär i begynnelsen: "Låt det finnas floder och buskar, eld och jord. Låt det finnas preventinmedel och tandkräm. Låt oss ha våldtäckter och tattueringar. Låt det bli storm och krig. Varde misshandel och mord, kärlek och svek. Låt mig se hjärtan krossas och barn födas. Må det bli sjukdom och kärnkraft. Varde atombomben. Varde solsken. Varde sandstränder och kokosnötter. Varde terrorism och demokrati. Varde Stalin och folkdans. Varde Queen och Beatles. Varde transvestiter. Må det finnas nekrofiler och "best före datum". Visa mig apati. Visa mig cellskräck. Låt mig skåda skoskav och Dry martinis. Jag vill se massgravar. Jag vill att barn ska svälta. McDonalds, Vivaldi och Daim ska finnas till. Ge mig Mona Lisa och alfabetet. Låt det finnas dödstraff och internet. Låt det bli fri vilja." Och Gud såg att skapelsen var rättvis.