livet från Unit 731

"We can spend our lives letting the world tell us who we are...Or we can decide for ourselves."

Tusen idioter tycker att jag är smart. Vad betyder då det? Jag är den smartaste idioten.

Är man omgiven av människor blir din standard genast ganska banal. Folk frågar mig; har du inte körkort? Har du ingen utbildning? Ska du inte gifta dig snart och skaffa barn? Skulle inte ett radhus passa dig bättre? Ska du inte stadga dig snart? När ska du hitta ett jobb som du ska stanna på? När ska du sluta drömma?

Jag frågade en tjej idag (igår) om hennes drömmar och ambitioner. Hon jobbade för övrigt som telefon-något med något som i "något med dålig inkomst". Jag frågade henne om hennes karriärsdrömmar. Hon var utbildad florist. Hon svarade att hon inte hade några. Inga drömmar, inga ambitioner och ingen karriärsdröm. Jag fick genast enrorma sympatikänslor för den lilla flickan. Hade hon varit en bra bit över femtio hade jag inte reagerat lika starkt, men hon var inte året över tjugo, och redan tom på förhoppningar inför livet. Alla hae vi väl drömmar som barn? Visst, i min ålder har väl alla insett att deras drömmar sedan länge krashat och brunnit upp, men har vi inte dem kvar? Är jag ensam om att fantisera på kvällarna, under täcket innan jag somnar, om hur allt skulle kunna vara och fortfarande, i min fantasi, kunna bli?
Den lilla flickan hade inga drömmar. Ekonomiskt oberoende var det hon kläckte ur sig. Hur vore det om vi ändrade vår strävan efter ekonomiska och matriella tillgångar mot tja, varför inte; upplevelser? Viljan att klara av något. Lära sig spela piano, dansa vals eller gå på lina är bara ett urval... Skriva en bok. Måla en tavla. Gå ned i vikt. Bestiga ett berg. Simma över atlanten eller brottas med krokodiler.
Vi blir hjärntvättade till att hjärnlöst följa konsumentdrömmen. Vi är alla goda demokratiska konsumenter som ska yngla fram några ungar, uppfostra dem till att följa våra spår vi lägger ut framför dem. Vi följer en stig genom en mörk skog och nåde den som vågar ta ett steg ut och lämna stigen. Vi skrämmer upp varandra med hemska historier om vad som kan hända om du inte sköter dig i skolan och lyckas få ett bra jobb. Jag lyckades inte bra i skolan. Jag har inte ett bra jobb. Fast jag har åtminstone kvar mina drömmar. Den dag jag överger min fantasi, mina drömmar, för konsument livet, hoppas jag att man binder en snara runt min hals och drar åt hårt. Fy fan för alla som vågar peka på mig och säga; Den där Emil, honom e det något fel på för han följer inte stigen som andra trampat upp åt honom. Låt mig vara mig. Men det går inte en dag då jag önskar att jag var annorlunda. Sånt kan jag önska, för jag har mina drömmar kvar.

Vattnet sköljer över mina fötter och jag vet att vi ska dö. Sam håller hårt i min hand, leder mig uppåt. Jag tror andra gör som vi, men jag kan inte sluta titta på månen. Den hänger över havet, en vacker skära redo för skörd. Det finns sämre kvällar antar jag. Det kan vara oväsen runt mig, skrik och gråt, panik och ångest, men där finns bara månen. Havet är stilla och svart.

Jag har alltid varit rädd för havet på nätterna. Vi brukade grilla på stranden vid vårt hus, stannade uppe sent och blev fulla. Alla badade. Nakna kroppar i det svarta vattnet. Aldrig jag.

Sam vänder sig mot mig. Hans stora varma bruna ögon ser in i mina. Han ler det där mysiga leendet jag älskar. Jag känner mig trygg hos honom. Han är min sköld. Han kramar mig och viskar; ”Minns du första gången vi träffades?”

Det hade regnat. Jag hade tagit skydd under en markis när han kom gående. Han hade ett paraply. När han gick förbi grep jag tag i hans arm, tryckte mig mot honom, in under paraplyet och fortsatte att gå. ”Plats för två?” Resten är historia.

Trapporna tog slut. Golvet är halt och båten hade börjat luta. Sam håller min hand i ett järngrepp. Jag snavar och faller, men han håller mig och drar mig vidare. Jag har tappat mina skor och tänker; ”Jag kommer dö barfota.”

Jag ser en man hjälpa en kvinna upp på ett tak. Han tappar taget och hon faller. Jag ser inga barn. Märkligt. Finns det något som en barnfri kväll på en sjunkande båt?

 ”Sam!”, skriker jag, men glömmer vad jag ville ha sagt. Vi når slutet av gångbanan. Ett galler skiljer oss från ett fall ned i havet och den sjunkande tryggheten vi har på båten. Vattnet är kallt och svart.

När vi hamnar i vattnet börjar våra kroppar dö. Först stimuleras hjärnans andningscentrum av det kalla vattnet mot huden vilket resulterar i en fördubblad andningshastighet. Förmågan att hålla andan blir sämre. Jag kramar Sam hårt och viskar; ”Jag vill att hon ska heta Sandra.”

Blodkärlen i huden och musklerna dras samman – blodflödet till de yttre kroppsdelarna stryps av. Huden blir blå, man drabbas av kväljningar och rörelserna blir långsammare – muskelstelhet inträder. Sam ler och frågar; ”Men om det är en pojke?”

Frossa inträder. Kroppen försvarar sig mot hypotermi men ökar värmeomsättningen med flera hundra porcent. Jag besvarar hans leende och skakar på huvudet. ”Det är en flicka”, säger jag, ”bilderna ligger i hytten.”

När kroppstemperaturen är ca 32 grader C, slutar frosskakningarna, medvetandet avtrubbas. Man blir förvirrad, fumlig, desorienterad och kan få hallucinationer. Det finns exempel på människor som klätt av sig skyddskläderna eller försökt simma mot hägrande stränder. Sams omfamning blir hårdare. ”Sandra är ett fint namn”, säger han. ”Är hon lika vacker som sin mor?”

Runt 30 grader C är pulsen och andningen långsam. Sjunker kroppstemperaturen under 30 grader C befinner man sig i dvala. Symptomen är slappa muskler, stora pupiller och oregelbunden hjärtrytm.
”Vackrare”, skrattar jag fram. ”Hon har sin fars ögon”.
”Och sin mors näpna näsa?” frågar Sam och skrattar.
Vi kramas hårt nu, alla tre.

Vid 22 grader C är det maximal risk att hjärtat stannar. Sjunker temperaturen ytterligare två grader inträffar hjärtstillestånd.
”Släpp mig inte,”, säger han, ”jag vill inte mista er.” Jag hör att han är rädd. Skrattet är borta. Jag omfamnar honom och blundar. Jag känner mig trygg. Det svarta vattnet skrämmer mig inte mer.

Jag griper tag runt honom, hans ansikte mot mitt. ”Leta efter oss.”
Vattnet sköljer över mig.
Vid 17 grader C är återupplivning ej möjlig.

Jag tror det var när ingen knackade på min dörr som jag förstod. På skärmen river en clown ett kärleksbrev i bitar. Han har vit färg i ansiktet. Näsan är röd och kläderna trasiga; en clown.
Jag stänger av och sträcker mig efter en penna. För att skriva bra måste jag ha 0.5 stift. Är blyet tjockare blir bokstäverna hemska.
Jag rullar pennan efter varje ord.
Min syster pratade om sin uppväxt igår. Stora delar var min uppväxt.

När de frågade Dali om hur det kändes att vara den bästa konstnären i världen svarade han att han var en dålig konstnär. För att vara bra måste du vara lite dum. Han föredrog att vara intelligent och måla dålig. När jag skriver använder jag aldrig sudd. Det är viktigt att jag behåller ett flöde. Ibland hinner inte handen med.

Utanför knackar ingen på dörren. Utanför flyttar grannen möbler.
Musiken ändras.
Jag tänker, men slutar snart igen.

Tåget var framme 17:40. Jag var hemma 18:00. Jag går alltid hem. Idag regnade det. Jag vände mig om och letade bland alla hårfärger, men hittade inte rätt. Kanske var den hemma? Eller inte.
Om du låtsas att någon tittar på dig uppför du dig annorlunda. Jag var först av tåget idag. Hundratals ögon såg min rygg försvinna. Så var det, i min fantasi.
Mannen i korvkiosken säljer kaffe för 10:- koppen. Flickan bakom säljer jordgubbar. Jag vet inte vad de kostar.
Jag korsar parkeringen. En dam springer mot sin bil. Hon har en påse i handen. Jag vet inte vad hon köpt. Det är nog regnet som får henne att skynda. Hon hade fel hårfärg.
 Snart skulle jag gå förbi en man med en cykel. Han såg gammal ut. Kläderna var trasiga. Han hade vantar som lämnade fingertopparna fria. Några påsar hängde på cykeln. De var fulla med returburkar. Han hade armen nere i en soptunna. Han var en clown. Han hade inte vit färg i ansiktet. Den röda näsan saknades. Jag undrar om han rivigt i sönder ett kärleksbrev? Jag har.
Han var nog inte en clown ändå. Jag skyndar vidare förbi en bensinmack förbi några hus förbi en åker förbi andra hus över en väg genom en dörr uppför några trappor genom en dörr. Jag är hemma.
Utanför är grannen borta. Ingen knackar på min dörr. Jag rullar pennan och skriver vidare.

Lördag kväll, ensam.

Vännerna; med familjer och grillar. Jag blir inte bjuden längre. 47 år gammal, ogift och utan barn, blivit klassad som ”opassande för barnfamiljer”. K står för Knulla.

Några öl efter den första ringer jag R*****. Jag knullar tonåringar. Trots vad vännerna säger är de avundsjuka. Deras fruar, gamla och säckiga. L står för Ligga. R***** hade en halvtimme över efter dottern somnat. Jag har inte tvättat mig på två veckor. R***** är 19. Mina ensamma kvällar matar hennes dotter. M står för Mutta. De kontanter jag har hemma är bundna i mynt. Jag skrapar samman några hundra och lägger dem i en påse på skohyllan.

Alla vänner skämtar om sina döttrars bekanta. Snuskiga gubbar som pratar om att knulla småflickor. De avskyr mig. Deras fantasier är mina hemmakvällar. De är gifta och trötta. N står för Naken.

R***** knackar på dörren och släpper in sig själv.

Deras familjer är ett fängelse. Jag står utanför murarna. Deras fruar är slappa. R***** drar ned byxorna. Inga trosor. Hon böjer sig fram. Grilla med familjen, umgås med grannar. O står för Oral.

En berättade för mig; han hade hittat bilder på sin dotter, knullad av sin pojkvän. Jag frågar R***** hur det är med den lilla. Som vanligt kvider hon när jag kommer in i henne. Han berättade att han runkade till bilderna. P står för Penis. R***** berättar att hon är trött på sin pojkvän. Jag knullar henne för 400:-.

Man är avundsjuk på mig för min frihet. Q står för Qk. Jag gör det andra skäms över. Alla män vill det jag gör. Jag tömmer min sats i henne. Igår knullade jag L*****. L***** betyder analt. Jag föredrar variation. Spänning och rutin är dåliga kombinationer. L***** är billigare.

Jag sköljer kuken under kökskranen. Jag hör R***** stänga dörren bakom sig. Påsen med pengarna var borta. Jag öppnar en öl. Alla mina hämningar är döda. När man är i slutet av sitt liv, varför inte skita i allt? R står för Smutsig Hora.

H**** imorgon. H**** betyder oralt. Jag somnar med tv’n påslagen. Förutom strumporna är jag naken.

Det har ju varit ganska mycket snack om homoäktenskap på senaste och det var inte så länge sedan det klubbades igenom, flator och bögar får ingå äktenskap med varandra. Grattis till dem. Vi väntar fortfarande på hur kyrkan ska ta ställning till detta, om homosexuella ska få vigas i kyrkor i Sverige. Så hur känner jag då inför detta?
Jag ställer mig själv frågan; Varför vill någon som är bög eller flata, gifta sig i en kyrka? Att, inför gud, ingå i ett heligt äktenskap för att bevisa för omvärlden att deras kärlek betyder något eller ja, what ever. Det är jävligt motsägelsefullt att både tro på Gud, att vilja gifta sig i en kyrka, att få gud att välsigna äktenskapet, och att vara homo. Finns det någon som ens övervägt att titta i den stora boken om vad gud och kristna människor anser om homosexuella?
Hade jag själv varit homo hade jag tagit så jävla stort avstånd som helst från religiösa psykopater, heller än stäva efter att få bli accepterad och vigd i en kyrka, vars förordningar helt fördömer homosexualitet i alla dess former. Låt oss, för de oinvigda, ta en titt på vad Boken säger om homosexuella.

3 moseboken 20:13 – ”Och om en man ligger med en person av mankön liksom man ligger med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall ovillkorligen dödas. ”

Okej, ganska tydligt skulle jag vilja säga. Snubbarna i kyrkan, de religiösa, präster och skit, tycker att detta e en bra idé. Samtidigt har vi bögar o flator över hela Sverige som vill gifta sig i kyrkan. Men jag undrar, eftersom att regeringen verkar vara av den mening att det ska vara lag på att man ska få gifta sig i en kyrka, man med man, kvinna med kvinna, hur kan regeringen tycka att de ska få lägga sig i andras religion och tro? Regeringen verkar ju vilja tvinga kristna i Sverige att acceptera att bögar får vigas i deras kyrka.
Hur ser det ut om någon, av någon anledning, bög eller flata, vill gifta sig i en Moské? Kommer regeringen då gå in och säga till alla svenska muslimer att detta ska tillåtas? Vilken Imam kommer vilja genomföra denna vigsel?

Men okej, låt oss vara helt och fullkomligt neutrala i våra tidigare åsikter. Om alla liberala och konservativa och allt däremellan skjuter undan sina åsikter och argument, för att följa med mig på logikens och de övertydligas väg. Homosexuella vill vigas i en kyrka eller en moské. Denna ritual handlar helt om att, inför gud, ingå i ett Heligt äktenskap. Man låter en präst välsigna dem i guds namn. Alla är med såhär långt?
 Men vad tycker då gud enligt den text som religionen är byggd kring?

Om ni har tid eller ork kan ni läsa lite i ”Romarna” 1:24 – 1:32. Där står en del som angriper ämnet i fråga. Eller varför inte läsa genom ”Korinthierna” eller ”Galatera” som även de texter behandlar ämnet. Visserligen är dessa tre texter, som är i det nya testamentet, inte lika färgstarka som de texter i moseböckerna men buskapet är ju fortfarande ganska tydligt; Gud gillar inte bögar eller flator.

Vad är det egentligen jag angriper här? Jag är själv varken religiös eller homosexuell. Jag är liberal i frågan, jag är för homosexuellas rättigheter i samhället. Jag tycker att bögar eller flator ska få adoptera barn. Men det är ju inte det vi talar om här, det är inte något snack om att ge homosexuella rösträtt eller bättre förutsättningar i arbetslivet. Vi snackar om människor, politiker och väljare, som vill kontrollera och styra över den svenska kyrkan och dess tro. Jag förstår att den vanliga Svensson har svårt att förbise faktumet att det inte är ”rättigheter” vi snackar om, utan människors tro och religion. Man kan inte, som stat, få gå in och säga åt vissa människor att de ska göra si eller så, om detta strider mot deras religion. Vi måste förstå vad denna utveckling egentligen handlar om. Vi måste börja respektera och förstå att äktenskapet inte bara är en tradition, utan att den, till skillnad från vad många verkar tro, betyder något för vissa människor. Att den är helig för en del människor.

Jag är för homosexuella och att de ska få ingå i ett äktenskap. Låt homosexuella adoptera hur många barn de vill. Men jag måste säga nej till att låta och eller tvinga, kyrkan viga dem. Och till de präster som kan tillåta sig själv att viga homosexuella har jag bara ett ord att säga; Hycklare.

Jag letar efter något. Jag vet inte hur Det ser ut, men kanske har du sett Det? Många runt omkring verkar ha hittat Det, andra har slutat leta. Jag tycker synd om dem som gett upp. Kommer jag känna igen Det om jag hitta Det? Kanske missar jag Det ibland? Man sitter hemma och skriver. Man fantiserar om Det man en gång haft, man saknar Det.
Men innan dess måste jag göra något. Jag måste börja vara ärlig mot mig själv. Den pessimism jag hela tiden kallat realism är ett ok som hindrar mig från att åstadkomma stordåd. Man är kapabel för att man tror att man är kapabel. Det är på tiden att jag blir den jag är hellre den alla andra förväntar sig jag ska vara.

Frågan är bara; vågar jag ömsa bort det skinn jag bär? Har jag mod och styrka att stå, rak och stolt, för den jag egentligen är? En sak är säker; jag ska ta vara på den talang jag har. Vem vet, det kanske leder mig till platser?

Detta var den fjärde dejten på ett halvår och jag hoppades verkligen inte på en femte. Men jag har slutat bry mig. Män är inte män nuförtiden. Män idag är kvinnor som försöker vara män som försöker vara det kvinnor vill att de ska vara. Dagens män, dagens goda makar som jag ser dagligen, får mig att må illa. De skrämmer mig. Systemet, samhället och kvinnor skrämmer mig. Jag blir alltid lika road av att ta en promenad genom shoppinggatan. Den gata där alla affärer (de som räknas) ligger. Jag ser män, lydiga som polishundar, följa sina fruar i osynliga koppel. De dras runt i alla affärer. Männen ska inte själva ha något, och om de skulle så är det ändå deras bihang som väljer ut både färg och storlek. Männen idag går klädda i kläder som deras fruar köpt till dem. Männen idag är kvinnornas nya barbiedockor, som de kan klä av och på. Männen idag är lydiga, väluppfostrade och viljelösa skal som följer sina kvinnor runt runt, alltid någon meter bakom. Skulle männen väl stöta på en annan man brukar konversationen bestå av ett hastigt ”Hallå” och knappast det. Jag tror de skäms. Män är små barn och kvinnor idag har blivit deras mammor, som alltid vet vad som är bäst.

Män idag tror alltid att de kan äga mig. Jag ska på dejt idag och jag blir förvånad om tönten lyckas leva upp till de krav jag sätter. Samtliga av mina få väninnor har män och en del är redan gifta och har ett eller flera barn. Jag ömkar dem. De lever alla enligt den mall som samhället försöker forma oss efter. De tror att sann lycka uppnås genom att vara en lydig konsument och en moder som får uppfostra sina egna barn i ett tryggt hem. De har två stabila inkomster, åker utomlands varje sommar (alltid till samma ort, mer eller mindre) och de kör vars en bil. De tävlar alltid sinsemellan och unnar ingen annan någon glädje. Alla kvinnor är missunnsamma.

Rickard, min dejt du jour, står redan utanför restaurangen och väntar. Jag sitter på caféet mittemot och har tittat på honom i snart en kvart. Han är tidig, säkra tecken på osäkerhet och att han är desperat. Han är ganska snygg men jag har sedan länge lyckats se igenom den fasad alla män (singlar) försöker lura oss kvinnor med. De klär sig så som alla modetidningar visar. De ser en bild på George Clooney eller Hugh Jackman och vill vara dem. De tror att alla de män som är på framsidan av en modetidning är självständiga starka karlar som tar på sig vilka jävla kläder de vill. Men i själva verket är det kvinnor som bestämmer över modevärlden. Det är kvinnor som säger till modellerna, dessa vältränade, slimmade och vedervärdiga starka män vad de ska ha på sig. Det är kvinnor som styr vad män ska ha för kläder. Rickard står på andra sidan gatan och tror att det är han själv som är herre över sin garderob. Att det är han som valt vad han ska ha på sig idag. Men egentligen valdes dessa kläder ut av någon annan före honom, en kvinna.

Fem minuter kvar till vår reservation. Jag ringer honom och säger att jag är på väg. Han berättar att även han snart är framme. Han ljuger för mig. Stora minuspoäng redan och hade det inte varit för att jag ägnat två timmar på att göra mig i ordning hade han fått spendera kvällen tillsammans med en tom stol. Vad är det med män och lögner egentligen? Finns det en man som är kapabel till att tala sanning under en hel konversation? Jag är tveksam. Han försvinner in på restaurangen och jag är redan på väg tvärs över gatan när dörren slår igen bakom honom.

Det är ett fint ställe han har valt ut. Man blir inte imponerad av inredningen. Tavlorna och den fjantiga dekorationen som ska ge stället sin lilla twist av personlighet lyckas helt undgå alla. Belysningen är dämpad och hemtrevlig. Atmosfären är romantisk och det sitter en kille i ett hörn och spelar Chopin på ett piano. Han har dessutom lyckats ordna så vi får sitta i en eget litet bås som är avskilt precis så mycket att det lilla mysiga inte ska gå över till cellskräck. Jag är nästan beredd att förlåta honom för lögnen tidigare när han gör bort sig igen. Tönt.

Han försöker prata med mig. Jag är reserverad så som en dam ska vara, tror han, men egentligen försöker jag läsa menyn och hans jävla babbel stör mig. Han har inte ens lyft upp sin meny som ligger framför honom. Han tror han pratar med mig men egentligen är det min meny han snackar med och den lyssnar inte.

”Jag tror jag ska ta vitlöksbröd till förrätt”, säger jag för att testa honom. ”Jag ska ta räkorna”, svarar han utan att tveka. Tydligen är han bekant med deras meny och det är uppenbart att detta inte är första gången han är här. Jag undrar hur många andra tjejer han lurat med in i detta ”romantiska” lilla bås. Hur många andra kvinnor har han försökt förföra på denna restaurang? Var detta kanske samma stol som hans ex brukade sitta i? Vad sitter han och tänker nu? Tänker han på alla de andra han fick knulla efter en lyckad kväll här? Förresten är restaurangen inte speciellt fin. Den är ju inte speciellt märkvärdig och pianomusiken har börjat gå mig på nerverna. Dessutom är maten inte speciellt dyr, är jag inte värd mer din snåla jude? Eller är det så att du inte tror att jag har råd själv? Kallar du mig fattig ditt as? Har du någon aning vad mina naglar kostade? Dessutom, en lektion till alla er killar där ute: När tjejen beställer vitlöksbröd gör ni bäst i att beställa samma. Vi tjejer vet nämligen att vi kommer stinka skit under resten av hela kvällen och om det finns något som är avtändande för oss tjejer är att veta att man själv stinker i käften. Även om ni är trogna lydiga hundar som ljuger oss rakt upp i ansiktet när vi frågar om vi stinker vitlök så vet vi sanningen. Om Rickard däremot hade beställt vitlöksbröd så hade han blivit immun mot in stank. Ät du dina jävla räkor, jag skiter i vilket. Det blir inga kyssar för dig ikväll. Tönt.

 ”En vän som brukar äta här rekommenderade räkcocktailen.”, säger han som om han försökte förklara sig. ”Jag har aldrig varit här tidigare”, fortsätter han, ”men det verkar mysigt.” Han ser sig omkring och är tyst ett tag. Äntligen lite lugn och ro. Jag skummar snabbt igenom menyn. Jag känner en stark lust för kött. En stor röd biff med potatis och en gräddig sås.

Men när servitrisen kommer händer något som jag, trots min stora erfarenhet av att dejta, aldrig varit med om. Rickard börjar prata med servitrisen på ett sätt som går bortom artighet. Är hon snyggar än mig? Vill du kanske knulla henne istället? Hon ser inte ut att vara en dag över arton din äckliga jävel. Jag sitter själv och försöker bestämma mig för huvudrätten och jag är mellan två olika rätter när jag hör han beställa en flaska vin. Jag hoppas för hans del att det är rött.

Det är då jag hör: ”Bra, och vad vill herrn beställa?”, från servitrisen. Har han precis beställt för mig? Han rycker åt sig menyn ur mina händer. Min jävla meny! Han bläddrar lite nonchalant i min meny, ni vet den menyn som jag hade på min plats som jag hela tiden tittade i. Den menyn som jag satt och läste när han, den lilla äckliga översittarbögen, slet den åt sig. Vem fan tror han att han är? Han tar sin tid nu, läser noga om varje maträtt och ställer några frågor åt servitrisen om något skit som jag inte ens orkar lyssna på. Jag sitter och glor på honom. Padda. Vad är det för slips han har förresten? Är den lila? Jag lade inte märke till den tidigare. Men så lade jag knappast märke till några detaljer tidigare. Lila slips? Du känner inte för att komma ut från garderoben snart? Varför tittade du inte igenom din egen meny direkt när vi satte oss din fjant? Servitrisen verkar stressad och skiftar vikt från ben till ben. Du ska vara glad, tänker jag menat år servitrisen, du kan sticka iväg efter vi har beställt medan jag måste sitta kvar här och våndas.