livet från Unit 731

"No More Games. No More Bombs. No More Walking. No More Fun. No More Swimming. 67. That is 17 years past 50. 17 more than I needed or wanted. Boring. I am always bitchy. No Fun — for anybody. 67. You are getting Greedy. Act your old age. Relax — This won't hurt."

"We can spend our lives letting the world tell us who we are...Or we can decide for ourselves."

Tusen idioter tycker att jag är smart. Vad betyder då det? Jag är den smartaste idioten.

Är man omgiven av människor blir din standard genast ganska banal. Folk frågar mig; har du inte körkort? Har du ingen utbildning? Ska du inte gifta dig snart och skaffa barn? Skulle inte ett radhus passa dig bättre? Ska du inte stadga dig snart? När ska du hitta ett jobb som du ska stanna på? När ska du sluta drömma?

Jag frågade en tjej idag (igår) om hennes drömmar och ambitioner. Hon jobbade för övrigt som telefon-något med något som i "något med dålig inkomst". Jag frågade henne om hennes karriärsdrömmar. Hon var utbildad florist. Hon svarade att hon inte hade några. Inga drömmar, inga ambitioner och ingen karriärsdröm. Jag fick genast enrorma sympatikänslor för den lilla flickan. Hade hon varit en bra bit över femtio hade jag inte reagerat lika starkt, men hon var inte året över tjugo, och redan tom på förhoppningar inför livet. Alla hae vi väl drömmar som barn? Visst, i min ålder har väl alla insett att deras drömmar sedan länge krashat och brunnit upp, men har vi inte dem kvar? Är jag ensam om att fantisera på kvällarna, under täcket innan jag somnar, om hur allt skulle kunna vara och fortfarande, i min fantasi, kunna bli?
Den lilla flickan hade inga drömmar. Ekonomiskt oberoende var det hon kläckte ur sig. Hur vore det om vi ändrade vår strävan efter ekonomiska och matriella tillgångar mot tja, varför inte; upplevelser? Viljan att klara av något. Lära sig spela piano, dansa vals eller gå på lina är bara ett urval... Skriva en bok. Måla en tavla. Gå ned i vikt. Bestiga ett berg. Simma över atlanten eller brottas med krokodiler.
Vi blir hjärntvättade till att hjärnlöst följa konsumentdrömmen. Vi är alla goda demokratiska konsumenter som ska yngla fram några ungar, uppfostra dem till att följa våra spår vi lägger ut framför dem. Vi följer en stig genom en mörk skog och nåde den som vågar ta ett steg ut och lämna stigen. Vi skrämmer upp varandra med hemska historier om vad som kan hända om du inte sköter dig i skolan och lyckas få ett bra jobb. Jag lyckades inte bra i skolan. Jag har inte ett bra jobb. Fast jag har åtminstone kvar mina drömmar. Den dag jag överger min fantasi, mina drömmar, för konsument livet, hoppas jag att man binder en snara runt min hals och drar åt hårt. Fy fan för alla som vågar peka på mig och säga; Den där Emil, honom e det något fel på för han följer inte stigen som andra trampat upp åt honom. Låt mig vara mig. Men det går inte en dag då jag önskar att jag var annorlunda. Sånt kan jag önska, för jag har mina drömmar kvar.

Vattnet sköljer över mina fötter och jag vet att vi ska dö. Sam håller hårt i min hand, leder mig uppåt. Jag tror andra gör som vi, men jag kan inte sluta titta på månen. Den hänger över havet, en vacker skära redo för skörd. Det finns sämre kvällar antar jag. Det kan vara oväsen runt mig, skrik och gråt, panik och ångest, men där finns bara månen. Havet är stilla och svart.

Jag har alltid varit rädd för havet på nätterna. Vi brukade grilla på stranden vid vårt hus, stannade uppe sent och blev fulla. Alla badade. Nakna kroppar i det svarta vattnet. Aldrig jag.

Sam vänder sig mot mig. Hans stora varma bruna ögon ser in i mina. Han ler det där mysiga leendet jag älskar. Jag känner mig trygg hos honom. Han är min sköld. Han kramar mig och viskar; ”Minns du första gången vi träffades?”

Det hade regnat. Jag hade tagit skydd under en markis när han kom gående. Han hade ett paraply. När han gick förbi grep jag tag i hans arm, tryckte mig mot honom, in under paraplyet och fortsatte att gå. ”Plats för två?” Resten är historia.

Trapporna tog slut. Golvet är halt och båten hade börjat luta. Sam håller min hand i ett järngrepp. Jag snavar och faller, men han håller mig och drar mig vidare. Jag har tappat mina skor och tänker; ”Jag kommer dö barfota.”

Jag ser en man hjälpa en kvinna upp på ett tak. Han tappar taget och hon faller. Jag ser inga barn. Märkligt. Finns det något som en barnfri kväll på en sjunkande båt?

 ”Sam!”, skriker jag, men glömmer vad jag ville ha sagt. Vi når slutet av gångbanan. Ett galler skiljer oss från ett fall ned i havet och den sjunkande tryggheten vi har på båten. Vattnet är kallt och svart.

När vi hamnar i vattnet börjar våra kroppar dö. Först stimuleras hjärnans andningscentrum av det kalla vattnet mot huden vilket resulterar i en fördubblad andningshastighet. Förmågan att hålla andan blir sämre. Jag kramar Sam hårt och viskar; ”Jag vill att hon ska heta Sandra.”

Blodkärlen i huden och musklerna dras samman – blodflödet till de yttre kroppsdelarna stryps av. Huden blir blå, man drabbas av kväljningar och rörelserna blir långsammare – muskelstelhet inträder. Sam ler och frågar; ”Men om det är en pojke?”

Frossa inträder. Kroppen försvarar sig mot hypotermi men ökar värmeomsättningen med flera hundra porcent. Jag besvarar hans leende och skakar på huvudet. ”Det är en flicka”, säger jag, ”bilderna ligger i hytten.”

När kroppstemperaturen är ca 32 grader C, slutar frosskakningarna, medvetandet avtrubbas. Man blir förvirrad, fumlig, desorienterad och kan få hallucinationer. Det finns exempel på människor som klätt av sig skyddskläderna eller försökt simma mot hägrande stränder. Sams omfamning blir hårdare. ”Sandra är ett fint namn”, säger han. ”Är hon lika vacker som sin mor?”

Runt 30 grader C är pulsen och andningen långsam. Sjunker kroppstemperaturen under 30 grader C befinner man sig i dvala. Symptomen är slappa muskler, stora pupiller och oregelbunden hjärtrytm.
”Vackrare”, skrattar jag fram. ”Hon har sin fars ögon”.
”Och sin mors näpna näsa?” frågar Sam och skrattar.
Vi kramas hårt nu, alla tre.

Vid 22 grader C är det maximal risk att hjärtat stannar. Sjunker temperaturen ytterligare två grader inträffar hjärtstillestånd.
”Släpp mig inte,”, säger han, ”jag vill inte mista er.” Jag hör att han är rädd. Skrattet är borta. Jag omfamnar honom och blundar. Jag känner mig trygg. Det svarta vattnet skrämmer mig inte mer.

Jag griper tag runt honom, hans ansikte mot mitt. ”Leta efter oss.”
Vattnet sköljer över mig.
Vid 17 grader C är återupplivning ej möjlig.

Jag tror det var när ingen knackade på min dörr som jag förstod. På skärmen river en clown ett kärleksbrev i bitar. Han har vit färg i ansiktet. Näsan är röd och kläderna trasiga; en clown.
Jag stänger av och sträcker mig efter en penna. För att skriva bra måste jag ha 0.5 stift. Är blyet tjockare blir bokstäverna hemska.
Jag rullar pennan efter varje ord.
Min syster pratade om sin uppväxt igår. Stora delar var min uppväxt.

När de frågade Dali om hur det kändes att vara den bästa konstnären i världen svarade han att han var en dålig konstnär. För att vara bra måste du vara lite dum. Han föredrog att vara intelligent och måla dålig. När jag skriver använder jag aldrig sudd. Det är viktigt att jag behåller ett flöde. Ibland hinner inte handen med.

Utanför knackar ingen på dörren. Utanför flyttar grannen möbler.
Musiken ändras.
Jag tänker, men slutar snart igen.

Tåget var framme 17:40. Jag var hemma 18:00. Jag går alltid hem. Idag regnade det. Jag vände mig om och letade bland alla hårfärger, men hittade inte rätt. Kanske var den hemma? Eller inte.
Om du låtsas att någon tittar på dig uppför du dig annorlunda. Jag var först av tåget idag. Hundratals ögon såg min rygg försvinna. Så var det, i min fantasi.
Mannen i korvkiosken säljer kaffe för 10:- koppen. Flickan bakom säljer jordgubbar. Jag vet inte vad de kostar.
Jag korsar parkeringen. En dam springer mot sin bil. Hon har en påse i handen. Jag vet inte vad hon köpt. Det är nog regnet som får henne att skynda. Hon hade fel hårfärg.
 Snart skulle jag gå förbi en man med en cykel. Han såg gammal ut. Kläderna var trasiga. Han hade vantar som lämnade fingertopparna fria. Några påsar hängde på cykeln. De var fulla med returburkar. Han hade armen nere i en soptunna. Han var en clown. Han hade inte vit färg i ansiktet. Den röda näsan saknades. Jag undrar om han rivigt i sönder ett kärleksbrev? Jag har.
Han var nog inte en clown ändå. Jag skyndar vidare förbi en bensinmack förbi några hus förbi en åker förbi andra hus över en väg genom en dörr uppför några trappor genom en dörr. Jag är hemma.
Utanför är grannen borta. Ingen knackar på min dörr. Jag rullar pennan och skriver vidare.

Lördag kväll, ensam.

Vännerna; med familjer och grillar. Jag blir inte bjuden längre. 47 år gammal, ogift och utan barn, blivit klassad som ”opassande för barnfamiljer”. K står för Knulla.

Några öl efter den första ringer jag R*****. Jag knullar tonåringar. Trots vad vännerna säger är de avundsjuka. Deras fruar, gamla och säckiga. L står för Ligga. R***** hade en halvtimme över efter dottern somnat. Jag har inte tvättat mig på två veckor. R***** är 19. Mina ensamma kvällar matar hennes dotter. M står för Mutta. De kontanter jag har hemma är bundna i mynt. Jag skrapar samman några hundra och lägger dem i en påse på skohyllan.

Alla vänner skämtar om sina döttrars bekanta. Snuskiga gubbar som pratar om att knulla småflickor. De avskyr mig. Deras fantasier är mina hemmakvällar. De är gifta och trötta. N står för Naken.

R***** knackar på dörren och släpper in sig själv.

Deras familjer är ett fängelse. Jag står utanför murarna. Deras fruar är slappa. R***** drar ned byxorna. Inga trosor. Hon böjer sig fram. Grilla med familjen, umgås med grannar. O står för Oral.

En berättade för mig; han hade hittat bilder på sin dotter, knullad av sin pojkvän. Jag frågar R***** hur det är med den lilla. Som vanligt kvider hon när jag kommer in i henne. Han berättade att han runkade till bilderna. P står för Penis. R***** berättar att hon är trött på sin pojkvän. Jag knullar henne för 400:-.

Man är avundsjuk på mig för min frihet. Q står för Qk. Jag gör det andra skäms över. Alla män vill det jag gör. Jag tömmer min sats i henne. Igår knullade jag L*****. L***** betyder analt. Jag föredrar variation. Spänning och rutin är dåliga kombinationer. L***** är billigare.

Jag sköljer kuken under kökskranen. Jag hör R***** stänga dörren bakom sig. Påsen med pengarna var borta. Jag öppnar en öl. Alla mina hämningar är döda. När man är i slutet av sitt liv, varför inte skita i allt? R står för Smutsig Hora.

H**** imorgon. H**** betyder oralt. Jag somnar med tv’n påslagen. Förutom strumporna är jag naken.

Det har ju varit ganska mycket snack om homoäktenskap på senaste och det var inte så länge sedan det klubbades igenom, flator och bögar får ingå äktenskap med varandra. Grattis till dem. Vi väntar fortfarande på hur kyrkan ska ta ställning till detta, om homosexuella ska få vigas i kyrkor i Sverige. Så hur känner jag då inför detta?
Jag ställer mig själv frågan; Varför vill någon som är bög eller flata, gifta sig i en kyrka? Att, inför gud, ingå i ett heligt äktenskap för att bevisa för omvärlden att deras kärlek betyder något eller ja, what ever. Det är jävligt motsägelsefullt att både tro på Gud, att vilja gifta sig i en kyrka, att få gud att välsigna äktenskapet, och att vara homo. Finns det någon som ens övervägt att titta i den stora boken om vad gud och kristna människor anser om homosexuella?
Hade jag själv varit homo hade jag tagit så jävla stort avstånd som helst från religiösa psykopater, heller än stäva efter att få bli accepterad och vigd i en kyrka, vars förordningar helt fördömer homosexualitet i alla dess former. Låt oss, för de oinvigda, ta en titt på vad Boken säger om homosexuella.

3 moseboken 20:13 – ”Och om en man ligger med en person av mankön liksom man ligger med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall ovillkorligen dödas. ”

Okej, ganska tydligt skulle jag vilja säga. Snubbarna i kyrkan, de religiösa, präster och skit, tycker att detta e en bra idé. Samtidigt har vi bögar o flator över hela Sverige som vill gifta sig i kyrkan. Men jag undrar, eftersom att regeringen verkar vara av den mening att det ska vara lag på att man ska få gifta sig i en kyrka, man med man, kvinna med kvinna, hur kan regeringen tycka att de ska få lägga sig i andras religion och tro? Regeringen verkar ju vilja tvinga kristna i Sverige att acceptera att bögar får vigas i deras kyrka.
Hur ser det ut om någon, av någon anledning, bög eller flata, vill gifta sig i en Moské? Kommer regeringen då gå in och säga till alla svenska muslimer att detta ska tillåtas? Vilken Imam kommer vilja genomföra denna vigsel?

Men okej, låt oss vara helt och fullkomligt neutrala i våra tidigare åsikter. Om alla liberala och konservativa och allt däremellan skjuter undan sina åsikter och argument, för att följa med mig på logikens och de övertydligas väg. Homosexuella vill vigas i en kyrka eller en moské. Denna ritual handlar helt om att, inför gud, ingå i ett Heligt äktenskap. Man låter en präst välsigna dem i guds namn. Alla är med såhär långt?
 Men vad tycker då gud enligt den text som religionen är byggd kring?

Om ni har tid eller ork kan ni läsa lite i ”Romarna” 1:24 – 1:32. Där står en del som angriper ämnet i fråga. Eller varför inte läsa genom ”Korinthierna” eller ”Galatera” som även de texter behandlar ämnet. Visserligen är dessa tre texter, som är i det nya testamentet, inte lika färgstarka som de texter i moseböckerna men buskapet är ju fortfarande ganska tydligt; Gud gillar inte bögar eller flator.

Vad är det egentligen jag angriper här? Jag är själv varken religiös eller homosexuell. Jag är liberal i frågan, jag är för homosexuellas rättigheter i samhället. Jag tycker att bögar eller flator ska få adoptera barn. Men det är ju inte det vi talar om här, det är inte något snack om att ge homosexuella rösträtt eller bättre förutsättningar i arbetslivet. Vi snackar om människor, politiker och väljare, som vill kontrollera och styra över den svenska kyrkan och dess tro. Jag förstår att den vanliga Svensson har svårt att förbise faktumet att det inte är ”rättigheter” vi snackar om, utan människors tro och religion. Man kan inte, som stat, få gå in och säga åt vissa människor att de ska göra si eller så, om detta strider mot deras religion. Vi måste förstå vad denna utveckling egentligen handlar om. Vi måste börja respektera och förstå att äktenskapet inte bara är en tradition, utan att den, till skillnad från vad många verkar tro, betyder något för vissa människor. Att den är helig för en del människor.

Jag är för homosexuella och att de ska få ingå i ett äktenskap. Låt homosexuella adoptera hur många barn de vill. Men jag måste säga nej till att låta och eller tvinga, kyrkan viga dem. Och till de präster som kan tillåta sig själv att viga homosexuella har jag bara ett ord att säga; Hycklare.

Jag letar efter något. Jag vet inte hur Det ser ut, men kanske har du sett Det? Många runt omkring verkar ha hittat Det, andra har slutat leta. Jag tycker synd om dem som gett upp. Kommer jag känna igen Det om jag hitta Det? Kanske missar jag Det ibland? Man sitter hemma och skriver. Man fantiserar om Det man en gång haft, man saknar Det.
Men innan dess måste jag göra något. Jag måste börja vara ärlig mot mig själv. Den pessimism jag hela tiden kallat realism är ett ok som hindrar mig från att åstadkomma stordåd. Man är kapabel för att man tror att man är kapabel. Det är på tiden att jag blir den jag är hellre den alla andra förväntar sig jag ska vara.

Frågan är bara; vågar jag ömsa bort det skinn jag bär? Har jag mod och styrka att stå, rak och stolt, för den jag egentligen är? En sak är säker; jag ska ta vara på den talang jag har. Vem vet, det kanske leder mig till platser?

Detta var den fjärde dejten på ett halvår och jag hoppades verkligen inte på en femte. Men jag har slutat bry mig. Män är inte män nuförtiden. Män idag är kvinnor som försöker vara män som försöker vara det kvinnor vill att de ska vara. Dagens män, dagens goda makar som jag ser dagligen, får mig att må illa. De skrämmer mig. Systemet, samhället och kvinnor skrämmer mig. Jag blir alltid lika road av att ta en promenad genom shoppinggatan. Den gata där alla affärer (de som räknas) ligger. Jag ser män, lydiga som polishundar, följa sina fruar i osynliga koppel. De dras runt i alla affärer. Männen ska inte själva ha något, och om de skulle så är det ändå deras bihang som väljer ut både färg och storlek. Männen idag går klädda i kläder som deras fruar köpt till dem. Männen idag är kvinnornas nya barbiedockor, som de kan klä av och på. Männen idag är lydiga, väluppfostrade och viljelösa skal som följer sina kvinnor runt runt, alltid någon meter bakom. Skulle männen väl stöta på en annan man brukar konversationen bestå av ett hastigt ”Hallå” och knappast det. Jag tror de skäms. Män är små barn och kvinnor idag har blivit deras mammor, som alltid vet vad som är bäst.

Män idag tror alltid att de kan äga mig. Jag ska på dejt idag och jag blir förvånad om tönten lyckas leva upp till de krav jag sätter. Samtliga av mina få väninnor har män och en del är redan gifta och har ett eller flera barn. Jag ömkar dem. De lever alla enligt den mall som samhället försöker forma oss efter. De tror att sann lycka uppnås genom att vara en lydig konsument och en moder som får uppfostra sina egna barn i ett tryggt hem. De har två stabila inkomster, åker utomlands varje sommar (alltid till samma ort, mer eller mindre) och de kör vars en bil. De tävlar alltid sinsemellan och unnar ingen annan någon glädje. Alla kvinnor är missunnsamma.

Rickard, min dejt du jour, står redan utanför restaurangen och väntar. Jag sitter på caféet mittemot och har tittat på honom i snart en kvart. Han är tidig, säkra tecken på osäkerhet och att han är desperat. Han är ganska snygg men jag har sedan länge lyckats se igenom den fasad alla män (singlar) försöker lura oss kvinnor med. De klär sig så som alla modetidningar visar. De ser en bild på George Clooney eller Hugh Jackman och vill vara dem. De tror att alla de män som är på framsidan av en modetidning är självständiga starka karlar som tar på sig vilka jävla kläder de vill. Men i själva verket är det kvinnor som bestämmer över modevärlden. Det är kvinnor som säger till modellerna, dessa vältränade, slimmade och vedervärdiga starka män vad de ska ha på sig. Det är kvinnor som styr vad män ska ha för kläder. Rickard står på andra sidan gatan och tror att det är han själv som är herre över sin garderob. Att det är han som valt vad han ska ha på sig idag. Men egentligen valdes dessa kläder ut av någon annan före honom, en kvinna.

Fem minuter kvar till vår reservation. Jag ringer honom och säger att jag är på väg. Han berättar att även han snart är framme. Han ljuger för mig. Stora minuspoäng redan och hade det inte varit för att jag ägnat två timmar på att göra mig i ordning hade han fått spendera kvällen tillsammans med en tom stol. Vad är det med män och lögner egentligen? Finns det en man som är kapabel till att tala sanning under en hel konversation? Jag är tveksam. Han försvinner in på restaurangen och jag är redan på väg tvärs över gatan när dörren slår igen bakom honom.

Det är ett fint ställe han har valt ut. Man blir inte imponerad av inredningen. Tavlorna och den fjantiga dekorationen som ska ge stället sin lilla twist av personlighet lyckas helt undgå alla. Belysningen är dämpad och hemtrevlig. Atmosfären är romantisk och det sitter en kille i ett hörn och spelar Chopin på ett piano. Han har dessutom lyckats ordna så vi får sitta i en eget litet bås som är avskilt precis så mycket att det lilla mysiga inte ska gå över till cellskräck. Jag är nästan beredd att förlåta honom för lögnen tidigare när han gör bort sig igen. Tönt.

Han försöker prata med mig. Jag är reserverad så som en dam ska vara, tror han, men egentligen försöker jag läsa menyn och hans jävla babbel stör mig. Han har inte ens lyft upp sin meny som ligger framför honom. Han tror han pratar med mig men egentligen är det min meny han snackar med och den lyssnar inte.

”Jag tror jag ska ta vitlöksbröd till förrätt”, säger jag för att testa honom. ”Jag ska ta räkorna”, svarar han utan att tveka. Tydligen är han bekant med deras meny och det är uppenbart att detta inte är första gången han är här. Jag undrar hur många andra tjejer han lurat med in i detta ”romantiska” lilla bås. Hur många andra kvinnor har han försökt förföra på denna restaurang? Var detta kanske samma stol som hans ex brukade sitta i? Vad sitter han och tänker nu? Tänker han på alla de andra han fick knulla efter en lyckad kväll här? Förresten är restaurangen inte speciellt fin. Den är ju inte speciellt märkvärdig och pianomusiken har börjat gå mig på nerverna. Dessutom är maten inte speciellt dyr, är jag inte värd mer din snåla jude? Eller är det så att du inte tror att jag har råd själv? Kallar du mig fattig ditt as? Har du någon aning vad mina naglar kostade? Dessutom, en lektion till alla er killar där ute: När tjejen beställer vitlöksbröd gör ni bäst i att beställa samma. Vi tjejer vet nämligen att vi kommer stinka skit under resten av hela kvällen och om det finns något som är avtändande för oss tjejer är att veta att man själv stinker i käften. Även om ni är trogna lydiga hundar som ljuger oss rakt upp i ansiktet när vi frågar om vi stinker vitlök så vet vi sanningen. Om Rickard däremot hade beställt vitlöksbröd så hade han blivit immun mot in stank. Ät du dina jävla räkor, jag skiter i vilket. Det blir inga kyssar för dig ikväll. Tönt.

 ”En vän som brukar äta här rekommenderade räkcocktailen.”, säger han som om han försökte förklara sig. ”Jag har aldrig varit här tidigare”, fortsätter han, ”men det verkar mysigt.” Han ser sig omkring och är tyst ett tag. Äntligen lite lugn och ro. Jag skummar snabbt igenom menyn. Jag känner en stark lust för kött. En stor röd biff med potatis och en gräddig sås.

Men när servitrisen kommer händer något som jag, trots min stora erfarenhet av att dejta, aldrig varit med om. Rickard börjar prata med servitrisen på ett sätt som går bortom artighet. Är hon snyggar än mig? Vill du kanske knulla henne istället? Hon ser inte ut att vara en dag över arton din äckliga jävel. Jag sitter själv och försöker bestämma mig för huvudrätten och jag är mellan två olika rätter när jag hör han beställa en flaska vin. Jag hoppas för hans del att det är rött.

Det är då jag hör: ”Bra, och vad vill herrn beställa?”, från servitrisen. Har han precis beställt för mig? Han rycker åt sig menyn ur mina händer. Min jävla meny! Han bläddrar lite nonchalant i min meny, ni vet den menyn som jag hade på min plats som jag hela tiden tittade i. Den menyn som jag satt och läste när han, den lilla äckliga översittarbögen, slet den åt sig. Vem fan tror han att han är? Han tar sin tid nu, läser noga om varje maträtt och ställer några frågor åt servitrisen om något skit som jag inte ens orkar lyssna på. Jag sitter och glor på honom. Padda. Vad är det för slips han har förresten? Är den lila? Jag lade inte märke till den tidigare. Men så lade jag knappast märke till några detaljer tidigare. Lila slips? Du känner inte för att komma ut från garderoben snart? Varför tittade du inte igenom din egen meny direkt när vi satte oss din fjant? Servitrisen verkar stressad och skiftar vikt från ben till ben. Du ska vara glad, tänker jag menat år servitrisen, du kan sticka iväg efter vi har beställt medan jag måste sitta kvar här och våndas.

Föreställ er att ni går till jobb fem dagar i veckan. Ni har en arbetsvecka som alltid är över 50 timmar. Jobbet är hårt, stressigt och det är inte sällsynt att du inte får sitta ned alls på en hel arbetsdag. Detta klarar jag av, dagligen. Förra månaden slog jag personligt rekord på 200 timmar, på en månad. Dessutom åker jag tåg 4 timmar varje dag. Låt oss, för skoj, lista ut hur mycket yrkesrelaterad tid jag spenderade förra månaden. Vi har de två hundra som jag var på jobb, men sen har vi tågtiderna. Vi föreställer oss att jag jobbade 22 dagar förra månaden. Fyra timmar per dag multiplicerat med 22 blir 88 timmar. Så det blir 288 timmar arbete på en månad. Det är mer än 13 timmar per dag. Detta är en månad i mitt liv.

Det hade varit okej om jag visste varför jag jobbade så hårt. Jag har inget att se fram emot. Skolan efter sommaren skrämmer mig, jag längtar inte. Varför skrämmer skolan dig Unit?

Det är för att jag har en del underkända tentor under bältet. Csn har en regel som säger att man måste klara av en viss mängd poäng per termin. Gör man inte det får man inte csn följande termin. Visserligen kan man skriva ett personligt brev till dem, där man förklarar sin situation. Kanske finns det någon bra förklaring till att du misslyckades med dina studier? Dumpad av flickvännen? Dödsfall i familjen? Detta skriver du ned i brevet och skickar in till csn som sedan bedömer detta och fattar ett beslut. Kanske får du ta lån, kanske inte. Även jag skrev detta brev, förklarade min situation och fick svar från csn som, med en finare formulering, sade ”E du dum i huet? Du får fan inga pengar från oss!”, typ.

Okej, så det blir studier på heltid, utan inkomst. Hur ska detta gå ihop med hyra, el, mat, droger och horor? Ärligt? Jag har ingen aning. Jag har visserligen varit så förberedd att jag lagt undan pengar varje månad under det gångna året. Jag har nog till att leva utan inkomst i nästan ett år om jag lever på samma utbetalning csn har, som ligger runt 8000 i månaden. Men jag är tveksam tills studierna. Jag längtar inte till skolan.

Men vad längtar jag då efter? Om sanningen ska fram; ingenting. Idag fick jag, tillsammans med hela Danmark, lön. Detta märktes på jobb, alla var glada. Det var stressigt, folk passade på att äta ute. Men hos mig, inom mig, fanns ingenting. Vad ska jag vara glad åt? De pengar som inte går till räkningar, mat och skit, hamnar direkt på sparkontot. Så har det varit i ett år och jag har stängt av konsumentdelen av hjärnan. Jag köper nästan aldrig något åt mig själv. Det är böcker och kanske, om jag verkligen ska skämma bort mig, en godare måltid med öl eller vin. Innan längtade jag efter filmer som skulle komma ut. Spel till boxen som skulle släppas. En dejt man skulle på eller kanske en fest? Alla filmer som släpps nu är skit. Mina favoritartister borde begå självmord (Manson, käka arsenik och dö din jävla tönt!). Det görs inga bra spel längre, eller så är det jag som växt ifrån tv-spel. Tidigare kunde jag köpa ett nytt i månaden. Nu köper jag aldrig några, ens tittar efter nya.

Dejter då? Kärleken, hur går det med den? Sedan senaste försöket som varade någon månad har jag lagt ned det. Detta är inte något som jag bara säger. Jag var med på en dejtningsida och tydligen var jag ”en hunk bland alla dessa passgångare” som en tjej skrev. Jag har avslutat medlemskapet. Det ger inga kickar längre. Dessutom, precis som med studierna, är jag rädd för förhållande. Alla dessa krav som ställs. Alla de vanor och ovanor som måste anpassas för att smörja det maskineri ett förhållande är. Jag vill inte mer. Jag orkar inte. Hade jag inte haft ett jobb att gå till, där jag kan stänga av hjärna, hade jag nog kastat mig från balkongen för länge sedan. Hade jag inte skrivigt, både i min blogg eller novellerna, så hade jag varit ett drogoffer som bott under en bro någonstans. Jag skriver för att tömma huvudet. Jag skriver för att slippa tänka eller känna. Känner man efter ibland, så faller allt sammans och man förvandlas till ett gråtande nervvrak. Kanske tänker jag för mycket? Ifrågasätter saker ingen annan reflekterar över. Vart ser jag mig själv om fem år? Det finns två scenarier. Antingen precis avslutat studierna, frilandsjournalist - kanske utrikeskorrespondent – och på fritiden skriver jag fiction och filosofiska texter. Jag har en hund som heter Ve, en dotter som heter ********* med en kvinna jag älskar och ett hem jag känner mig trygg i.

Det andra scenariot är att jag ligger i en säng på en mottagning, fastbunden. Man har precis gett mig min dagliga medicin. Jag ser gröna fjärilar och under munkaveln sjunger jag opera från jag vaknar till jag blir nersövd igen. Jag pissar och skiter ned mig själv.
Oavsett vad det blir så hoppas jag att jag är lycklig om fem år. För just nu är det ganska apatiskt och det kanske bara är det som håller mig igång; förmågan att inte gå från apati till total depression?

En blåsig dag på Golgata.

- "Försök tänk positivt! När du är död kommer folk att skriva böcker om dig, basera en helt ny religion på dig och dyrka dig i många tusen år framöver. Sjunga sånger om dig. De kommer döda för dig. De kommer diskutera dig, ifrågasätta allt du gjort och sagt. Människor kommer älska dig, bygga sina liv runt den myt du kommer bli. Miljontals kommer berätta historier om det offer du gör idag. Låter inte det som något värt att dö för?"

- "Sånt skiter väl för fan jag i! Få ner mig nu!"

De senaste två dagar, tisdag och onsdag, har varit konstiga. Jag sov kanske inte mer än 3 timmar mellan dagarna och skrev som besatt från klockan fem på onsdag morgon till lite efter nio. Det är sällan jag får ett inspirationsrus som varar så länge. Av någon anledning skrev jag med penna och papper, lite retro, men det fungerade och det kändes bra. Av någon anledning blev texten på engelska. Jag har upptäckt att det i många fall kan underlätta att uttrycka sig på engelska, det finns fler ord för fler saker.

Fast något som skrämmer mig en del är att jag har haft en bättre dag idag på jobb än de två tidigare när jag var ledig. Jag trivs inte egentligen på jobb, men jag får ut mer av mig själv genom jobb. Det är svårt att förklara, men det är skönt att jobba. Jag är tveksam inför att börja studera igen. Jag har ingen aning om vart det ska leda. Jag är nervös att leva ett halvår utan inkomst (!). Precis, jag kommer inte få csn på en hel termin och får därför leva på pengar jag sparat samman under året. Jag har så jag klarar mig och det kommer nog bli över en del, men jag kommer förmodligen att jobba vid sida av studierna. Men hittar jag inte motivation snart vet jag inte hur det kommer gå efter sommaren. Visserligen har jag alltid reservplaner, man måste vara förberedd.

Jag gjorde tafatta försök till att öppna mig på jobb idag. Berätta om at jag skriver, vad jag skriver och ja, om sånt. Jag är osäker på om folk lyssnade eller om de tog mig på allvar. Det verkar nog som att man har en annorlunda uppfatting av mig på jobb. Olivia, som jag öppnar mig för helt, är nog den enda som känner mig riktigt bra på jobb. Hon sade att det är två olika personer, den på jobb och den jag är privat. Tydligen var de två så olika att man aldrig skulle kunna tro att de fick plats i samma person. Jag vet inte om det är sant eller inte, jag vet inte vilken bild människor har om mig. Oavsett så fungerade det inte så bra att berätta om mina intressen, den delen av mig var inte välkommen på jobb. Jag är osäker på om den är det även i andra sammanhang.

- "Jag hoppas du har en bra förklaring till detta!"
- " Det finns två förklaringar till varför jag gjort det jag gjort. En ska jag berätta, den andra är sanningen."

Jag vet att jag är sjuk i huvudet. De sexuella tilldragelser jag har är allt annat än normala. Eller är de? Jag vet ju knappast vad som förekommer hos den genomsnittsliga svensken, allra minst hans eller hennes sexvanor. Det var längesedan jag tände på en kvinna.
Visserligen ser jag dem, lägger märke till dem på det snuskiga vis män i min ålder lägger märke till kvinnor. Men kvinnor är överflödiga i mitt liv.
Jag har, och jag vet inte om det är bra eller dåligt, blivit beroende av porr. Fast beroende kanske är överdrivet, men jag föredrar porr framför vanligt hederligt sex.

Men det är inte porrfilmerna som ger mig min kick. Det är inte glidmedlet på kuken som tar mig till de nya höjderna. Det är den skarpladdade pistolen mot tinningen som gör magiska underverk. Det är en gammal hederlig revolver med plats för sex skott. Jag kör den gamla klassiska ryska rouletten, laddad med en kula, spinner trumman och trycker pipan mot huvudet. Sedan drar jag igång med porr, glidmedel och kuk i hand. Hanen på pistolen är spänd, pekfingret på avtryckaren som är två millimeter från 1/6 död.
Jag har alltid haft problem med oralsex, både på film och i verkligheten. Jag har vänner som hävdar att en avsugning kan vara bättre än sex, men jag har haft svårt för den delen. När tjejen går ned och mjölkar kuken känner jag inget alls.
Därför ber jag aldrig, till tjejernas stora glädje, om oralsex. Jag har själv inga problem med att ge oral njutning, men det händer sällan. Visserligen är mitt sexliv dött och, sedan länge, begravet.
Internetporr har erövrat mitt sexliv. Smaken varierar i perioder, sedan några veckor tillbaka är det grupporr som gäller. Jag har svårt att få upp den om tjejen inte bearbetar mer än tre killar åt gången. Det ska vara väldigt kvinnoförnedrande och slampigt. Jag vet inte varför, för jag hade själv aldrig velat delta i gruppsex oavsett om jag stod i centrum för några unga tjejers sexuella hunger. Porr är det ända som funkar för mig.
Dubbel penetration och massiv grovporr tillsammans med känslan av kall pistolpipa mot huvudet tar mig till höjder ingen kvinna lyckats göra. Männen pumpar henne, tjejen skriker som besatt. Hon skriker som om hon blir mördad och min erektion blir bara hårdare. Ett kriterium för bra och seriös porr är att killarna inte har kondom. Detta är ett måste, annars sitter jag och drar i en slapp livlös liten hudbit och det kan ta många minuter innan jag når klimax.

Killarna juckar i ställningar som omöjligt kan vara sköna. Mjölksyran måste pulsera i deras ben. Tjejen ligger och tar emot allt hon får. En kuk i vardera hand, kuk i röven, fittan och munnen. Hon har talang denna slampan, hon stönar samtidigt som hon har en bred kuk på 25+ i munnen. Kameran svävar över hennes ansikte och jag ser i hennes ögon att hon är full av droger. Antagligen en förutsättning för att framgångsrikt låtsat tycka om den våldtäckt hon blir utsatt för.

Mitt i all min extas, min pulserande kuk i handen, pistolen i den andra, undrar jag om hon får betalt för detta? Förmodligen får tjejerna i porrfilmer betalt en del, kanske inte så mycket som man skulle kunna tro. Men jag tror inte att killarna får någon cash. Varför betala någon för något som vem som helst var som helst skulle göra gratis?
Killar knullar vem (och vad) som helst när som helst!
Tiden på filmen visar 33:44. Jag vet att sperm-scenen kommer efter ca 35 minuter och jag har alltid haft svårt för dem.
En tjej som sitter med munnen öppen samtidigt som ett gäng killar tömmer sina satser i ansiktet på henne har alltid haft en avtändande verkan på mig. Jag orkar inte leta fram fjärrkontrollen för att hoppa bak några minuter för att avvärja den nalkande sperm-scenen. Dessutom, skulle jag börja fibbla med fjärren och spola hit eller dit hade det brutit mitt runk-flöde.
Knappt en minut på mig att komma, fan jag får pumpa iväg fort som fan. Mjölksyran började redan sprida sig i armen och jag kände att kuken började slappa till. Fan också. 34:25, 35 sekunder till sperm och jag har redan en slapp kuk.
Jag känner mitt klimax inom räckhåll, det känns uppe i röven som om man behöver skita, och jag tar i kraftigare.
Jag närmar mig klimax och pistolen pressas hårdare mot huvudet. Det skulle inte bli första gången jag fått ett blåmärke efter pipan och förmodligen är fallet så just nu. Jag pressade pistolen hårdare och hårdare, smärtan mot kraniet tävlade mot mjölksyran. Fingret vilade tungt mot avtryckaren. Jag var nära nu, jag kunde känna det. Men skulle jag hinna innan sperm-fontänen? 34:49, jag drog och kämpade som galen, mördade min erektion i mitt försök att hinna i tid.

Jag visste att det var omöjligt nu. Jag blundade, ignorera skiten på skärmen. Tänk ”bröst”. Tänk ”röv” och ”fitta”.
Bara bli färdig. Jag hörde ljuden på tv´n; ett gäng killar som, under överdrivna njutningsläten, målade tjejens ansikte med kräm. Jag var nära, jag kände det. Röven drog sig samman i en pulserande manöver.
Framför mig; en vinröd servett, min måltavla, redo att ta emot min kräm. Det är nära nu, jag kommer snart.
Pistolen är redo. Blir detta mitt sista runk? Blir de vulgära stön från tv´n de sista ljud jag hör? Jag balanserar på en tunn tråd mellan livet och döden. 1/6 chans död. Om några sekunder kan jag ligga på golvet med ett rykande hål i huvudet. Om några sekunder kanske jag spolar ned servetten i toaletten.
En på sex att jag målar golvet med blod och hjärnsubstans. Fem på sex att jag tar ett bad om några minuter. Satsen är redo, jag kan komma när jag vill. Jag ser en skymt av filmen på tv´n, tjejen smörjer in ansiktet med den mjölkvita krämen från killarna. Jag blundar hårt, fantiserar om en tidigare sexupplevelse.
Jag ejakulerar! Precis när de första stänken av sperma kastas över servetten trycker jag på avtryckaren. Jag hör klicket, det måste betyda att jag fortfarande lever. Jag torkar upp de små stänk som hamnat utanför servetten, spolar ned skiten och tar en snabbdusch.
Ännu en morgon, ännu en dag, fylld med jobb och plikter.

Vafan (Beakta ordformen ”Vafan”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten) gör jag vaken nu? Jag gick och lade mig tidigare inatt, sur och besviken eftersom mitt internet slutat fungera. Det var runt halv tre på morgonen. Nu är klockan fem och jag sitter framför datorn och skriver, pigg och utvilad. Förmodligen beror det på kaffet och ölen och jag vet att jag är vaken på lånad tid. Om några timmar kommer John Blund och sparkar lite sömn i mig. Men tills dess ska jag väl passa på att göra något konstruktivt.

Men fan, jävla (Beakta ordformen ”jävla”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten) bredbandsbolaget som fimpar mitt internet när jag sitter och snackar med en intressant tjej. Fattar de inte hur sällsynta tjejer med lite kultur i huvudet är? Eller så är det kanske bara jag som rör mig i fel kretsar? Oavsett så var jag intresserad, vilket är ovanligt för mig. Fast samtidigt så borde jag veta bättre. Hon är ju knappast den första som lyckas snappa upp mitt intresse genom någon personlighetstwist och det brukar krascha efter några dagar.
Vad är mitt problem egentligen? Jag är kräsen. Visst, det kan vara positivt, man vet vad man vill ha, eller snarare; jag vet vad jag inte vill ha. Jag har inte det utseende som kan kosta på sig att vara kräsen och min personlighet är så pass rubbad att jag inte kan vara kinkig i mina val. Fast är det ett val, när man blir intresserad av någon? Är det ett aktivt val? Nej, inte egentligen. Visst är det sant att man underlättar för sig själv när man väljer vem man ska träffa och snacka med, det valet är aktivt. Men sen då? Känslorna styr man inte över.
Min senaste tjej hade allt, gemensamma intressen, humor och hjärna. Men det var det enda, för känslorna stod still. Klart att jag tyckte om henne, men jag var inte kär. Efter några veckor började jag undra om det var något fel på mig. Min syster var snabb med att påpeka att jag förmodligen var bög. Kanske är jag homo, men jag känner ingen sexuell tilldragelse mot killar, så förmodligen är jag straight. Men så varför blev jag inte kär i henne? Hon hade ju sannerligen alla förutsättningar. Svaret är, kanske en aning snopet, att man inte kan bestämma över den sortens känslor. Man får vänta och se helt enkelt och blir man kär så blir man kär. Men jag vill inte bli kär. Inte nu, och jag har svårt att se mig själv vilja bli kär någonsin igen. Inte efter sist. Varför vill jag ge någon en ny chans att kvadda mitt liv, vända ut och in på mitt hjärta och slita mina känslor i stycken? Ja, varför sannerligen? Kanske för att den glädje, den gränslösa lycka man upplever när man är kär, väger upp den eventuella känslomässiga härdsmälta som förhållande kan leda till.

Ett problem med tjejer generellt är att de verkar se sin kille som ett renoveringsobjekt. Kläderna, håret och andra detaljer är något som de kan vara mycket intresserade av att ändra. Det senaste exet ville att jag skulle ha långt hår, en liten Orlando Bloom sak. Tjejen innan dess ville ha håret kort. En del bryr sig om kläderna, andra inte. En dejt ville att jag skulle köpa en helt ny garderob.
- ”Har du inte några kläder som sitter tajt och är hela?”, frågade hon.
Vad ska man svara där?
- ”Nej det har jag inte. Jag har gått ned ca 15 kg det senaste året och jag har inte pengar, eller intresse, till att köpa en helt ny garderob. Du borde kanske tänka över att spendera lite cash på en bröstoperation istället för att gnälla på mig?”
Nej, jag bryr mig varken om pattar eller (om man har preposition efter ”varken” bör man i regel använda preposition också efter eller) något annat. Efter ett par veckor tillsammans spelar vare sig brösten eller något annat någon roll. Huvudsaken är att hon har humor och kan skämta om sig själv. Det finns inget mer tragiskt än en person som inte kan bjuda på sig själv. Jag är själv ett bra exempel, som när vi hade en möhippa för syrran på jobb. Jag hade med mig min digitalkamera och fotade en del. När två tjejer från jobb ville se på bilderna från kvällen upptäckte de att det fanns en del egobilder av mig framför en spegel, bar överkropp och magen spänd för att pressa fram ett litet bräde. Ja, de skrattade som fan och vad skulle jag göra? Vad kunde jag göra? Skratta med såklart, för hur löjligt är det inte egentligen med den sortens bilder? Jag skrattade och bjöd på mig själv. Låt andra roa sig på min bekostnad.

Men en del tjejer, i regel dem med kasst (Beakta ordformen ”kasst”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten) självförtroende, klarar inte av den sortens humor. Kanske kommer min framtida tjej bjuda på sig själv, eller inte.

Undrar hur vädret kommer bli idag? Jag ser fram emot en promenad. De bästa idéer kommer till mig under natten eller när jag tar en lång promenad vid havet. De bästa promenader är dem man tar i ett tyst sällskap, eller ensam.
Utanför mitt fönster flyger svalorna runt runt (ta bort upprepat ord) och tar vara på dagen. Balkongen har blivit deras område och jag lämnar dem ifred. Det händer visserligen att jag får besök, oftare än man kan tro, av en vilsen svala som, av misstag, flyger in i lägenheten en runda. De brukar hitta ut snabbt igen, men jag blir alltid lika upprymd av händelsen. Jag vet inte varför, kanske är det för att jag inte känner mig så ensam när de tittar förbi. Det är kul med husdjur, och de två sval-familjer på balkongen ger mig känslan av att ha husdjur. Jag behöver inte mata dem, fast jag behöver städa balkongen efter dem och det börjar bli hög tid.

Oj, nu har jag verkligen låtit hjärnan stå i friläge. Det jag skrev igår kväll är något som jag är osäker på om jag ska publicera i min blogg, även om den saknar läsare. Fast å andra sidan är det nog inte det värsta jag skrivit, även om det är en smula vulgärt. Igår blev jag medlem på helgon igen. Hemsidan för emos (Inga stavningsförslag), hårdrockare och allt annat pack med vridna intressen. Men jag har alltid haft svårt för den sortens människor, som sminkar sig grovt i svart och rött, klär sig i latex och har lila garn i håret. Inte bara för att det är fult, utan för att det är jävligt fåfängt.
Jag avskyr fåfänga när den blir överdriven. Det är aldrig fel att vara mån om sitt yttre, men ibland kan det bli för mycket.
Dessa emo-freaks (Inga stavningsförslag) stör mig mer än en vanlig spacklad bimbo tjej, för de verkar vilja ta avstånd från all sorts fåfänga och den stora utseendefixerade industri som majoriteten av oss andra har fastnat i. De verkar se ned på andra ”normala” människor, oss som går till gymmet, går till solariet och försöker se ut som reklamen säger åt oss att se ut. Fast nu när jag tänker efter så ser jag själv ned på de stackars människor som strävar efter att passa i på genomsnittet.

Ringde precis till bredbandsbolaget ”fittorna” för att få veta vad som lemlästat mitt internet. De hade inga personer inne vid denna tid på dygnet, men den vänliga datoriserade rösten berättade att det var en driftstörning i mitt område. Detta skulle vara åtgärdat runt 12 på dagen. Bara 6 timmar till dess. Jag får väl läsa en bok eller städa eller något.
1293 ord hittills vid denna punkt. Jag vet, för det har Word räknat ut åt mig och jag har ingen anledning att tro att Word ljuger. Word är min vän, han berättar för mig när jag stavar fel, har för många mellanslag, punkter eller upprepade ord. När meningarna saknar verb säger Word ifrån. Använder jag svordomar påpekar min gode vän Word att jag borde ”Beakta ordformen ”jävla”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten.” Tack Word för att du är min vän.

Herregud… (Beakta ordformen ”Herregud”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten) det kanske inte var en god idé att gå upp så tidigt. Jag borde nog ha somnat om igen och försökt vakna lite efter middagstid så mitt internet var igång och väntade på mig. Men nej, jag sitter och pratar med Word, ett ordbehandlingsprogram, som jag tillskriver egenskaper som uppriktighet och vänskap. Utanför lyser solen över en hel värld, som jag borde besöka oftare. Varför har jag ont i underarmen? Varför är mitt glas tomt? Varför kan jag inte bara sluta skriva? Jag ska sluta skriva… nu. Eller nu? Eller nu? Snart… om några ord bara. Nu ska jag sluta skriva. Detta blir den sista meningen. Uppe i lite mer än 14-hundra ord och jag tänker: ”Ska jag klättra över 15-hundra?”. Nej, detta blir det sista, skit i ordantalet och gör något i ditt liv. Sätt dig och skit eller gör vad fan som helst. Titta på dumburken, se en film. Läs färdigt boken du håller på med. Ät frukost, gör något för helvete. Sluta skriv! Är du besatt? Du har skrivit i snart två timmar och det är inte ens mycket text (hahaha, 15-hundra ord) du hunnit med. Jag ska sluta, nu!