livet från Unit 731

Dockan var inte van att bli buren på ett vis som detta. Det tärde och drog i trådarna som höll dess arm från att slitas av. Regnet gjorde den tung och varje droppe sögs upp av bumullen och träflisorna som formade dess kropp. Vem har en sådan brådska till någonstans? Eller var det en brådska från någonstans? Ödsliga fält, fallna och brända träd. Djupa kratrar efter diverse granater och dylikt. Spår i gyttjan efter krigsmaskiner, avtryck från soldaters kängor, blod från deras ägare blandas med leran.
Ned och vidare genom trånga och kalla gångar under jorden. Hårda och sträva betongväggar kallare än regnet sprider sig under marken som spunnet av en flitig spindel. Blodiga kroppar undanskopade i hörn och vrår ruttnar sakta. Ljudet av små snabba steg ekade genom gångarna blandat med regnet som slog mot golvets hårda sten.

Nervositeten gjorde att dockan kastades av och an varje gång det tycktes en skugga jaga dem. Långt framför dem syntes dagsljuset åter, som ett fönster i ett mörkt rum. Små snabba steg jagade det fönstret. Vidare ut ur mörkret tog en grå och kall himmel emot dem. Luften var varmare än förut. Eller så var det bara de få minuterna i betongdjupet som fick den att verka skönare. Deras kläder var skitiga och det oranga håret av garn som prydde dockans huvud började färgas brunt av lervällingen.
Långt där fram låg det ett hus. Du vackra hem, vem bodde hos dig tidigare? Dess fönster var krossade och taket slitet, vad hade rivit och slitit i dess väggar för att skada det så? Fanns det ingen kärlek kvar åt dess färger? En tidigare glans hade prytt huset men var nu borta som om regnet slitigt med sig en bit av färgen. Bara en dörr var kvar och sedan inget mer. Dörren stod stadigt, vacker och storslagen. Bakom dörren; mörker. Nu såg dockan inget mer, dess ensama röda knappöga var gömt mot en axel, hårt. Hårdare för varje steg som togs vidare in i huset. Stegen var försiktiga men golvet knarrade. Vad gömde sig där under, fanns det något som ville åt dem där ute i mörkret? Den stora högen av blött virke som låg över hela golvet var den forna trappan upp till den andra våningen. En dag hade den givit upp och kastat sig ned mot sin död.
Varför ligger du här och slöar när du kunde ha burit mig till säkrare höjder? Var ditt mål att skrämmas och driva mig vidare från denna fördömda ort?
Hårda brädor spärrade av rum och fönster, levde något i dessa delar av husen? Något som inte vill giva sig till känna för någon. Det är tyst nu, en sovande tystnad. Spikarna var slagna inifrån, vassa metaller som trängt sig genom träet. Ett hål i en vägg, stort som en mans hand visade ett mörker som bodde i större delen av det bakomliggande rummet.
Nu kunde det röda knapp ögat åter se, befriat från den trygga axeln vidare in i rummets döda atmosfär. Inget syntes. Vi var inte välkomna där.
Bakom huset fanns en väg som borrade sig vidare genom ett hav av andra hus lika fallna som detta. Färgen flagnade på trähusen och de av tegel var spruckna. Vissa hus av metall stod kvar men där syntes små hål likt hålen en mal lämnar kvar.
Fönster igenbrädade inifrån, dörrar reglade med möbler och tunga ting. Sällan rörde sig något i denna gata. Starka vindar hade fört med sig allt rörligt som kunde berövas från dessa hus.

Öga rött skulle aldrig få se dessa ting. Döda armar och ben, fingrar som pekade mot den gud som glömt dem, stack upp ur den kalla jord där maskar föds. Se vidare du dag, rulla förbi än en gång snälla sol, lika obemärkt som alltid. Du stora sken som kastar liv ut i universum kommer också att släckas en dag av egen kraft. Då kanske dessa döda män och kvinnor tillsammans med deras barn får nytt ljus där de är. Var det verkligen inte bara bortkastat att slänga en näve människor ned på detta klot?