livet från Unit 731

(Unit) - Isa?
(Isa) - Ja?
(Unit) - Vad är det tjejer vill ha? Vad är det ni letar efter hos oss killar?
(Isa) - Jaa...det är ju olika.
(Unit) - Jo, det är ju sant. Men tror du inte det finns något som är gemensamt hos alla? Vad är det du tycker om hos din kille?
(Isa) - Jag tror det skulle vara...
Isa tänker en stund
(Isa) - Att han fångar mig när jag faller.
(Unit) - Att han fångar dig när du faller?
(Isa) - Ja, han fångar mig när jag faller.
Unit reflekterar över svaret
(Unit) - Isa, det var nog det bästa svaret. Tack

Jag insåg hur det föreföll sig, med mig som person. Varför mina två förhållanden krachade, hur jag med så stor framgång kunde totalförstöra dem. Jag fångde dem inte när de föll, vad värre är att det var jag som fick dem att falla.
Jag har nu varit singel i tre månader. För mig är det verkligen ovant. Jag har inte varit singel någon längre period på över 6 år, och det är nästan att jag frågar folk: "Hur gör man?". Hur är man singel? Vad ska man göra med all tid man har över? Det är nästan som att tänka tillbaka på hur det var innan internet och mobilen, hur gjorde man då? Jag måste ju tacka Isa över hennes rådgivning och tålamod över mig och mina underliga frågor.
Kanske betalade jag tillbaka en del igår, när hon kom upp i köket i tårar. Hon grät och försökte förklara varför, och allt jag gjorde var att krama henne tills hon gråtigt färdigt. Visst, det var inte mycket, och jag tvivlar på att hon tyckte det var speciellt, men för mig var det (utan att missuppfatta) underbart. Jag kände mig nödvändig igen. Jag fick finnas där för någon, jag kunde trösta någon, jag och ingen annan gjorde det. De flesta av er borde värdera er förmåga att finnas till för någon, att få denna någon att känna sig trygg.

I övrigt har jag återställt alla kommentarer, på någons begäran. Nu ska jag fortsätta med mitt.
På återseende!