livet från Unit 731

Okej, jag har nyligen fått höra att min blogg är så positiv att det får människor att äcklas, nästan som någon låt från Drömhus lr något. Och så kan vi inte ha det, jag kan inte tolerera att bli jämförd med Drömhus, så därför ska jag skriva in en text jag komponerade för någon vecka sedan när jag hade en kass dag.
Texten börjar nu:

Sedan min flickvän lämnat mig känns det som jag simmar runt i en bottenlös sjö av sorg. Som resultat skriver jag väldigt mycket. Det är nämligen så att jag skriver när jag är djupt olycklig. Jag tar någon sorts mental tillflykt hos orden, och när jag skrivit en del känns det skönare, lättare, som det gör efter man gråtit. Texterna kanske inte återspeglar min olycka och kan ibland t.o.m verka glada, men det är bara en fasad. Man måste ha en fasad, man måste fortsätta skratta och le, människor blir lätt trötta på den som gnäller för mycket.
Man berättar för mig att jag måste "gå vidare", att jag ska "komma över henne". Men jag har insett att man inte kan välja när man ska sluta älska någon lika lite som man kan välja vem man ska älska.
Jag har inte slutat älska, chanserna är att jag aldrig kommer göra det. Så därför får jag simma vidare, tills jag hittar en strand eller om någon ommer förbi och plockar upp mig.
Det kommer bli många sidor text tills dess.

Så sent som igår skrev jag en fortsättning på det ovanstående stycket, fortsättningen står skriven nedan.

Det har hänt en del sedan jag skrev den ovanstående texten. Den bottenlösa sjön har blivit grundare, jag står nu på dess botten och kan skymta land borta vid horisonten. Det är sant att det är en bit bort och jag har en del kvar att simma, men snart kommer jag ligga på den varma stranden. Kanske kommer jag att vara ensam, men det är iallfall land. När jag är där och glassar i solen gäller det bara att hålla utkik efter andra. Alla kommer till stranden någon gång, och det är bara en tidsfråga innan jag kommer att älska igen.
Men just nu får jag bara fortsätta simma.

Sådär, texterna kanske inte var fullt så melankoliska som jag först presenterade dem, men de betyder mycket för mig. De kanske inte återspeglar glädje, men hopp. Hopp om att allt kommer bli bättre, även om det visserligen inte är skit nu, men bättre är aldrig fel.
Nu ska jag vidare.
Vi hörs!