livet från Unit 731

Jag vill passa på att tacka alla som funnits där för mig nu under den svåra tid jag haft under de senaste månaderna. Jag vet inte varför, men jag fick plötsligt dåligt samvete över att jag kanske verkat lite nonchalant och tagit mina vänner förgivet. Men nu ska jag skriva och förklara hur mycket ni faktiskt betyder för mig.
Ska inleda med min färskaste vän; Morten, som jag känner genom jobb.
Vi blev genast bra vänner och han är så underbart vuxen för sin ålder. Tror han fyller 22 eller 23 i morgon, men så mycket klockare (visare är nog ett bättre ord) än många andra jag känner. Han ger mig alltid goda råd och han är alltid uppriktig. Han stöttar mig, hjälper mig när jag har dåliga dagar. Det som är underbart är att man behöver inte säga till honom att man mår piss, han märker det och han hanterar situationen på bästa sätt. När man pratar med honom käns det verkligen som han lyssnar och nu när jag sitter här och tänker på det så vill jag bara krama honom. Han är en stor del av det som jag letar efter hos en flickvän, någon som märker när jag är ledsen och stöttar mig. Någon som lyssnar. Jag avundas hans flickvän, jag förstår varför hon alltid verkar så glad när jag träffar henne. Så tack till er båda, Morten och Christina!

Sedan har vi Chris, min äldsta vän, och då menar jag inte hans ålder. Jag vet att jag försummat dig en del och jag försöker verkligen att ta igen det nu. Jag är ledsen, man ska inte försumma sina vänner oavsett anledning. Jag älskar dig som en bror och det är märkligt hur lik du kan vara Morten när det gäller att hantera mig och mina känslor. Du säger alltid att jag är den känsligaste person du känner, och det kanske stämmer. Jag är känsig som fan, på gott och ont. Det kanske inte är de manligaste egenskaper, men jag skulle inte vilja vara på något annat sätt. Jag är glad att vi kan sticka ut och festa och att det käns som att vi är på samma nivå. Tack Chris att du finns där för mig!

Nu har vi min lilla kära syster. Vad ska jag säga om henne? Jag älskar henne vekligen, och hon är den jag berättar Allt för. Det är sant, jag har absolut inga hemligheter för henne, och det känns tryggt för mig. Det finns en person på jorden som vet allt om mig, någon som jag inte ljuger för någonsin. Jag vill tänka på vår relation som att vi stöttar varandra, och jag tror hon känner som mig, att det är en trygghet hos varandra. För oavsett vad som händer finns hon där för mig och är min syster, inget kan ändra på det någonsin. Hon kanske inte är väldens bästa lyssnare, eller så är det för att jag är tråkig som fan ibland, men hon ger de bästa råden.

Det finns fler i mitt liv som betyder mycket för mig. Min mamma, hennes pojkvän och en del andra bekanta. Men de jag tagit upp är de som stöttat mig mest nu när jag mest behövt det. Tack till er alla!