livet från Unit 731

Johoooo!! Idag var det lönen som kom, visserligen inte så mycket som det brukar, men vafan, d e nice ändå!

Spana på dessa tjejerna, får våra blondiner o fjortisar att vara super mesar :P

"Today a young man on acid realized that all mater is merely energy condensed to a slow vibration. That we are all one consciousness experiencing itself subjectively. There is no souch thing as death, life is only a dream and we´r the imagination of ourself. Here is Tom with the weather."

Det finns en tanke bakom siffrorna, men den får ni lista ut själv.

- "Jag tror på kärlek."
- "Du älskar ingen eller inget."
- "Sant, men jag vet att kärlek finns. Gud älskar mig."
- "Gud älskar inte dig. Han älskar oss, människor, men inte dig. Han avskyr dig. Han kastade ned dig på jorden för att du trotsade honom."
- "Tror du verkligen att Gud kan känna avsky? Ni människor glömmer så lätt, att Gud skapade även mig. Gud är perfekt och skapelsen som han gjort måste ju då även den vara perfekt. Jag är en del av skapelsen, avsiktligt. Gud älskar sin skapelse och allt i den. Även mig. Varför skulle han annars hålla på med denna långa lektion som började när Eva och Adam åt från trädet?"
- "Vilken lektion? Vad snackar du om?"
- "Har du någon aning om vad Eva och Adam satte igång när de åt av frukten? De ifrågasatte Gud, trotsade honom."
- "För att du förledde dem. Du ljög för Eva."
- "Sant, jag förleder och förråder. Men hennes val var lika fritt som alla människors val är idag. Man är ganska snabb med att döma mig för mina lögner, men är det inte egentligen Guds fel? I grund och botten? När man ger människor något som en fri vilja måste man vara beredd att ta konsekvenserna. Gud visste vad som skulle hända. Han kände till Evas val innan Eva själv gjorde det. Gud straffade Adam och Eva, och alla deras avkommor, och även mig för vårt svek mot honom. Men det är jag som ska lära mig en läxa."
- "Vilken läxa?"
- "När Eva lyssnade på mig så tyckte hon om min version av skapelsen, hon lyssnade på mina råd och mina ord, och ville ha det jag berättade om. Hon ville kunna skilja gott från ont. Hon trotsade gud, gick emot honom och hans styre. Du förstår; jag tror att jag kan ge människorna en bättre värld. Vad jag vet är att jag förstår människorna bättre än Gud gör, för jag är här nere hos er. Mitt styre hade varit bättre för människor. Men Gud menar annorlunda, och därför har han lämnat över jorden till mig så jag kan försöka styra den."
- "Du gör ett ganska kasst jobb, måste jag ju säga."
- "Ah, men du förstår, Gud fuskar."
- "Menar du att han saboterar för dig? Snacka skit...låter bara som en dålig ursäkt för den skit du inte klarar av att kontrollera."
- "Inte alls. Men det är inte det som är det viktiga. Det jag vill komma fram till är att Gud älskar mig faktiskt mer än er människor. Han gav mig världen som lekplats, och med den alla människor och djur. Låter det som han avskyr mig? Han ger mig en chans att styra världen och han förväntar sig att jag ska misslyckas. Förmodligen kommer jag göra det, men ni människor kommer snart inse, att Gud älskar mig mer. Han satte människan i mitt våld. Han låter er gå igenom tusentals år av krig, svält och skit, allt för en princip. För att visa en poäng. Så du ser; därför tror jag på kärlek, för jag är älskad av Honom."

"Köp våra kondomer så får du ett gratis HIV-test på köpet."

Läste i dagens Metro att Alex Shulman var av den uppfattning att om du vill få läsare till din blogg ska du ha bilder i varje inlägg. Jag tror på honom när jag besöker de bloggar som är populärast och bara ser bilder.
Jag är anti bilder på bloggen, på min blogg. Vill jag flasha en bild gör jag det här.
Vid något tillfälle har jag funnit mig i en situation där jag väljer att inte skriva något som kanske kan vara pinsamt för mig själv eller någon annan. Jag e vagt medveten om vilka som läser min blogg och det händer att jag har det i åtanke när jag väljer mina ord, eller väljer bort vissa ord. Jag ska försöka bättre mig på den fronten, bli ärligare och öppnare. Kanske inte skriva om något tråkigt eksem i armhålan eller en analklåda, men känslomässigt öppnare kanske.

I övrigt; Half-Life 2 modden "Portal" är det bästa spelet i världen, utan att överdriva. Svart humor blandat med färglös humor tillsammans med pussel, action och världens roligaste spelkaraktär någonsin. Här får ni lyssna på End themat som de spelar när man klarat spelet.

Slängde samman detta för 3 minuter sedan. Ska nog fortsätta på det någon annan dag när jag har inspiration och tid. Ska se om det är så svårt som de säger att skriva barnberättelser.

Noir var inte som de andra dockorna. Han varken skrattade, log eller var glad. Han var inte heller ledsen, grät och var nere. Noir hade inget humör som de andra dockorna från fabriken. Det hade blivit fel någonstans, vem kan säga var eller hur? Men fel hade det blivit, när man tillverkade Noir på det löpande bandet. Naturligtvis förstod man det ganska snabbt och inspektören som inspekterar alla dockor, innan de skickas iväg ut i världen till affärerna, lade Noir åt sidan, ned i en stor låda där alla trasiga dockor hamnade. När lådan var full skickades den iväg till lagret på fabriken och där stannade den. Lagret var ingen trevlig plats. Det var mörkt. Även på dagen var det mörkt, som om det alltid var natt. Noir, som varken var glad eller ledsen, låg i sin låda tillsammans med många andra trasiga dockor, som alla var de väldigt ledsna. Hade inte du varit det? Tillverkad i fabriken och sedan nedstoppad i en låda märkt ”Trasig” och sedan ställas i ett mörkt lager någonstans. Dockorna var rädda och ledsna. Men ibland råkade den gamla städaren på fabriken, som städade lagret någon gång i veckan, glömma att släcka ljuset när han gick hem för dagen och då var dockorna glada. Noir var som vanligt varken glad eller ledsen över att det var tänt. Han var inte heller glad att de andra dockorna var glada. Men när det var tänt i lagret hela nätterna brukade Noir vandra omkring och titta på alla de märkliga ting som hamnat där för att inspektören lade det åt sidan. Där fanns leksaksbilar som saknade hjul. Klossar som inte var räta, pusselbitar som aldrig passade och dockor, tusentals dockor nedstoppade i hundratals lådor. En del av dem saknade armar, andra; ben eller huvuden. Några få saknade kroppar. Noir saknade personlighet.

Ibland har jag varit med om att jag själv gör något som jag är fullt medveten om är fel, men ändå, av någon anledning jag inte kan komma på, gör jag det misstaget att jag ignorerar känslan om hur fel jag gör, och fortsätter begå mina misstag. Jag har egentligen bara ett problem. Om det är stort eller litet kan jag inte svara på. Mitt problem är; Jag vet inte vilka mina andra problem är. Vet du inte vilka problem, vilka negativa sidor du har kan du ju inte sträva efter att göra något åt dem. Men jag umgås ganska ofta med folk som har en del problem, en del av dem försöker lösa sina brister, andra klagar bara. En del ignorerar sina problem och umgås gärna med personer med samma typ av brister. Deras vänskap går mest ut på att hitta fel hos varandra och snällt nog inte påpeka dem för den andre. Folk söker sig till andra med liknande idéer och brister, så man själv kan se sig om i den lilla värld man lever och kunna säga: "Jag är inte så dålig ändå."

Jag blir så ledsen på många som jag ser runt om mig. Mina vänner, en annan ovän, någon bekant, som glömmer något så viktigt att ta itu med sig själva. Kanske har de, precis som jag, svårt att veta vad som är fel. En del av dem kanske inte tror på sin egen förmåga att klara av sina brister och väljer därför att gräva ned dem. Klart att de kommer fram i vissa sammanhang. Då deppar man en stund för att sedan trycka ned dem inom sig igen och fortsätta att leva i förnekelse.

S.O.A.D "Roulette"

Fy fan, hell week is over. Nu e det en massa fritid och slappande som gäller. Har dock blivit fullt uppbokad redan. Men jag ska börja med att berätta om min dag idag. Började på jobb klockan 12. Syrran var där oxå till 15 så vi spenderade ganska mycket tid med att inte göra något annat än att snacka. Hon pratade om sitt, jag om mitt, samtidigt mer eller mindre. Något utöver det vanliga som hände var att jag bestämde mig för att skrubba ventilationen över grillen, så därför lekte jag hobby-kemist och blandade klor med något som jag faktiskt inte vet vad det är, men dunken var iaf vit. Efter några minuters användning började det svida i handen och en halvtimme senare hade jag röda utslag och det stack i den som om den sov. Det gör det fortfarande och är en smula irriterande faktiskt. Annars inget spännande på jobb. Det dog typ ut helt efter 17-tiden. Spenderade typ 3 timmar med att få stryk i tärning. Christina menade att det var pga mitt svenska handikapp, jag menar dock att det berodde på otur. Kanske hör de två ihop?

Nu e jag hemma (no shit, bloggar ju) och ska snart försöka varva ned lite. Imorgon ska jag hämta ett paket på posten, träna, shoppa käk, städa. Bokat in en del på kvällen oxå, ska på restaurang med några polare och deras polare. Något thai-ställe i hbg. Sen ska vi på en engelsk pub, även den i hbg. Ska bli jävligt skoj. Fira min födelsedag (måndagen den 27:e) med en massa skoj.
På söndagen ska jag till Malmö o även då äta på restaurang. Elysee (hur det nu stavas) heter det. Har ätit där en gång tidigare när syrrans fästman fyllde år och det föll mig i smaken. Sedan, måndag, ska jag fira min egen 25:års dag på det sätt som faller mig helt i smaken. På mitt eget vis. Jag har en tanke på någon som jag velat fira min dag med, men jag tror inte jag kommer fråga henne. Det är ju trots allt bara en vanlig måndag för de flesta, och dessutom är hon nog inte intresserad. Hur som så kommer helgen bli full med skit o skoj!

Ta en titt på denna hängivna idioten. Hahaha

Upp om sex timmar. Jobba i 12 timmar. Hem, sova i 8 timmar. Upp, jobba i 9 timmar. Ledig i tre dagar.
Söt katt, lite creepy

- "Du tror alltså att vi befinner oss i en bok?"
- "Precis. Du, jag, ljudteknikern där borta och alla andra, ja allt som vi ser och uppfattar är skrivet, skapat, av författaren till boken.
- "Du tror att denna författare styr allt? En person som skapat jorden och oss? Låter bara som en annan variant av en vanlig gudstro tycker du inte?"
- "Inte alls. Tron på Gud och honom som skapare och min egen övertygelse på författaren har många och stora skillnader. Tror man på Gud är man i regel av den mening att man själv har en fri vilja, att Gud gett dig ett medvetande, samvete och en egen vilja. Gud har gett dig en värld som du, tillsammans med massor av andra människor, påverkar mer eller mindre utan Guds inflytande medan jag självtror att din, min och alla andras vilja, våra tankar och känslor, helt styrs av författaren. Troende, på Gud menar jag då, tror generellt att Gud inte påverkar världen aktivt eller inte deras egna tankar och känslor varje fall. Människor vill tro att de är fria, du vill tro att de kontrollerar sina egna liv. De vill inte veta av några idéer om att det finns någon som dikterar deras liv, deras sinnen, deras innersta tankar.
-" Förlåt om jag avbryter nu, men jag undrar; rent hypotetiskt nu, om vi och världen författas av någon, måste inte denna författare vara någon form av gudomlig variant? Jag menar; han har ju skapat allt, han bestämmer allt. Hur länge har han skrivit på boken, om vi nu ska kalla den det, och finns det ett slut på den? Finns det huvudpersoner? Vad är syftet med boken?
-" Först och främst; du tänker fortfarande i fel banor. Din uppfattning är att "författaren" har skapat detta som genom...tja, magi, i brist på bättre ord. En del tror ju att allt skapades på sex dagar av en all vetande genom god Gud. Några tror att allt bara bildades av sig själv ur kosmos av en slump. Big bang som det så populärt kallas. De tror ju att detta ägde rum för runt 15 miljarder år sedan och att vi på jorden bara är en spinnoff effekt, ett naturens nyck. Ett resultat av mer eller mindre unika omständigheter. Jag tror som sagt att författaren skapar världen som vi ser genom att skriva ned den på papper, eller rättare sagt; skriver hur vi ska uppfatta världen.
- "Nu måste jag inskjuta."
- "Vänta en liten stund är du snäll, jag är inte riktigt klar. Hur länge har han skrivit på boken, frågar du. Och finns det ett slut? Ärligt så vet jag inte och det tjänar föga till att spekulera. Kanske började han skriva för tjugo minuter sedan? Kanske är vi inget mer än en länga krumelurer på en servett? Om det finns en huvudperson? Jag vet inte. Varför han skriver texten? Vad som är syftet? Ingen aning. Kanske vill han skriva en bestseller? Fördriva tiden? Samla sina tankar på en bit papper. Varför gör man vissa saker? Varför bestiger man berg? Varför målar man tavlor?
- "Nu tror jag bestämt att du tappat tråden. Vi har bara tid med en sista fråga; Om nu allt författas av någon, en författare, är inte vi, du och jag och hela denna konversation skriven av honom i detta nu? Och att du tror på honom och samtidigt inte vet så mycket om honom och hans motiv; ligger inte det i hans vilja att ha det så?
- "Du har helt rätt. Jag ska försöka fatta mig kort; att jag är medveten om honom, att jag tror och du frågar ligger helt i hans vilja. Det finns en känt citat som kanske passar in; Det är kanske Gud som skapat mig till ateist."

-C.E. Andersson. Ur "Författaren" (Ofärdig)

Vad skulle ni tycka om att vara en vek, lite blyg och inte alls aggressiv liten pojke på nio år, något mindre och smalare till växten än genomsnittet, som tre gånger i veckan - måndag, onsdag och fredag - lika regelbundet och obevekligt som solen går ner och himlen mörknar och jorden blir svart och död och spöklik utan något varmt löfte om att någon nånstans nånsin vakna mer, finner sig utlämnad åt den bistert järnhårda regim som utövas av en person som heter Forgione och är äldre, bredare och mycket större än ni själv, en förfärande kraftfull och bredaxlad karl med kraftig hårväxt, hårda muskler och väldig bringa, iförd oklanderligt vita eller marinbli tröjor som verkar lika fasta och obevekliga som den gestalt av kött och blod som de omsluter likt en gjutform, vars brinnande mörka blick ni aldrig har vågat möta, som har en medhjälpare vars namn ni aldrig har hört eller inte lyckats komma ihåg och som inte verkar gilla er eller tycka om er? Han skulle kunna göra vad han ville med er. Han skulle kunna göra vad han ville med mig också.

-Joseph Heller, ur "Nånting har hänt"

252 dagar till jag slutar på jobb. Oavsett om jag vet vad jag ska göra så slutar jag om 252 dagar. Det kommer vara en tisdag.

När man har en seg dag på jobb så slänger radion igång ett par glada låtar som får mig på bättre humör. Så får man höra en låt som påminner lite om oldschool pop/beat. Efter lite forskande kommer det fram att det e Rihanna o hennes låt Don´t stop the music. Wierd, brukar inte falla för den sortens musik, men vafan, tycker man om det så why fight it?

Igår kom jag hem sent, tåget hem från jobb var försenat. Tråkigt med tanke på att jag skulle upp klockan 5 i morse, dvs jag fick lite mer än 4 timmar på mig att sova. Det blev iof en lugn dag på jobb och det var väl bra. Sören var även på jobb och vi kan alltid få tiden att gå genom en massa rasistiska och kvinnoförnedrande skämt. Stackars Sverker dock, helt befriad från den sortens svart humor. Vi snackade om vad vi skulle göra om vi vann 100 mille. Vi snackade en del om att "anställa" en del flickvänner. Sören ville ha en som han kunde spöa upp när han ville, han kunde tänka sig att ge henne ett par tusen om dagen endast för den sortens tjänster. En tjej skulle vara naken dekoration i rummet. En annan (även hon naken) skulle bara vara där för att hämta posten när den kom. En annan tjej (av någon anledning placerad på ett ställe där det var varmt så hon svettades konstant), skulle vara till för de andra tjerna att misshandla. Säga vad man vill om Sören, men kreativ är han fan. Kanske krävs om man är kock. Själv (om jag vann 100 miljoner) hade jag nog bara slutat komma till jobb. Hade nog inte ens brytt mig om att ringa o säga något, bara slutat gå dit. Eller kanske gått dit för att urinera i alla soppor o sedan lämna en skvätt av "Creme de Emil" på en random hamburgare. Blivit inspirerad av Fight Club för mycket? Shit ja, läste boken för ett par veckor sedan, måste säga att filmatiseringen e asbra! Dock tror jag det hjälper att se filmen före man tar sig ann boken, den var jävligt rörig och luddig, fanns en del stycken där filmen gått djupare och klargjort en del. För er som tycker om att läsa en del kan jag varmt rekommmendera Joseph Heller, författaren bakom Moment 22. Det var hans debut och hit, brukar vara den som folk känner igen när man snackar om honom, men just nu håller jag på med "Nåting har hänt", en bok som är så jävla vackert skriven. Kanske en smula tung ibland, men jävligt rolig.

Damn, ska upp 5 imorgon igen, för att få sova de vädefulla 8 timmar borde jag sova för en kvart sedan... Kaffe, espresso och amfetamin så är du nog redo för en dag till. Ledig på måndag. Vem fan vill vara ledig en måndag?
Är det lördag idag? Måste det vara, folk undrar om jag ska med o hitta på något. Jo men spännande jag kommer vara då, sovit 4 timmar o ska sedan upp klockan 5 igen. Får bli nästa helg, firar min födelsedag då oxå så man har ju en anldedning till att hitta på något då.

Jag har numera inte den tid som jag tidigare haft över, till politik. Jag jobbar länge, pendlar, tränar och de få stunder jag är ledig försöker jag hinna med att komma ifatt med förlorat socialt umgänge. För många månader sedan, säkert över året sedan var jag en stark anhängare av George Bush och hans politik. Vid närmre eftertanke var det nog längre än ett år sedan. Men nu, efter att ha spenderat ett par dagar med att hinna ifatt valet i USA så måste jag ju få säga att jag vän från ultra Republikan till en av de liberalaste Demokraterna på länge. Jag önskar och hoppas innerligt att Obama vinner valet, och som det ser ut här i europa och i resten av världen kan jag tänka mig, så vill en majoritet att han ska vinna valet. Men så är det ju vi som röstar, utan det är amerikanerna. Och eftersom de valde om Bush en andra gång så blir jag inte ett dugg förvånad över om McCain vinnner valet och skruvar till världen lite mer.
När jag lyssnar på deras tal så låter det som att Obama är den som föredrar att fatta "rätt" beslut i varje fråga istället för att göra som många politiker; att fatta det beslut som passar bäst med de åsikter de förväntas ha som en republikant.

Om Obama vinner valet kommer det hända en del, på gott eller ont. Jag tror att det kommer leda till det bättre, och han kommer nog bygga upp en stark västekonimo och jag hoppas att det är väst som behåller den starka ekonomin. Jag vill inte att det ekonomiska centret ska flyttas till Asien, eller Kina egentligen. Jag har inget emot Kina eller kineser, Jet Lei filmerna e bra och folket är artigt, men om den svajande väst ekonomin rasar kommer den dra ned hela europa med sig...och det kan mycket väl bli en värld som jag inte känner igen längre.

Vi får stilla se på vad som händer, och tillsammans hoppas att det blir ett bra val i amerika och att det blir ett färgbyte i det Vita huset.

Vi längtar alla efter en familje-, enighets- och samhörighetskänsla. Jag kommer lära mig att de tre sakerna kostar. Det har nu gått runt 5 månader sedan jag började mitt nya liv. Jag är stabilare, min fysik är bättre, min beslutsamhet är orörd mer eller mindre. Men självklart spelar känslorna ett spel med mig ibland. Allas (tror jag) känslor är som en bergochdalbana. Ibland är man på toppen, ibland är man nere. Det man måste är väl att försöka hålla humöret stabilt och veta att det kommer fler dagar och då kanske man är påväg upp igen. Man ska bara sätta huvudet på plats igen, så löser sig allt.
Livet är bara en massa utmaningar, och inom mig finns det något som är större än alla problem.

Jag kan flyga, jag är inte rädd.

(Unit) -"Om den snygga tjejen är tillsammans med den fula feta där borta så är livet orättvist."
(Aske, översatt från danska) -"Vem?"
(Unit) -"Den söta blonda där på bord ett."
Fem minuter senare.
(Aske) -"Du vet tjejen o bacon burgaren på bord ett?"
(Unit) -"Hmm, fulingen med snyggingen?"
(Aske) -"Ja. Hon är prostituerad."
(Unit) -"Va?! Hur vet du det?"
(Aske) -"De sitter o snackar om hennes kunder nu. Hur de är och vilken typ de brukar vara."
(Unit) -"Hon kanske är hårfrisörska eller massör?"
Aske tittar på Unit med ett utryck som säger: "Hon e hora och du vet det."
(Unit) -"Jaja, det förklarar ju en del i alla fall."
(Aske) -"Ja, så om du har nog med pengar kan hon bli din flickvän en kväll."
(Unit) -"Ferme ta gueule."

Skulle han inte gå, skriva eller läsa? Lösa problem, hata, älska, småle? Tjäna pengar, skratta, köra bil, handla mat, uppfostra ett barn? Köpa hund, husvagn, vinterdäck eller glödlampor? Måla sitt staket, lägga om sitt tak, putsa fönster eller läsa en bok?

Skulle han inte allt detta? Var det inte meningen att han skulle leva? Han borda haft ett liv som så många andra. Förstår du varför han gjorde de val han gjort? Istället för fru valde han broderskap. Istället för grannar valde han fiender. Det vi kallar fri vilja har han bytt ut mot order från befäl som fattar beslut dödliga för min stackars son. Skickar man honom i krig? Kommer han dö? Kommer han bli sårad? Har han det bra där han är och varför hade han det inte där han var? Borde jag pratat med honom mer, uppfostrat honom annorlunda? Är det hans fars fel? Mitt fel? Fanns det någon som jagade honom dit han är? Fanns det något i hans liv här som fick honom att fly? Flydde han eller var det så att han fann sig själv? Ska jag tro på den lapp han lämnade kvar, där han skrev blott en enda mening; ”Meningen med livet är inte att finna sig själv, utan att skapa sig själv.”. Är det genom denna resa som han skapar sig själv? Denna långa resa som kan bli hans sista. Min stackars lilla pojke. Min känsliga lilla son som var så förirrad, så intelligent att han redan i tonåren var långt före mig inom nästan allt, min son som kunde skriva långa komplicerade texter utan ett uns av hänsyn till om någon annan än han själv förstod innebörden. Är det inte bara att kasta bort massor av talang? En konstnärssjäl som går ut i krig. Ja det är förvisso sant att självaste Elvis, den största av de stora, kungen inom musik, gick med i armén.

Min son, var är du? Är du lycklig? Är du varm eller kall? Hungrig eller mätt? Tänker du på mig, din syster och alla de du lämnade bakom? Är vi bara ett irriterande minne som du flyr från, eller en känsla som du tar fram under svåra tider för att hålla dig varm? Är det din framlidna far som tvingar dig till detta? Försöker du fortfarande visa dig stark för honom, visa att du är den bättre mannen, den som gör något av sitt liv, något som han tror på? Flyr du från honom, från hans minne? Jagar hans spöke dig fortfarande? Du besökte aldrig hans grav innan du åkte, och nu kan det komma att du aldrig får chansen. Nästa gång du är tillbaka kan det vara för att få ligga där bredvid honom, under jorden med en sten som täcke. En sten, opersonlig och tung med endast ditt namn, oh ditt vackra namn, inristat. Ditt födelseår och dödsår, skilda endast med ett streck. Hela ditt liv ersatt med ett litet sträck på en sten. Är det så du vill komma hem? Tänker du låta din mor begrava sin son? Om du skulle falla av en fiendes kula och dö så ska du veta att det inte bara är dig vi begraver, utan även mig, din mor, som kommer dö. För hur smakar livet efter man begravt ett av sina barn? Kommer man någonsin skratta igen? Kommer en dag utan skuldkänslor?

Klandra inte dig själv mor, kommer han säkert säga när han detta brev får läsa. Det är inte dig eller någon jag flyr från, ska han tänka. Jag hade en dröm en gång, en dröm om allt det du skriver om, hus, hund och barn. En fru, en bil, ett jobb, ja som du sade, ett liv som så många andra har. Men drömmen försvann, verkligheten gjorde sig påmind och jagade drömmen till flykt. Nej mor, jag är inte här för att jag flyr från mitt liv, jag är här för att jag försöker finna mitt liv. Du skriver och är orolig för mig och fruktar för mitt liv så som en mor alltid gör. Jag ber dig kära mor, att slappna av och sätta din tilltro till att jag kommer hem oskadd. Man har tränat mig väl och lärt mig vad jag behöver veta för att överleva. Jag kommer hem igen, ha ingen tvivel om den saken. Min fars grav ska jag besöka, tillsammans med dig om du så vill, det är ju trots allt fadern till dina barn och en man du älskade en gång så som jag älskat honom en gång. Sätt tro till mig när jag säger att jag har planer på att dö långt efter dig min kära mor, och när min tid är förbi ska jag se till att min grav blir jämte din hellre än min fars. Nej men det är så sant, du ska ju begravas i en minneslund utan sten och text. Min kära mor, tro mig när jag skriver att jag själv ska ha en sten som bär mitt namn. Man ska dessutom skriva; Här vilar Emil, son till världens finaste mor, bror till den underbaraste systern. Tiden och ålderdomen blev hans baneman.

Så du ser mor, visst ska jag överleva dig. Jag, tillsammans med min syster, din dotter, ska begrava dig i din minneslund. Jag ska besöka dig med blommor varje vecka och tänka på dig varje dag. Trösta dig mor, för vet att jag är tillsammans med mina bröder nu. Män som jag älskar som en familj, som dig och min syster. Nu mor, idag, är du inte bara moder till en son och en dotter, utan tusentals söner. Och jag min kära mor, har inte bara en moder, utan tusentals mödrar. Jag har funnit en familj som du aldrig kunnat ge mig. Missförstå mig inte mor, jag säger inte att du var otillräcklig som mor eller familj. Men förstå att det liv jag levde drev med mitt förnuft, det fanns en sticka i mitt förstånd som smärtade mig djupt. Jag försökte, oh tro mig vad jag försökte, stanna kvar. Men mitt förstånd drev mig iväg, min rastlöshet, tvingade mig bort. Min längtan efter utmaning, efter äventyr och kamratskap fick mig att ge efter för den resa jag gjort. Så mor, min kära mor, förstå att det är till det bästa att jag begav mig iväg på min resa, en resa som du fruktar kan bli min död när den egentligen inte gjort något annat än gett mig en ny smak för livet.

Eftersom min son funnit ro, funnit en familj och lyckats forma sig själv till den han vill vara finns det väl inget en mor kan göra annat än glädjas åt sin son och det öde han valt. Som mor, orolig och nervös över hennes sons val i livet, hans öde och det liv han vill leva kan jag inget annat göra än försöka lägga band på mig själv och försöka hålla mina känslor i styr tills han kommer hem. Ska jag våga skriva om, om han kommer hem? Vågar jag leka med tanken? Inte leka, aldrig leka, utan vågar jag tänka tanken att han aldrig kommer hem i livet igen? Min son, hur ska du trösta din mor där du är? Hur ska du ge mig glädje genom ord på ett papper? Kan jag omfamna ett brev, en bild eller ens en dröm om dig? Kan jag känna mig trygg och lita på dig när du skriver att du ska komma åter, när det är ett val som inte du kan välja. Jag hoppas ödet är mig vänligt och låter dig bli den som ska minnas mig och inte en moder som ska tvingas minnas sin son som något han varit. Låt mig dö medans du är, för om du går vidare till något som varit kommer jag säkert att dö, om än bara i hjärtat.

 Låt detta brev bli något du håller varmt om hjärtat, för även om dess innehåll aldrig kan utrycka den kärlek jag känner för dig min son, låt det vara en del av en helhet. Kom tillbaka och låt mig älska dig så som en mor ska få älska sin son. Beröva mig inte chansen att omfamna min son, min förstfödda, min enda son. Du har redan berövat mig min sömn, mitt lugn och dagarnas ljus, snälla beröva mig inte dig. Detta ber jag dig som mor, kom tillbaka till oss och låt oss älska dig.

Med all vår kärlek, din älskade mor och syster.

Det förefaller vara på ett sätt som bestört nog inte var nog effektivt för någon av de båda herrarna, som i detta fall inte kände varandra väl då de aldrig tidigare träffats men under omständigheterna skulle komma att bli mycket goda vänner, sina meninsskiljaktigheter till trots, men med sina likheter helt sopa bort all form av samarbete, kompanjonskap, ja effektivitet dem emellan.
Visserlien skulle en serie händelser vars start hade en historia långt mycket äldre än någon av de båda herrarna, som trots sin goda fysikt var en bit komna åren, kulminera i att dessa båda herrar skulle döda varandra. Men hur skulle de båda herrarna, båda ovetande om den rad händelser som de båda var centrum för, kunna undvika, ändra, ja bryta det som stod framför dem?
De båda hälsade på varandra, artigt och noga, bugade och skakade hand. Presenterade sig för varandra, bugade igen och erbjöd den andre att sitta först. Middagen var god sade man, vinet smakade bra och det skålades till varandras lycka och långa liv, föga visste de ju att de båda var döda i slutet av denna text.
De båda insiterade på att få ta hand om notan och de båda nekade den andre om detsamma tre gånger, tills de betalade var för sig, eller rättare sagt, de betalade för varandra.
Ute på gatan regnade det och blåste, man erbjöd varandra sitt paraply, och efter tre nekanden gick de hem tillsammans med varandras paraply. Väl hemma bjöds det på Whiskey och Gin, glas på glas, skål på skål, tills de båda hade svårigheter att hålla sig vakna. Så de somnade tillsammans i soffan, med den andres kudde, under varandras täcke, drömmande varandras drömmar om den andres fru.
Morgonen kom, och med den de båda herrarnas huvudvärk. De beskyllde varandra för den gångna kvällen, för notan de betalat, för drinkarna de druckit och kudden som man sovit på. Man började munhuggas, den ena med den andres svordommar, och där ord inte var nog tog häderna vid. Man slogs, höger på vänster kind, vänster på höger kind. Man drog paraplyer och började korsa dem som om de vore svärd. Sådant oväsen man förde, så till den grad att grannarna insisterade att de båda männen skulle lösa sin despyt, sitt gräl, sitt bråk, ja sitt slagsmål på annan ort. Så männen föreslog sina sommarhus och efter tre nekanden och insisteranden begav sig de båda männen till varandras hus och började där invänta den andre.
Utan nyckel till den andres dörr blev de båda nekade ingång till den andres hus, och därför satt man på den andres utemöbler och väntade. Då husen låg föga tjugotal meter från varandra började männen snart kasta fula ord till varandra och utmanande den andre till den egna tomten för att där avgöra det med kniv och duk. Efter en del insisteranden och nekanden började man sin drabbning, sin holmgång, ja sin duell med den andres kniv och den andres duk. Kniven i höger, duken lindad runt vänster. Man uppmanade varandra att inleda med det första hugget, det första sticket, ja det första slaget tills de båda kastade sig över varandra. Knivarna skar, dukarna skars, gubbarna svettades, svor och spottade. De slogs, högg och parrerade långt om länge, tills blodet flöt, svetten rann och andetagen var tunga. Man uppmanade varandra att vila i den andres stuga där man kunde lägga om varandras sår, vässa den andres kniv och erbjuda varandra en färsk och hel duk.
Då dagen börjat ge efter för kvällen, så som den alltid gör, erkände sig männen trötta och föreslog vila tills de var friska, utvilade och dagen var ny. På natten när man trodde den andre sova, de båda snarkade högt för att lura den andre, smög de båda upp ur den andres säng, ut ur den andres hus, kilade över den andres lilla gård, om varandra och in i det egna huset bara för att finna soffan, sängen, ja huset, tomt. De båda herrarna bespottade den andres låga känsla för heder och skrek, rasande över sin egna känsla för heder, då de precis bespottat sig själva. Ursinniga rusade de båda herrarna ut i natten bärande varandras kniv och varandras morgonkappa. Blinda av ilska stötte man den andres kniv i den andres hjärta. Den egna kniven i den egna kroppen.De båda föll döda ned på den andres gräs. Aldrig har man sedan dess sett broderskap och generositet vid dess like. Sannerligen var dessa två män en förebild för oss alla, deras mord och död till trots.

Har fått höra att man saknar mina längre inlägg, de inlägg med större tanke bakom. Man längtar efter ett inlägg där jag utrycker mig om min vardag, skulle den vara skit eller underbar. Till alla er som läser detta och vet med er att ni velat ha detta längre inlägg ska jag väl försöka att inte göra er besvikna.
Det som händer i mitt liv just nu är inte mycket mer än för några månader sedan. Nej, jag har ingen tjej and it will stay that way. Ja, till skillnad från vad ni kanske tänker nu så har jag haft chanser till förhållande, eller iaf en del dejter som jag tackat nej till.

Min bästa vän (han är engelsk) och jag har börjat snacka om att göra en del kortfilmer. En av dem handlar om ett mord, den andra om en kidnappning och våldtäckt. I den senare ska jag (om jag får bestämma) vara fastbunden vid en stol och min vän (han är engelsk), ska misshandla mig. Och som den perfektionist man är ska han verkligen slå mig. Mesfaktor; han ska dock ha handskar på sig. Men vi kan säga att det är för att han inte ska göra illa sina händer.

I slutet av denna månad firar hela världen min födelsedag. Visserligen vet nästan ingen om att de gör det, men ändå. Jepps, jag ska lägga till ännu ett år till min ålder. Men jag känner mig inte så gammal och jag lider inte av någon slags åldersfobi. Som de brukar säga; Hur gammal hade du varit om du inte visste om din ålder. Jag vet inte, men yngre än jag är.

Sen, från det ena till det andra, tjejer i uniform är jävligt sexiga. Tänker på polis-tjejen jag såg i tisdags på Landskronas tågstation. Polis-tjejen, om du läser detta; du var het. Sådär tjejer, nu vet ni vad som funkar på mig, en tjej som kan spöa skiten ur mig samtidigt som jag låter fantasierna flöda.

Nu e det sängen som gäller, jobb i morgon o sedan fri lördag. Ska inte göra något speciellt, träna och softa.
Puss puss