livet från Unit 731

När jag och min syster arbetar tillsammans är det konversation 100% av tiden. Det som är komiskt är för dem som går upp i köket låter det som om jag och min syster är inne i värsta konversatinen med varandra. Alla på jobb tror att vi kommer skitbra överrens och de avundas vår relation. Jag har någon som är mig nära alltid. Hon är min syster och hon kommer vara det genom hela mitt liv, oavsett vad som händer. Vi har varit med varandra genom livet och förstår varandra bättre än någon annan gör.
Hursomhelst; där försvann jag in på ett sidospår kanske.
Angående våra konversationer; det lustiga är att vi för monologer, vi talar med oss själva, högt. I köket är det stressigt, högljutt och man har inte tid att lyssna på någons babbel. Men ändå pratar vi vidare med varandra som om den andre lyssnar. För det mesta besvarar vi de egna frågorna själv och skrattar åt de egna skämten. Jag vet att det låter konstigt, men det är befriande på något sätt. Jag berättar saker för henne, öppnar mig och låter mina tankar rinna ut och rensa mig från en massa skit som jag samlat på mig under de gångna dagarna. Och det känns som om någon lyssnar. Det är viktigt för mig och agerar som någon terapi. Förmodligen för oss båda.

Det är inte ofta jag och min syster bråkar, när vi blir irriterade eller förbannade på varandra slutar vi prata på en halvtimme för att sedan fortsätta som om inget hade varit naturligare. Vi löser aldrig våra dispyter, vi acceperar helt enkelt varandras åsikter så pass att vi inte försöker ändra den andres ståndpunkt genom diskussion.

Men jag minns något som hände på jobb för några veckor sedan. Jag hade precis blivit singel och kämpade med att hålla mina känslor under kontroll. Hur det var med min syster vet jag inte, men förmodligen brottas även hon med sina spöken sedan vår fader dog. Det var stressigt på jobb den dagen och båda var irriterade. Det var då det hände, min syster tappade något på golvet, om det bara var något så litet som pasta, jag minns inte helt. Det jag minns är att hon skrapade det in under ett bord. De fick mig att gå i taket eftersom det är jag som ska städa senare på kvällen. Jag säger ifrån att det är ju jävligt onödigt med tanke på att det är ag som ska städa senare. Det som händer gör mig helt perplex. Hon kastar ett litermått av metall genom rummet och skriker något om att alla kan dra åt helvete. Medan jag bearbetar chocken ser jag henne gå ut ur köket till baksidan, hon är röd i ansiktet och gråter. Då gör jag något som jag aldrig skulle kunna tro jag skulle göra. Jag öppnar dörren ut till baksidan, ser henne stå med ansiktet dålt i händerna och skakar som man gör när man försökter gråta tyst. Hon står med ryggen vänd mot mig, jag vet inte om hon hörde att jag öppnat dörren eller om hon visste att jag stod där.
Jag går fram mot henne och kramar henne. Jag säger något om att allt kommer bli bra. Jag vill förklara varför jag var så arg, men allt jag får fram är; "Jag är bara så krossad sedan ------ lämnade mig", och det är då även jag börjar gråta. Det är som om en damm brister och forsen bara kommer. Jag kan inte hålla mot längre och även jag bryter samman. Kanske var det för att jag behövde gråta den dagen, eller så var det för att jag såg min syster, som under hela mitt liv varit så stark inför mig och som nästan aldrig gråter, göra just det. Hon grät, och jag grät. Det var första gången på något år som jag kramade henne. Jag vet inte varför, men jag kan inte visa mina känslor för henne på ett bra och broderligt vis. Jag kan skriva detta i min blogg för jag vet att hon inte läser den, ingen av mina vänner vet att jag har denna bloggen, bara en, och hon är den bästa vän jag har haft.

Jag älskar dig min syster, tack för att du alltid är där för mig och jag hoppas att jag kan vara där för dig när du behöver mig.