livet från Unit 731

Skulle han inte gå, skriva eller läsa? Lösa problem, hata, älska, småle? Tjäna pengar, skratta, köra bil, handla mat, uppfostra ett barn? Köpa hund, husvagn, vinterdäck eller glödlampor? Måla sitt staket, lägga om sitt tak, putsa fönster eller läsa en bok?

Skulle han inte allt detta? Var det inte meningen att han skulle leva? Han borda haft ett liv som så många andra. Förstår du varför han gjorde de val han gjort? Istället för fru valde han broderskap. Istället för grannar valde han fiender. Det vi kallar fri vilja har han bytt ut mot order från befäl som fattar beslut dödliga för min stackars son. Skickar man honom i krig? Kommer han dö? Kommer han bli sårad? Har han det bra där han är och varför hade han det inte där han var? Borde jag pratat med honom mer, uppfostrat honom annorlunda? Är det hans fars fel? Mitt fel? Fanns det någon som jagade honom dit han är? Fanns det något i hans liv här som fick honom att fly? Flydde han eller var det så att han fann sig själv? Ska jag tro på den lapp han lämnade kvar, där han skrev blott en enda mening; ”Meningen med livet är inte att finna sig själv, utan att skapa sig själv.”. Är det genom denna resa som han skapar sig själv? Denna långa resa som kan bli hans sista. Min stackars lilla pojke. Min känsliga lilla son som var så förirrad, så intelligent att han redan i tonåren var långt före mig inom nästan allt, min son som kunde skriva långa komplicerade texter utan ett uns av hänsyn till om någon annan än han själv förstod innebörden. Är det inte bara att kasta bort massor av talang? En konstnärssjäl som går ut i krig. Ja det är förvisso sant att självaste Elvis, den största av de stora, kungen inom musik, gick med i armén.

Min son, var är du? Är du lycklig? Är du varm eller kall? Hungrig eller mätt? Tänker du på mig, din syster och alla de du lämnade bakom? Är vi bara ett irriterande minne som du flyr från, eller en känsla som du tar fram under svåra tider för att hålla dig varm? Är det din framlidna far som tvingar dig till detta? Försöker du fortfarande visa dig stark för honom, visa att du är den bättre mannen, den som gör något av sitt liv, något som han tror på? Flyr du från honom, från hans minne? Jagar hans spöke dig fortfarande? Du besökte aldrig hans grav innan du åkte, och nu kan det komma att du aldrig får chansen. Nästa gång du är tillbaka kan det vara för att få ligga där bredvid honom, under jorden med en sten som täcke. En sten, opersonlig och tung med endast ditt namn, oh ditt vackra namn, inristat. Ditt födelseår och dödsår, skilda endast med ett streck. Hela ditt liv ersatt med ett litet sträck på en sten. Är det så du vill komma hem? Tänker du låta din mor begrava sin son? Om du skulle falla av en fiendes kula och dö så ska du veta att det inte bara är dig vi begraver, utan även mig, din mor, som kommer dö. För hur smakar livet efter man begravt ett av sina barn? Kommer man någonsin skratta igen? Kommer en dag utan skuldkänslor?

Klandra inte dig själv mor, kommer han säkert säga när han detta brev får läsa. Det är inte dig eller någon jag flyr från, ska han tänka. Jag hade en dröm en gång, en dröm om allt det du skriver om, hus, hund och barn. En fru, en bil, ett jobb, ja som du sade, ett liv som så många andra har. Men drömmen försvann, verkligheten gjorde sig påmind och jagade drömmen till flykt. Nej mor, jag är inte här för att jag flyr från mitt liv, jag är här för att jag försöker finna mitt liv. Du skriver och är orolig för mig och fruktar för mitt liv så som en mor alltid gör. Jag ber dig kära mor, att slappna av och sätta din tilltro till att jag kommer hem oskadd. Man har tränat mig väl och lärt mig vad jag behöver veta för att överleva. Jag kommer hem igen, ha ingen tvivel om den saken. Min fars grav ska jag besöka, tillsammans med dig om du så vill, det är ju trots allt fadern till dina barn och en man du älskade en gång så som jag älskat honom en gång. Sätt tro till mig när jag säger att jag har planer på att dö långt efter dig min kära mor, och när min tid är förbi ska jag se till att min grav blir jämte din hellre än min fars. Nej men det är så sant, du ska ju begravas i en minneslund utan sten och text. Min kära mor, tro mig när jag skriver att jag själv ska ha en sten som bär mitt namn. Man ska dessutom skriva; Här vilar Emil, son till världens finaste mor, bror till den underbaraste systern. Tiden och ålderdomen blev hans baneman.

Så du ser mor, visst ska jag överleva dig. Jag, tillsammans med min syster, din dotter, ska begrava dig i din minneslund. Jag ska besöka dig med blommor varje vecka och tänka på dig varje dag. Trösta dig mor, för vet att jag är tillsammans med mina bröder nu. Män som jag älskar som en familj, som dig och min syster. Nu mor, idag, är du inte bara moder till en son och en dotter, utan tusentals söner. Och jag min kära mor, har inte bara en moder, utan tusentals mödrar. Jag har funnit en familj som du aldrig kunnat ge mig. Missförstå mig inte mor, jag säger inte att du var otillräcklig som mor eller familj. Men förstå att det liv jag levde drev med mitt förnuft, det fanns en sticka i mitt förstånd som smärtade mig djupt. Jag försökte, oh tro mig vad jag försökte, stanna kvar. Men mitt förstånd drev mig iväg, min rastlöshet, tvingade mig bort. Min längtan efter utmaning, efter äventyr och kamratskap fick mig att ge efter för den resa jag gjort. Så mor, min kära mor, förstå att det är till det bästa att jag begav mig iväg på min resa, en resa som du fruktar kan bli min död när den egentligen inte gjort något annat än gett mig en ny smak för livet.

Eftersom min son funnit ro, funnit en familj och lyckats forma sig själv till den han vill vara finns det väl inget en mor kan göra annat än glädjas åt sin son och det öde han valt. Som mor, orolig och nervös över hennes sons val i livet, hans öde och det liv han vill leva kan jag inget annat göra än försöka lägga band på mig själv och försöka hålla mina känslor i styr tills han kommer hem. Ska jag våga skriva om, om han kommer hem? Vågar jag leka med tanken? Inte leka, aldrig leka, utan vågar jag tänka tanken att han aldrig kommer hem i livet igen? Min son, hur ska du trösta din mor där du är? Hur ska du ge mig glädje genom ord på ett papper? Kan jag omfamna ett brev, en bild eller ens en dröm om dig? Kan jag känna mig trygg och lita på dig när du skriver att du ska komma åter, när det är ett val som inte du kan välja. Jag hoppas ödet är mig vänligt och låter dig bli den som ska minnas mig och inte en moder som ska tvingas minnas sin son som något han varit. Låt mig dö medans du är, för om du går vidare till något som varit kommer jag säkert att dö, om än bara i hjärtat.

 Låt detta brev bli något du håller varmt om hjärtat, för även om dess innehåll aldrig kan utrycka den kärlek jag känner för dig min son, låt det vara en del av en helhet. Kom tillbaka och låt mig älska dig så som en mor ska få älska sin son. Beröva mig inte chansen att omfamna min son, min förstfödda, min enda son. Du har redan berövat mig min sömn, mitt lugn och dagarnas ljus, snälla beröva mig inte dig. Detta ber jag dig som mor, kom tillbaka till oss och låt oss älska dig.

Med all vår kärlek, din älskade mor och syster.