livet från Unit 731

Ibland har jag varit med om att jag själv gör något som jag är fullt medveten om är fel, men ändå, av någon anledning jag inte kan komma på, gör jag det misstaget att jag ignorerar känslan om hur fel jag gör, och fortsätter begå mina misstag. Jag har egentligen bara ett problem. Om det är stort eller litet kan jag inte svara på. Mitt problem är; Jag vet inte vilka mina andra problem är. Vet du inte vilka problem, vilka negativa sidor du har kan du ju inte sträva efter att göra något åt dem. Men jag umgås ganska ofta med folk som har en del problem, en del av dem försöker lösa sina brister, andra klagar bara. En del ignorerar sina problem och umgås gärna med personer med samma typ av brister. Deras vänskap går mest ut på att hitta fel hos varandra och snällt nog inte påpeka dem för den andre. Folk söker sig till andra med liknande idéer och brister, så man själv kan se sig om i den lilla värld man lever och kunna säga: "Jag är inte så dålig ändå."

Jag blir så ledsen på många som jag ser runt om mig. Mina vänner, en annan ovän, någon bekant, som glömmer något så viktigt att ta itu med sig själva. Kanske har de, precis som jag, svårt att veta vad som är fel. En del av dem kanske inte tror på sin egen förmåga att klara av sina brister och väljer därför att gräva ned dem. Klart att de kommer fram i vissa sammanhang. Då deppar man en stund för att sedan trycka ned dem inom sig igen och fortsätta att leva i förnekelse.

S.O.A.D "Roulette"