Tortyr
(…) varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon antingen för sådana syften som att erhålla information eller en bekännelse av honom eller en tredje person (…)
”Rommarna använde tortyr för att få människor att avslöja information. Först användes det bara på slavar, men man expanderade snart även till underklassen”. David, som jag har haft i min källare i snart tre veckor, låg och blundade i hörnet av rummet. Det luktade urin och svett. Luften var tjock som i en bastu och man kunde nästan röra vid atmosfären. Hade det funnits ett fönster hade jag öppnat det.
”Under inkvisitionen testade man kvinnor för att se om de var häxor. Man slet av dem deras kläder och klippte av allt hår, även fittan var renrakad. Sedan stack man dem med något vasst, en kniv eller varför inte ett spik? Man använde glödgade tänger på brösten och jag hade inte blivit förvånad om kvinnorna blev våldtagna under processen. Inkvisitorerna kan mycket väl ha varit de första sadomasochisterna i världen.
De var ju naturligtvis kyrkans män och stod över kroppens lustar. Så de skyllde på kvinnorna. Kvinnorna de torterade lade en förbannelse på männen, lockade dem med lust.”
David öppnar ögonen. Stänger ögonen. Öppnar dem, stänger dem. Kanske hoppas han på att när han öppnar ögonen någon gång, att allt bara är en dröm. Mig, rummet och det sorgliga tillstånd hans kropp befinner sig i, en mardröm.
Det irriterar mig.
”Men tänk dig, du blir torterad till att erkänna något som de kommer döma dig till döden för. Nästan alla ”häxor” erkände dessutom till slut. Tänk vilken lång väg det måste vara från den första kniven börjar skära i dig tills du beslutar dig för att erkänna. En lång väg full av smärta och sorg. Fast kanske mest smärta.”
David, som nu jagar osynliga flugor framför ansiktet med sin ena hand, har en glasartad blick. Ögonen är grumliga, nästan lite vitaktiga. Kanske håller han på att bli blind? ”Men förstår du inte David? Dessa kvinnor, dessa vanliga stackars små tjejer blev så rädda för smärtan att de hellre dog.
Deras rädsla för döden hamnade i skymundan, rädslan för smärta var det enda de kunde tänka på. De ville bort från smärta. De ville dö. De accepterade döden, välkomnade och omfamnade den. De erkände allt.
Jag tycker det är fascinerande. Kan du låta bli med ditt trams?” Jag slår till hans händer och genast kurar han ihop sig som för att värja någon enorm fara. Han blundar, munnen viskar något jag inte kan höra, om och om och om igen, och han sluter ögonen hårt. ”Lyssnar du David? Lyssnar du på mig när jag pratar med dig?”
Vi har redan varit genom detta stadium ett par gånger tidigare och han vet vad som händer om han inte lyssnar.
Inget tecken på att han förstår eller ens hör mig.
”David? Hör du mig? Lyssnar du?”, säger jag med en dominant röst. Hans häftiga andning stannar, rörelserna fryser. Munnen skakar, läpparna kröks och han klöks. Tungan uppför sig som om han var en ödla eller orm. Kroppen börjar vagga fram och tillbaka, krampa som om han spyr eller behöver skita.
Han får mig att må illa.
Jag sitter och ser honom uppföra sig som en barnunge. Jag känner mig lite som en förälder som står och tittar på sitt barn uppföra sig dumt. Tålamodet rinner iväg och jag vet vad som händer om han inte slutar. ”David? Vill du att jag ska fråga igen?” Nu slutade han. Öppnar ögonen, tittar blint framför sig och skakar på huvudet.” N-n-n-n…nnnn”, säger han.
"En annan intressant tortyrmetod är Picquet. Jag ser på dig att du inte vet vad det är. Bli inte ledsen, inte så många känner till det. Men det funerar som så att man ska ta en liten påle, eller en tjockare stav och gräva ned den stadigt i marken. Sedan vässar man den övre delen spetsig, men inte sylvass. Den får absolut inte vara för vass, detta är avgörande.
Oj, jag glömde säga, man ska göra detta under ett träd eller något med en stam över. En galge funkar bra, huvudsaken är att man kan hänga ett rep ned från något. Sedan, ja som jag sade, hänger du ett rep ned uppifrån.”
David låg nu som ledlös mot väggen. Ögonen halvslutna, munnen öppen. Andningen var ansträngd, men regelbunden. Jag hörde svalget arbeta, salviden rossla när han drog efter syre.
Han är naken.
"I detta rep binder du fast någon i tummen. Eller i något annat finger, fast jag har hört att tummen är bäst. Repet ska vara så pass anordnat så han måste stå på den vassa träpålen för att inte hänga och dingla fritt i tummen. Förstår du nu tricket? Han står på en vass träpåle som inte är vass nog till att spetsa foten, det ska inte gå igenom huden, men nog gör det ont som fan alltid. Samtidigt hänger han i sin tumme. Nu har han ett val hur han vill fördela vikten mellan att hänga i tummen och stå på pålen. Vilket han än väljer så kommer det att göra djävulskt ont. Allt du behöver göra är att luta dig tillbaka med ett par kalla och njuta av föreställningen.” Jag lutar mig tillbaka i rummet. Tanken på att få hänga upp någon i tummen och se honom kämpa för att hitta det minst smärtsamma läge gjorde mig kåt.
”Vad säger du David? Ska vi inte ta och testa Picquet någon dag?”
David verkade medvetslös.
”Rommarna använde tortyr för att få människor att avslöja information. Först användes det bara på slavar, men man expanderade snart även till underklassen”. David, som jag har haft i min källare i snart tre veckor, låg och blundade i hörnet av rummet. Det luktade urin och svett. Luften var tjock som i en bastu och man kunde nästan röra vid atmosfären. Hade det funnits ett fönster hade jag öppnat det.
”Under inkvisitionen testade man kvinnor för att se om de var häxor. Man slet av dem deras kläder och klippte av allt hår, även fittan var renrakad. Sedan stack man dem med något vasst, en kniv eller varför inte ett spik? Man använde glödgade tänger på brösten och jag hade inte blivit förvånad om kvinnorna blev våldtagna under processen. Inkvisitorerna kan mycket väl ha varit de första sadomasochisterna i världen.
De var ju naturligtvis kyrkans män och stod över kroppens lustar. Så de skyllde på kvinnorna. Kvinnorna de torterade lade en förbannelse på männen, lockade dem med lust.”
David öppnar ögonen. Stänger ögonen. Öppnar dem, stänger dem. Kanske hoppas han på att när han öppnar ögonen någon gång, att allt bara är en dröm. Mig, rummet och det sorgliga tillstånd hans kropp befinner sig i, en mardröm.
Det irriterar mig.
”Men tänk dig, du blir torterad till att erkänna något som de kommer döma dig till döden för. Nästan alla ”häxor” erkände dessutom till slut. Tänk vilken lång väg det måste vara från den första kniven börjar skära i dig tills du beslutar dig för att erkänna. En lång väg full av smärta och sorg. Fast kanske mest smärta.”
David, som nu jagar osynliga flugor framför ansiktet med sin ena hand, har en glasartad blick. Ögonen är grumliga, nästan lite vitaktiga. Kanske håller han på att bli blind? ”Men förstår du inte David? Dessa kvinnor, dessa vanliga stackars små tjejer blev så rädda för smärtan att de hellre dog.
Deras rädsla för döden hamnade i skymundan, rädslan för smärta var det enda de kunde tänka på. De ville bort från smärta. De ville dö. De accepterade döden, välkomnade och omfamnade den. De erkände allt.
Jag tycker det är fascinerande. Kan du låta bli med ditt trams?” Jag slår till hans händer och genast kurar han ihop sig som för att värja någon enorm fara. Han blundar, munnen viskar något jag inte kan höra, om och om och om igen, och han sluter ögonen hårt. ”Lyssnar du David? Lyssnar du på mig när jag pratar med dig?”
Vi har redan varit genom detta stadium ett par gånger tidigare och han vet vad som händer om han inte lyssnar.
Inget tecken på att han förstår eller ens hör mig.
”David? Hör du mig? Lyssnar du?”, säger jag med en dominant röst. Hans häftiga andning stannar, rörelserna fryser. Munnen skakar, läpparna kröks och han klöks. Tungan uppför sig som om han var en ödla eller orm. Kroppen börjar vagga fram och tillbaka, krampa som om han spyr eller behöver skita.
Han får mig att må illa.
Jag sitter och ser honom uppföra sig som en barnunge. Jag känner mig lite som en förälder som står och tittar på sitt barn uppföra sig dumt. Tålamodet rinner iväg och jag vet vad som händer om han inte slutar. ”David? Vill du att jag ska fråga igen?” Nu slutade han. Öppnar ögonen, tittar blint framför sig och skakar på huvudet.” N-n-n-n…nnnn”, säger han.
"En annan intressant tortyrmetod är Picquet. Jag ser på dig att du inte vet vad det är. Bli inte ledsen, inte så många känner till det. Men det funerar som så att man ska ta en liten påle, eller en tjockare stav och gräva ned den stadigt i marken. Sedan vässar man den övre delen spetsig, men inte sylvass. Den får absolut inte vara för vass, detta är avgörande.
Oj, jag glömde säga, man ska göra detta under ett träd eller något med en stam över. En galge funkar bra, huvudsaken är att man kan hänga ett rep ned från något. Sedan, ja som jag sade, hänger du ett rep ned uppifrån.”
David låg nu som ledlös mot väggen. Ögonen halvslutna, munnen öppen. Andningen var ansträngd, men regelbunden. Jag hörde svalget arbeta, salviden rossla när han drog efter syre.
Han är naken.
"I detta rep binder du fast någon i tummen. Eller i något annat finger, fast jag har hört att tummen är bäst. Repet ska vara så pass anordnat så han måste stå på den vassa träpålen för att inte hänga och dingla fritt i tummen. Förstår du nu tricket? Han står på en vass träpåle som inte är vass nog till att spetsa foten, det ska inte gå igenom huden, men nog gör det ont som fan alltid. Samtidigt hänger han i sin tumme. Nu har han ett val hur han vill fördela vikten mellan att hänga i tummen och stå på pålen. Vilket han än väljer så kommer det att göra djävulskt ont. Allt du behöver göra är att luta dig tillbaka med ett par kalla och njuta av föreställningen.” Jag lutar mig tillbaka i rummet. Tanken på att få hänga upp någon i tummen och se honom kämpa för att hitta det minst smärtsamma läge gjorde mig kåt.
”Vad säger du David? Ska vi inte ta och testa Picquet någon dag?”
David verkade medvetslös.
Kommentarer
Trackback
