Det fanns en kille för längesedan som ingen minns
Föreställ er att ni går till jobb fem dagar i veckan. Ni har en arbetsvecka som alltid är över 50 timmar. Jobbet är hårt, stressigt och det är inte sällsynt att du inte får sitta ned alls på en hel arbetsdag. Detta klarar jag av, dagligen. Förra månaden slog jag personligt rekord på 200 timmar, på en månad. Dessutom åker jag tåg 4 timmar varje dag. Låt oss, för skoj, lista ut hur mycket yrkesrelaterad tid jag spenderade förra månaden. Vi har de två hundra som jag var på jobb, men sen har vi tågtiderna. Vi föreställer oss att jag jobbade 22 dagar förra månaden. Fyra timmar per dag multiplicerat med 22 blir 88 timmar. Så det blir 288 timmar arbete på en månad. Det är mer än 13 timmar per dag. Detta är en månad i mitt liv.
Det hade varit okej om jag visste varför jag jobbade så hårt. Jag har inget att se fram emot. Skolan efter sommaren skrämmer mig, jag längtar inte. Varför skrämmer skolan dig Unit?
Det är för att jag har en del underkända tentor under bältet. Csn har en regel som säger att man måste klara av en viss mängd poäng per termin. Gör man inte det får man inte csn följande termin. Visserligen kan man skriva ett personligt brev till dem, där man förklarar sin situation. Kanske finns det någon bra förklaring till att du misslyckades med dina studier? Dumpad av flickvännen? Dödsfall i familjen? Detta skriver du ned i brevet och skickar in till csn som sedan bedömer detta och fattar ett beslut. Kanske får du ta lån, kanske inte. Även jag skrev detta brev, förklarade min situation och fick svar från csn som, med en finare formulering, sade ”E du dum i huet? Du får fan inga pengar från oss!”, typ.
Okej, så det blir studier på heltid, utan inkomst. Hur ska detta gå ihop med hyra, el, mat, droger och horor? Ärligt? Jag har ingen aning. Jag har visserligen varit så förberedd att jag lagt undan pengar varje månad under det gångna året. Jag har nog till att leva utan inkomst i nästan ett år om jag lever på samma utbetalning csn har, som ligger runt 8000 i månaden. Men jag är tveksam tills studierna. Jag längtar inte till skolan.
Men vad längtar jag då efter? Om sanningen ska fram; ingenting. Idag fick jag, tillsammans med hela Danmark, lön. Detta märktes på jobb, alla var glada. Det var stressigt, folk passade på att äta ute. Men hos mig, inom mig, fanns ingenting. Vad ska jag vara glad åt? De pengar som inte går till räkningar, mat och skit, hamnar direkt på sparkontot. Så har det varit i ett år och jag har stängt av konsumentdelen av hjärnan. Jag köper nästan aldrig något åt mig själv. Det är böcker och kanske, om jag verkligen ska skämma bort mig, en godare måltid med öl eller vin. Innan längtade jag efter filmer som skulle komma ut. Spel till boxen som skulle släppas. En dejt man skulle på eller kanske en fest? Alla filmer som släpps nu är skit. Mina favoritartister borde begå självmord (Manson, käka arsenik och dö din jävla tönt!). Det görs inga bra spel längre, eller så är det jag som växt ifrån tv-spel. Tidigare kunde jag köpa ett nytt i månaden. Nu köper jag aldrig några, ens tittar efter nya.
Dejter då? Kärleken, hur går det med den? Sedan senaste försöket som varade någon månad har jag lagt ned det. Detta är inte något som jag bara säger. Jag var med på en dejtningsida och tydligen var jag ”en hunk bland alla dessa passgångare” som en tjej skrev. Jag har avslutat medlemskapet. Det ger inga kickar längre. Dessutom, precis som med studierna, är jag rädd för förhållande. Alla dessa krav som ställs. Alla de vanor och ovanor som måste anpassas för att smörja det maskineri ett förhållande är. Jag vill inte mer. Jag orkar inte. Hade jag inte haft ett jobb att gå till, där jag kan stänga av hjärna, hade jag nog kastat mig från balkongen för länge sedan. Hade jag inte skrivigt, både i min blogg eller novellerna, så hade jag varit ett drogoffer som bott under en bro någonstans. Jag skriver för att tömma huvudet. Jag skriver för att slippa tänka eller känna. Känner man efter ibland, så faller allt sammans och man förvandlas till ett gråtande nervvrak. Kanske tänker jag för mycket? Ifrågasätter saker ingen annan reflekterar över. Vart ser jag mig själv om fem år? Det finns två scenarier. Antingen precis avslutat studierna, frilandsjournalist - kanske utrikeskorrespondent – och på fritiden skriver jag fiction och filosofiska texter. Jag har en hund som heter Ve, en dotter som heter ********* med en kvinna jag älskar och ett hem jag känner mig trygg i.
Det andra scenariot är att jag ligger i en säng på en mottagning, fastbunden. Man har precis gett mig min dagliga medicin. Jag ser gröna fjärilar och under munkaveln sjunger jag opera från jag vaknar till jag blir nersövd igen. Jag pissar och skiter ned mig själv.
Oavsett vad det blir så hoppas jag att jag är lycklig om fem år. För just nu är det ganska apatiskt och det kanske bara är det som håller mig igång; förmågan att inte gå från apati till total depression?
Det hade varit okej om jag visste varför jag jobbade så hårt. Jag har inget att se fram emot. Skolan efter sommaren skrämmer mig, jag längtar inte. Varför skrämmer skolan dig Unit?
Det är för att jag har en del underkända tentor under bältet. Csn har en regel som säger att man måste klara av en viss mängd poäng per termin. Gör man inte det får man inte csn följande termin. Visserligen kan man skriva ett personligt brev till dem, där man förklarar sin situation. Kanske finns det någon bra förklaring till att du misslyckades med dina studier? Dumpad av flickvännen? Dödsfall i familjen? Detta skriver du ned i brevet och skickar in till csn som sedan bedömer detta och fattar ett beslut. Kanske får du ta lån, kanske inte. Även jag skrev detta brev, förklarade min situation och fick svar från csn som, med en finare formulering, sade ”E du dum i huet? Du får fan inga pengar från oss!”, typ.
Okej, så det blir studier på heltid, utan inkomst. Hur ska detta gå ihop med hyra, el, mat, droger och horor? Ärligt? Jag har ingen aning. Jag har visserligen varit så förberedd att jag lagt undan pengar varje månad under det gångna året. Jag har nog till att leva utan inkomst i nästan ett år om jag lever på samma utbetalning csn har, som ligger runt 8000 i månaden. Men jag är tveksam tills studierna. Jag längtar inte till skolan.
Men vad längtar jag då efter? Om sanningen ska fram; ingenting. Idag fick jag, tillsammans med hela Danmark, lön. Detta märktes på jobb, alla var glada. Det var stressigt, folk passade på att äta ute. Men hos mig, inom mig, fanns ingenting. Vad ska jag vara glad åt? De pengar som inte går till räkningar, mat och skit, hamnar direkt på sparkontot. Så har det varit i ett år och jag har stängt av konsumentdelen av hjärnan. Jag köper nästan aldrig något åt mig själv. Det är böcker och kanske, om jag verkligen ska skämma bort mig, en godare måltid med öl eller vin. Innan längtade jag efter filmer som skulle komma ut. Spel till boxen som skulle släppas. En dejt man skulle på eller kanske en fest? Alla filmer som släpps nu är skit. Mina favoritartister borde begå självmord (Manson, käka arsenik och dö din jävla tönt!). Det görs inga bra spel längre, eller så är det jag som växt ifrån tv-spel. Tidigare kunde jag köpa ett nytt i månaden. Nu köper jag aldrig några, ens tittar efter nya.
Dejter då? Kärleken, hur går det med den? Sedan senaste försöket som varade någon månad har jag lagt ned det. Detta är inte något som jag bara säger. Jag var med på en dejtningsida och tydligen var jag ”en hunk bland alla dessa passgångare” som en tjej skrev. Jag har avslutat medlemskapet. Det ger inga kickar längre. Dessutom, precis som med studierna, är jag rädd för förhållande. Alla dessa krav som ställs. Alla de vanor och ovanor som måste anpassas för att smörja det maskineri ett förhållande är. Jag vill inte mer. Jag orkar inte. Hade jag inte haft ett jobb att gå till, där jag kan stänga av hjärna, hade jag nog kastat mig från balkongen för länge sedan. Hade jag inte skrivigt, både i min blogg eller novellerna, så hade jag varit ett drogoffer som bott under en bro någonstans. Jag skriver för att tömma huvudet. Jag skriver för att slippa tänka eller känna. Känner man efter ibland, så faller allt sammans och man förvandlas till ett gråtande nervvrak. Kanske tänker jag för mycket? Ifrågasätter saker ingen annan reflekterar över. Vart ser jag mig själv om fem år? Det finns två scenarier. Antingen precis avslutat studierna, frilandsjournalist - kanske utrikeskorrespondent – och på fritiden skriver jag fiction och filosofiska texter. Jag har en hund som heter Ve, en dotter som heter ********* med en kvinna jag älskar och ett hem jag känner mig trygg i.
Det andra scenariot är att jag ligger i en säng på en mottagning, fastbunden. Man har precis gett mig min dagliga medicin. Jag ser gröna fjärilar och under munkaveln sjunger jag opera från jag vaknar till jag blir nersövd igen. Jag pissar och skiter ned mig själv.
Oavsett vad det blir så hoppas jag att jag är lycklig om fem år. För just nu är det ganska apatiskt och det kanske bara är det som håller mig igång; förmågan att inte gå från apati till total depression?
Kommentarer
Trackback
