Svammel
Det ligger en död person hemma. Jag står vid perrongen och väntar på tåget.
Det är morgon. Jag tar upp min mobil, tittar på klockan och lägger tillbaka den i fickan. Det blir nog regn idag.
Sedan jag började jobba på restaurangen för snart ett år sedan har mitt känslomässiga förhållande till vädret skruvats en del. Dåligt väder är synonymt med en bra dag, solsken och värme innebär stress. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan man börjar sakna min granne. Kommer de knacka på min dörr och fråga något?
Mannen snett framför mig är ett bekant ansikte, en pendlare som mig.
Han skiljer sig från mängden, de flesta andra är bara ett annat ansikte för mig. Musiken i min ipod tystnar i någon sekund, låtskifte. Jag hinner snappa upp samtalet bakom mig, men lägger inget på minnet. Musiken börjar och alla talar med stumma munnar igen. Kanske väntar polisen på mig när jag kommer hem? Kanske har de varit inne hos mig och hittat honom. En signal ljuder och jag tar ut en av snäckorna, halva musiken försvinner.
En röst berättar att tåget är försenat mellan fem och tio minuter. Rösten beklagade förseningen.
Jag älskar försenade tåg. Det påverkar människorna runt mig, deras dåliga morgonhumör adderat med vädret och nu tillsammans med förseningen resulterar i enorma irritationer. Själv är jag immun mot stress genom försening.
Borde jag arbeta fram ett alibi ifall jag åker dit? Hur blir man av med ett lik? Alla filmer man sett borde väl ändå ha gett mig några goda råd hur man raderar en kropp? Är det min ex-flickvän? Har hon alltid varit så generöst proportionerad? En regndroppe landade i nacken på mig. Jag leker med tanken att tillaga liket och servera honom på jobb. Det enda seriösa borde väl vara att fylla honom med sand och sänka honom. Kanske vallgraven runt citadellet hade funkat?
Tåget anländer, sju minuter försenat. Folk gör sig redo, håller utkik efter närmsta dörr och försöker armbåga sig åt en plats när de öppnats. Platsjägarna slår till igen. Jag tar det med ro. Det finns alltid någon plats på tåget. Idag delar jag duo-säte med en yngre karriärist kvinna. En frukoststork med baguette och kaffe.
Men om jag fyller honom med sand eller cement kan jag ju inte bara ta honom under armen och valsa ned genom byn. Hade jag haft en bil hade allt varit lättare. Ska jag kanske lägga honom i hans egen lägenhet och glömma allt? Tjejen bredvid plockar ut salamin ur sin frukost. Hon har enorma naglar med små stenar.
Jag har fönsterplatsen. Utanför flyger landskapet förbi, inget nytt sedan igår. Jag tänker, spåra ur. Jag tänker, kör över någon. Runt mig sover folk i vagnen. Jag letar upp en bok ur min väska och försöker läsa. Ska jag kasta ut honom från hans balkong? Självmord, varför inte?
Det är morgon. Jag tar upp min mobil, tittar på klockan och lägger tillbaka den i fickan. Det blir nog regn idag.
Sedan jag började jobba på restaurangen för snart ett år sedan har mitt känslomässiga förhållande till vädret skruvats en del. Dåligt väder är synonymt med en bra dag, solsken och värme innebär stress. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan man börjar sakna min granne. Kommer de knacka på min dörr och fråga något?
Mannen snett framför mig är ett bekant ansikte, en pendlare som mig.
Han skiljer sig från mängden, de flesta andra är bara ett annat ansikte för mig. Musiken i min ipod tystnar i någon sekund, låtskifte. Jag hinner snappa upp samtalet bakom mig, men lägger inget på minnet. Musiken börjar och alla talar med stumma munnar igen. Kanske väntar polisen på mig när jag kommer hem? Kanske har de varit inne hos mig och hittat honom. En signal ljuder och jag tar ut en av snäckorna, halva musiken försvinner.
En röst berättar att tåget är försenat mellan fem och tio minuter. Rösten beklagade förseningen.
Jag älskar försenade tåg. Det påverkar människorna runt mig, deras dåliga morgonhumör adderat med vädret och nu tillsammans med förseningen resulterar i enorma irritationer. Själv är jag immun mot stress genom försening.
Borde jag arbeta fram ett alibi ifall jag åker dit? Hur blir man av med ett lik? Alla filmer man sett borde väl ändå ha gett mig några goda råd hur man raderar en kropp? Är det min ex-flickvän? Har hon alltid varit så generöst proportionerad? En regndroppe landade i nacken på mig. Jag leker med tanken att tillaga liket och servera honom på jobb. Det enda seriösa borde väl vara att fylla honom med sand och sänka honom. Kanske vallgraven runt citadellet hade funkat?
Tåget anländer, sju minuter försenat. Folk gör sig redo, håller utkik efter närmsta dörr och försöker armbåga sig åt en plats när de öppnats. Platsjägarna slår till igen. Jag tar det med ro. Det finns alltid någon plats på tåget. Idag delar jag duo-säte med en yngre karriärist kvinna. En frukoststork med baguette och kaffe.
Men om jag fyller honom med sand eller cement kan jag ju inte bara ta honom under armen och valsa ned genom byn. Hade jag haft en bil hade allt varit lättare. Ska jag kanske lägga honom i hans egen lägenhet och glömma allt? Tjejen bredvid plockar ut salamin ur sin frukost. Hon har enorma naglar med små stenar.
Jag har fönsterplatsen. Utanför flyger landskapet förbi, inget nytt sedan igår. Jag tänker, spåra ur. Jag tänker, kör över någon. Runt mig sover folk i vagnen. Jag letar upp en bok ur min väska och försöker läsa. Ska jag kasta ut honom från hans balkong? Självmord, varför inte?
Kommentarer
Trackback
