Sleepless in La
Vafan (Beakta ordformen ”Vafan”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten) gör jag vaken nu? Jag gick och lade mig tidigare inatt, sur och besviken eftersom mitt internet slutat fungera. Det var runt halv tre på morgonen. Nu är klockan fem och jag sitter framför datorn och skriver, pigg och utvilad. Förmodligen beror det på kaffet och ölen och jag vet att jag är vaken på lånad tid. Om några timmar kommer John Blund och sparkar lite sömn i mig. Men tills dess ska jag väl passa på att göra något konstruktivt.
Men fan, jävla (Beakta ordformen ”jävla”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten) bredbandsbolaget som fimpar mitt internet när jag sitter och snackar med en intressant tjej. Fattar de inte hur sällsynta tjejer med lite kultur i huvudet är? Eller så är det kanske bara jag som rör mig i fel kretsar? Oavsett så var jag intresserad, vilket är ovanligt för mig. Fast samtidigt så borde jag veta bättre. Hon är ju knappast den första som lyckas snappa upp mitt intresse genom någon personlighetstwist och det brukar krascha efter några dagar.
Vad är mitt problem egentligen? Jag är kräsen. Visst, det kan vara positivt, man vet vad man vill ha, eller snarare; jag vet vad jag inte vill ha. Jag har inte det utseende som kan kosta på sig att vara kräsen och min personlighet är så pass rubbad att jag inte kan vara kinkig i mina val. Fast är det ett val, när man blir intresserad av någon? Är det ett aktivt val? Nej, inte egentligen. Visst är det sant att man underlättar för sig själv när man väljer vem man ska träffa och snacka med, det valet är aktivt. Men sen då? Känslorna styr man inte över.
Min senaste tjej hade allt, gemensamma intressen, humor och hjärna. Men det var det enda, för känslorna stod still. Klart att jag tyckte om henne, men jag var inte kär. Efter några veckor började jag undra om det var något fel på mig. Min syster var snabb med att påpeka att jag förmodligen var bög. Kanske är jag homo, men jag känner ingen sexuell tilldragelse mot killar, så förmodligen är jag straight. Men så varför blev jag inte kär i henne? Hon hade ju sannerligen alla förutsättningar. Svaret är, kanske en aning snopet, att man inte kan bestämma över den sortens känslor. Man får vänta och se helt enkelt och blir man kär så blir man kär. Men jag vill inte bli kär. Inte nu, och jag har svårt att se mig själv vilja bli kär någonsin igen. Inte efter sist. Varför vill jag ge någon en ny chans att kvadda mitt liv, vända ut och in på mitt hjärta och slita mina känslor i stycken? Ja, varför sannerligen? Kanske för att den glädje, den gränslösa lycka man upplever när man är kär, väger upp den eventuella känslomässiga härdsmälta som förhållande kan leda till.
Ett problem med tjejer generellt är att de verkar se sin kille som ett renoveringsobjekt. Kläderna, håret och andra detaljer är något som de kan vara mycket intresserade av att ändra. Det senaste exet ville att jag skulle ha långt hår, en liten Orlando Bloom sak. Tjejen innan dess ville ha håret kort. En del bryr sig om kläderna, andra inte. En dejt ville att jag skulle köpa en helt ny garderob.
- ”Har du inte några kläder som sitter tajt och är hela?”, frågade hon.
Vad ska man svara där?
- ”Nej det har jag inte. Jag har gått ned ca 15 kg det senaste året och jag har inte pengar, eller intresse, till att köpa en helt ny garderob. Du borde kanske tänka över att spendera lite cash på en bröstoperation istället för att gnälla på mig?”
Nej, jag bryr mig varken om pattar eller (om man har preposition efter ”varken” bör man i regel använda preposition också efter eller) något annat. Efter ett par veckor tillsammans spelar vare sig brösten eller något annat någon roll. Huvudsaken är att hon har humor och kan skämta om sig själv. Det finns inget mer tragiskt än en person som inte kan bjuda på sig själv. Jag är själv ett bra exempel, som när vi hade en möhippa för syrran på jobb. Jag hade med mig min digitalkamera och fotade en del. När två tjejer från jobb ville se på bilderna från kvällen upptäckte de att det fanns en del egobilder av mig framför en spegel, bar överkropp och magen spänd för att pressa fram ett litet bräde. Ja, de skrattade som fan och vad skulle jag göra? Vad kunde jag göra? Skratta med såklart, för hur löjligt är det inte egentligen med den sortens bilder? Jag skrattade och bjöd på mig själv. Låt andra roa sig på min bekostnad.
Men en del tjejer, i regel dem med kasst (Beakta ordformen ”kasst”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten) självförtroende, klarar inte av den sortens humor. Kanske kommer min framtida tjej bjuda på sig själv, eller inte.
Undrar hur vädret kommer bli idag? Jag ser fram emot en promenad. De bästa idéer kommer till mig under natten eller när jag tar en lång promenad vid havet. De bästa promenader är dem man tar i ett tyst sällskap, eller ensam.
Utanför mitt fönster flyger svalorna runt runt (ta bort upprepat ord) och tar vara på dagen. Balkongen har blivit deras område och jag lämnar dem ifred. Det händer visserligen att jag får besök, oftare än man kan tro, av en vilsen svala som, av misstag, flyger in i lägenheten en runda. De brukar hitta ut snabbt igen, men jag blir alltid lika upprymd av händelsen. Jag vet inte varför, kanske är det för att jag inte känner mig så ensam när de tittar förbi. Det är kul med husdjur, och de två sval-familjer på balkongen ger mig känslan av att ha husdjur. Jag behöver inte mata dem, fast jag behöver städa balkongen efter dem och det börjar bli hög tid.
Oj, nu har jag verkligen låtit hjärnan stå i friläge. Det jag skrev igår kväll är något som jag är osäker på om jag ska publicera i min blogg, även om den saknar läsare. Fast å andra sidan är det nog inte det värsta jag skrivit, även om det är en smula vulgärt. Igår blev jag medlem på helgon igen. Hemsidan för emos (Inga stavningsförslag), hårdrockare och allt annat pack med vridna intressen. Men jag har alltid haft svårt för den sortens människor, som sminkar sig grovt i svart och rött, klär sig i latex och har lila garn i håret. Inte bara för att det är fult, utan för att det är jävligt fåfängt.
Jag avskyr fåfänga när den blir överdriven. Det är aldrig fel att vara mån om sitt yttre, men ibland kan det bli för mycket.
Dessa emo-freaks (Inga stavningsförslag) stör mig mer än en vanlig spacklad bimbo tjej, för de verkar vilja ta avstånd från all sorts fåfänga och den stora utseendefixerade industri som majoriteten av oss andra har fastnat i. De verkar se ned på andra ”normala” människor, oss som går till gymmet, går till solariet och försöker se ut som reklamen säger åt oss att se ut. Fast nu när jag tänker efter så ser jag själv ned på de stackars människor som strävar efter att passa i på genomsnittet.
Ringde precis till bredbandsbolaget ”fittorna” för att få veta vad som lemlästat mitt internet. De hade inga personer inne vid denna tid på dygnet, men den vänliga datoriserade rösten berättade att det var en driftstörning i mitt område. Detta skulle vara åtgärdat runt 12 på dagen. Bara 6 timmar till dess. Jag får väl läsa en bok eller städa eller något.
1293 ord hittills vid denna punkt. Jag vet, för det har Word räknat ut åt mig och jag har ingen anledning att tro att Word ljuger. Word är min vän, han berättar för mig när jag stavar fel, har för många mellanslag, punkter eller upprepade ord. När meningarna saknar verb säger Word ifrån. Använder jag svordomar påpekar min gode vän Word att jag borde ”Beakta ordformen ”jävla”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten.” Tack Word för att du är min vän.
Herregud… (Beakta ordformen ”Herregud”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten) det kanske inte var en god idé att gå upp så tidigt. Jag borde nog ha somnat om igen och försökt vakna lite efter middagstid så mitt internet var igång och väntade på mig. Men nej, jag sitter och pratar med Word, ett ordbehandlingsprogram, som jag tillskriver egenskaper som uppriktighet och vänskap. Utanför lyser solen över en hel värld, som jag borde besöka oftare. Varför har jag ont i underarmen? Varför är mitt glas tomt? Varför kan jag inte bara sluta skriva? Jag ska sluta skriva… nu. Eller nu? Eller nu? Snart… om några ord bara. Nu ska jag sluta skriva. Detta blir den sista meningen. Uppe i lite mer än 14-hundra ord och jag tänker: ”Ska jag klättra över 15-hundra?”. Nej, detta blir det sista, skit i ordantalet och gör något i ditt liv. Sätt dig och skit eller gör vad fan som helst. Titta på dumburken, se en film. Läs färdigt boken du håller på med. Ät frukost, gör något för helvete. Sluta skriv! Är du besatt? Du har skrivit i snart två timmar och det är inte ens mycket text (hahaha, 15-hundra ord) du hunnit med. Jag ska sluta, nu!
Men fan, jävla (Beakta ordformen ”jävla”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten) bredbandsbolaget som fimpar mitt internet när jag sitter och snackar med en intressant tjej. Fattar de inte hur sällsynta tjejer med lite kultur i huvudet är? Eller så är det kanske bara jag som rör mig i fel kretsar? Oavsett så var jag intresserad, vilket är ovanligt för mig. Fast samtidigt så borde jag veta bättre. Hon är ju knappast den första som lyckas snappa upp mitt intresse genom någon personlighetstwist och det brukar krascha efter några dagar.
Vad är mitt problem egentligen? Jag är kräsen. Visst, det kan vara positivt, man vet vad man vill ha, eller snarare; jag vet vad jag inte vill ha. Jag har inte det utseende som kan kosta på sig att vara kräsen och min personlighet är så pass rubbad att jag inte kan vara kinkig i mina val. Fast är det ett val, när man blir intresserad av någon? Är det ett aktivt val? Nej, inte egentligen. Visst är det sant att man underlättar för sig själv när man väljer vem man ska träffa och snacka med, det valet är aktivt. Men sen då? Känslorna styr man inte över.
Min senaste tjej hade allt, gemensamma intressen, humor och hjärna. Men det var det enda, för känslorna stod still. Klart att jag tyckte om henne, men jag var inte kär. Efter några veckor började jag undra om det var något fel på mig. Min syster var snabb med att påpeka att jag förmodligen var bög. Kanske är jag homo, men jag känner ingen sexuell tilldragelse mot killar, så förmodligen är jag straight. Men så varför blev jag inte kär i henne? Hon hade ju sannerligen alla förutsättningar. Svaret är, kanske en aning snopet, att man inte kan bestämma över den sortens känslor. Man får vänta och se helt enkelt och blir man kär så blir man kär. Men jag vill inte bli kär. Inte nu, och jag har svårt att se mig själv vilja bli kär någonsin igen. Inte efter sist. Varför vill jag ge någon en ny chans att kvadda mitt liv, vända ut och in på mitt hjärta och slita mina känslor i stycken? Ja, varför sannerligen? Kanske för att den glädje, den gränslösa lycka man upplever när man är kär, väger upp den eventuella känslomässiga härdsmälta som förhållande kan leda till.
Ett problem med tjejer generellt är att de verkar se sin kille som ett renoveringsobjekt. Kläderna, håret och andra detaljer är något som de kan vara mycket intresserade av att ändra. Det senaste exet ville att jag skulle ha långt hår, en liten Orlando Bloom sak. Tjejen innan dess ville ha håret kort. En del bryr sig om kläderna, andra inte. En dejt ville att jag skulle köpa en helt ny garderob.
- ”Har du inte några kläder som sitter tajt och är hela?”, frågade hon.
Vad ska man svara där?
- ”Nej det har jag inte. Jag har gått ned ca 15 kg det senaste året och jag har inte pengar, eller intresse, till att köpa en helt ny garderob. Du borde kanske tänka över att spendera lite cash på en bröstoperation istället för att gnälla på mig?”
Nej, jag bryr mig varken om pattar eller (om man har preposition efter ”varken” bör man i regel använda preposition också efter eller) något annat. Efter ett par veckor tillsammans spelar vare sig brösten eller något annat någon roll. Huvudsaken är att hon har humor och kan skämta om sig själv. Det finns inget mer tragiskt än en person som inte kan bjuda på sig själv. Jag är själv ett bra exempel, som när vi hade en möhippa för syrran på jobb. Jag hade med mig min digitalkamera och fotade en del. När två tjejer från jobb ville se på bilderna från kvällen upptäckte de att det fanns en del egobilder av mig framför en spegel, bar överkropp och magen spänd för att pressa fram ett litet bräde. Ja, de skrattade som fan och vad skulle jag göra? Vad kunde jag göra? Skratta med såklart, för hur löjligt är det inte egentligen med den sortens bilder? Jag skrattade och bjöd på mig själv. Låt andra roa sig på min bekostnad.
Men en del tjejer, i regel dem med kasst (Beakta ordformen ”kasst”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten) självförtroende, klarar inte av den sortens humor. Kanske kommer min framtida tjej bjuda på sig själv, eller inte.
Undrar hur vädret kommer bli idag? Jag ser fram emot en promenad. De bästa idéer kommer till mig under natten eller när jag tar en lång promenad vid havet. De bästa promenader är dem man tar i ett tyst sällskap, eller ensam.
Utanför mitt fönster flyger svalorna runt runt (ta bort upprepat ord) och tar vara på dagen. Balkongen har blivit deras område och jag lämnar dem ifred. Det händer visserligen att jag får besök, oftare än man kan tro, av en vilsen svala som, av misstag, flyger in i lägenheten en runda. De brukar hitta ut snabbt igen, men jag blir alltid lika upprymd av händelsen. Jag vet inte varför, kanske är det för att jag inte känner mig så ensam när de tittar förbi. Det är kul med husdjur, och de två sval-familjer på balkongen ger mig känslan av att ha husdjur. Jag behöver inte mata dem, fast jag behöver städa balkongen efter dem och det börjar bli hög tid.
Oj, nu har jag verkligen låtit hjärnan stå i friläge. Det jag skrev igår kväll är något som jag är osäker på om jag ska publicera i min blogg, även om den saknar läsare. Fast å andra sidan är det nog inte det värsta jag skrivit, även om det är en smula vulgärt. Igår blev jag medlem på helgon igen. Hemsidan för emos (Inga stavningsförslag), hårdrockare och allt annat pack med vridna intressen. Men jag har alltid haft svårt för den sortens människor, som sminkar sig grovt i svart och rött, klär sig i latex och har lila garn i håret. Inte bara för att det är fult, utan för att det är jävligt fåfängt.
Jag avskyr fåfänga när den blir överdriven. Det är aldrig fel att vara mån om sitt yttre, men ibland kan det bli för mycket.
Dessa emo-freaks (Inga stavningsförslag) stör mig mer än en vanlig spacklad bimbo tjej, för de verkar vilja ta avstånd från all sorts fåfänga och den stora utseendefixerade industri som majoriteten av oss andra har fastnat i. De verkar se ned på andra ”normala” människor, oss som går till gymmet, går till solariet och försöker se ut som reklamen säger åt oss att se ut. Fast nu när jag tänker efter så ser jag själv ned på de stackars människor som strävar efter att passa i på genomsnittet.
Ringde precis till bredbandsbolaget ”fittorna” för att få veta vad som lemlästat mitt internet. De hade inga personer inne vid denna tid på dygnet, men den vänliga datoriserade rösten berättade att det var en driftstörning i mitt område. Detta skulle vara åtgärdat runt 12 på dagen. Bara 6 timmar till dess. Jag får väl läsa en bok eller städa eller något.
1293 ord hittills vid denna punkt. Jag vet, för det har Word räknat ut åt mig och jag har ingen anledning att tro att Word ljuger. Word är min vän, han berättar för mig när jag stavar fel, har för många mellanslag, punkter eller upprepade ord. När meningarna saknar verb säger Word ifrån. Använder jag svordomar påpekar min gode vän Word att jag borde ”Beakta ordformen ”jävla”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten.” Tack Word för att du är min vän.
Herregud… (Beakta ordformen ”Herregud”. Den kan ge en talspråkig eller vardagligt intryck på texten) det kanske inte var en god idé att gå upp så tidigt. Jag borde nog ha somnat om igen och försökt vakna lite efter middagstid så mitt internet var igång och väntade på mig. Men nej, jag sitter och pratar med Word, ett ordbehandlingsprogram, som jag tillskriver egenskaper som uppriktighet och vänskap. Utanför lyser solen över en hel värld, som jag borde besöka oftare. Varför har jag ont i underarmen? Varför är mitt glas tomt? Varför kan jag inte bara sluta skriva? Jag ska sluta skriva… nu. Eller nu? Eller nu? Snart… om några ord bara. Nu ska jag sluta skriva. Detta blir den sista meningen. Uppe i lite mer än 14-hundra ord och jag tänker: ”Ska jag klättra över 15-hundra?”. Nej, detta blir det sista, skit i ordantalet och gör något i ditt liv. Sätt dig och skit eller gör vad fan som helst. Titta på dumburken, se en film. Läs färdigt boken du håller på med. Ät frukost, gör något för helvete. Sluta skriv! Är du besatt? Du har skrivit i snart två timmar och det är inte ens mycket text (hahaha, 15-hundra ord) du hunnit med. Jag ska sluta, nu!
Kommentarer
Trackback
