Ett liv värt att leva för
Dagligen blir jag vittne till en kamp på liv och död. Jag såg idag några myror släpa iväg en larv som, trots dess egna intressen, skulle bli mat åt en hel coloni. Jag såg en fluga fångad i ett spindelnät och det var inte långt därefter som en spindel hade förvandlat flugan till en vit bomullsbit. Jag ser fåglar rota i soporna. Jag ser bi flyga från blomma till blomma. Jag ser pendlare på tåg. Pappor på byggarbetsplatser. Mammor i kassan på ica. Jag ser barn bli mobbade på dagis. Jag ser uteliggare leta pantflaskor.
En flicka sade till mig idag; "Rädda ett liv!" och viftade med någon Unicef lapp. Men jag hade inte tid. Mitt tåg var försenat och jag hade bråttom till jobb. Jag hade inte tid att rädda ett liv. Jag har inte ens tid att rädda mitt eget liv, jag är alldeles för upptagen med att leva. När man lever i det samhälle jag lever är det inte längre en kamp på liv eller död. Det handlar aldrig om vem som är starkast av naturen. Min kamp är själslig. Min kamp är mot ledan, mot reklam, mot mina sopor, min tvätt, min hunger, min lust, och alla andra småsaker som utgör mitt liv. Mitt liv är ingen kamp värd att kämpa. Allt jag kan vara säker på i mitt liv är min egen tvivel. Stackars mig och Descartes, vi två med problem så lika varandra. Allt vi kan vara säkra på är osäkerheten, som man säger.
På tv såg jag en haj äta en val. På tv såg jag en neger ligga och skaka på en gata. På tv såg jag ett hus brinna upp. På tv såg jag en tornado slita ett landskap i bitar. På tv såg jag en kvinna måla sitt ansikte, för hon var värd det. På tv såg jag en man tvätta sitt ansikte med en peeling gel. På tv såg jag en stad försvinna ned i ett hål, jordbävning sade man. På tv såg jag en hund tala till en katt, alla talade svenska. På tv såg jag människor låtsas. I spegeln ser jag ett liv spolas bort.
Vad sade egentligen gud när han skapade världen? "Må det bli ljus" och "Må det finnas djur och människor. Hav och land." Vi har alla redan hört den skiten. Men fanns det inget mer? Han har ju skapat rubbet. Fiskar, träd, floder, regn och tegelstenar. Jag tror det kan ha låtit såhär i begynnelsen: "Låt det finnas floder och buskar, eld och jord. Låt det finnas preventinmedel och tandkräm. Låt oss ha våldtäckter och tattueringar. Låt det bli storm och krig. Varde misshandel och mord, kärlek och svek. Låt mig se hjärtan krossas och barn födas. Må det bli sjukdom och kärnkraft. Varde atombomben. Varde solsken. Varde sandstränder och kokosnötter. Varde terrorism och demokrati. Varde Stalin och folkdans. Varde Queen och Beatles. Varde transvestiter. Må det finnas nekrofiler och "best före datum". Visa mig apati. Visa mig cellskräck. Låt mig skåda skoskav och Dry martinis. Jag vill se massgravar. Jag vill att barn ska svälta. McDonalds, Vivaldi och Daim ska finnas till. Ge mig Mona Lisa och alfabetet. Låt det finnas dödstraff och internet. Låt det bli fri vilja." Och Gud såg att skapelsen var rättvis.
En flicka sade till mig idag; "Rädda ett liv!" och viftade med någon Unicef lapp. Men jag hade inte tid. Mitt tåg var försenat och jag hade bråttom till jobb. Jag hade inte tid att rädda ett liv. Jag har inte ens tid att rädda mitt eget liv, jag är alldeles för upptagen med att leva. När man lever i det samhälle jag lever är det inte längre en kamp på liv eller död. Det handlar aldrig om vem som är starkast av naturen. Min kamp är själslig. Min kamp är mot ledan, mot reklam, mot mina sopor, min tvätt, min hunger, min lust, och alla andra småsaker som utgör mitt liv. Mitt liv är ingen kamp värd att kämpa. Allt jag kan vara säker på i mitt liv är min egen tvivel. Stackars mig och Descartes, vi två med problem så lika varandra. Allt vi kan vara säkra på är osäkerheten, som man säger.
På tv såg jag en haj äta en val. På tv såg jag en neger ligga och skaka på en gata. På tv såg jag ett hus brinna upp. På tv såg jag en tornado slita ett landskap i bitar. På tv såg jag en kvinna måla sitt ansikte, för hon var värd det. På tv såg jag en man tvätta sitt ansikte med en peeling gel. På tv såg jag en stad försvinna ned i ett hål, jordbävning sade man. På tv såg jag en hund tala till en katt, alla talade svenska. På tv såg jag människor låtsas. I spegeln ser jag ett liv spolas bort.
Vad sade egentligen gud när han skapade världen? "Må det bli ljus" och "Må det finnas djur och människor. Hav och land." Vi har alla redan hört den skiten. Men fanns det inget mer? Han har ju skapat rubbet. Fiskar, träd, floder, regn och tegelstenar. Jag tror det kan ha låtit såhär i begynnelsen: "Låt det finnas floder och buskar, eld och jord. Låt det finnas preventinmedel och tandkräm. Låt oss ha våldtäckter och tattueringar. Låt det bli storm och krig. Varde misshandel och mord, kärlek och svek. Låt mig se hjärtan krossas och barn födas. Må det bli sjukdom och kärnkraft. Varde atombomben. Varde solsken. Varde sandstränder och kokosnötter. Varde terrorism och demokrati. Varde Stalin och folkdans. Varde Queen och Beatles. Varde transvestiter. Må det finnas nekrofiler och "best före datum". Visa mig apati. Visa mig cellskräck. Låt mig skåda skoskav och Dry martinis. Jag vill se massgravar. Jag vill att barn ska svälta. McDonalds, Vivaldi och Daim ska finnas till. Ge mig Mona Lisa och alfabetet. Låt det finnas dödstraff och internet. Låt det bli fri vilja." Och Gud såg att skapelsen var rättvis.
Kommentarer
Trackback
