livet från Unit 731

Det ligger en död person hemma. Jag står vid perrongen och väntar på tåget.
Det är morgon. Jag tar upp min mobil, tittar på klockan och lägger tillbaka den i fickan. Det blir nog regn idag.
Sedan jag började jobba på restaurangen för snart ett år sedan har mitt känslomässiga förhållande till vädret skruvats en del. Dåligt väder är synonymt med en bra dag, solsken och värme innebär stress. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan man börjar sakna min granne. Kommer de knacka på min dörr och fråga något?
Mannen snett framför mig är ett bekant ansikte, en pendlare som mig.
Han skiljer sig från mängden, de flesta andra är bara ett annat ansikte för mig. Musiken i min ipod tystnar i någon sekund, låtskifte. Jag hinner snappa upp samtalet bakom mig, men lägger inget på minnet. Musiken börjar och alla talar med stumma munnar igen. Kanske väntar polisen på mig när jag kommer hem? Kanske har de varit inne hos mig och hittat honom. En signal ljuder och jag tar ut en av snäckorna, halva musiken försvinner.
 En röst berättar att tåget är försenat mellan fem och tio minuter. Rösten beklagade förseningen.
Jag älskar försenade tåg. Det påverkar människorna runt mig, deras dåliga morgonhumör adderat med vädret och nu tillsammans med förseningen resulterar i enorma irritationer. Själv är jag immun mot stress genom försening.
Borde jag arbeta fram ett alibi ifall jag åker dit? Hur blir man av med ett lik? Alla filmer man sett borde väl ändå ha gett mig några goda råd hur man raderar en kropp? Är det min ex-flickvän? Har hon alltid varit så generöst proportionerad? En regndroppe landade i nacken på mig. Jag leker med tanken att tillaga liket och servera honom på jobb. Det enda seriösa borde väl vara att fylla honom med sand och sänka honom. Kanske vallgraven runt citadellet hade funkat?

Tåget anländer, sju minuter försenat. Folk gör sig redo, håller utkik efter närmsta dörr och försöker armbåga sig åt en plats när de öppnats. Platsjägarna slår till igen. Jag tar det med ro. Det finns alltid någon plats på tåget. Idag delar jag duo-säte med en yngre karriärist kvinna. En frukoststork med baguette och kaffe.
Men om jag fyller honom med sand eller cement kan jag ju inte bara ta honom under armen och valsa ned genom byn. Hade jag haft en bil hade allt varit lättare. Ska jag kanske lägga honom i hans egen lägenhet och glömma allt? Tjejen bredvid plockar ut salamin ur sin frukost. Hon har enorma naglar med små stenar.
Jag har fönsterplatsen. Utanför flyger landskapet förbi, inget nytt sedan igår. Jag tänker, spåra ur. Jag tänker, kör över någon. Runt mig sover folk i vagnen. Jag letar upp en bok ur min väska och försöker läsa. Ska jag kasta ut honom från hans balkong? Självmord, varför inte?

Jag har precis upplevt min enda systers bröllop. Eftersom min far, i sin döda frånvaro, inte kunde ta del av ansvaret fick jag axla vissa plikter som etikettenen föreskriver. Jag var den som skulle överlämna min syster i kyrkan. Jag tror att det är något av det finaste ögonblickeen i mitt liv. Fuck min student, den sög, mina betyg sög, min flickvän var ful, min pappa dök inte upp. Pissa på alla andra så kallade höjdpunkter i mitt liv, inget kan mäta sig med hur det är att få gi in i en kyrka tillsammans med sin syster som gråter glädjetårar och räcka över henne till sin blivande man som, även han, har ögon glansiga av tårar.
Utan att dra hela festen från A till slut ska jag säga att jag är stolt över min syster. Jag är glad att jag lyckades hålla gästerna glada, att jag fick folket att hålla sina tal och att servitörerna fick ut maten när det var tid. Jag är glad att mitt tal (improviserat) funkade bra. Jag är glad att alla gästerna hade det trevligt och att alla kom fram till mig senare och tackade för en så lyckad fest. Jag är glad för ölen och romen jag lyckades få med hem. Jag är glad att jag nu äntligen vet attt min systers bröllop blev precis så lyckat som jag hela tiden hoppats på. Jag är så oerhört stolt över min syster och hennes man, att deras hårda planering tillsammans med en genuin tro på att det de gjorde skulle leda till något gott, erkligen gav resultat i form av deras lyckligaste dag någonsin.

Efter jag hade gjort mitt, när baren öppnades, lyset mattades ned och dansen började, så sattt jag mer eller mindre bara ned och njöt av attt se på den skinande glädje som skimmrade kring brudparet. Jag vet att de förtjänade all den glädje de fick idag och jag är övertygad om att den kommer finnas hos dem i resten av deras liv.

Det jag insåg ikväll var dessutom att den kärleken är, inte något som jag inte kan få, hellre än något som jag helst undviker. Ta en chans och bli lycklig bortom dina fantasier. Ta en chans och bli krossad. Eller ta inte en chans. Jag själv föredrar att hålla mig trygg.

Något som ofta kommer på tal just nu är familj. Min syster gifter sig på lördag och det står i klar fokus för alla oss närmre. Men jag kan inte sluta tänka på hur fast hon är i sin illusion om det "framgångsrika livet" tillsammans med större delen av alla jag träffar. Jag ser dem överallt, pojkvänner med flickvänner. Äkta män med sina äkta fruar och två barn mellan dem. Varför ser de inte det jag ser? Hur kan de inte märka bojorna kring deras liv? Deras frihet, berövad av två små dvärgar, en på fyra den andre på två. Deras fängelse där murarna är uppbygga av samhällets krav på framgång i form av karriär och familj. Vågar du vägra familj och kärlek, barn och karriär, börjar folk undra. Jag vet för jag har själv gjort samma, funderat över varför den och den inte har några ambitioner att stadga sig. Men ja, nu förstår jag, för vem vill egentligen sälja sin frihet för något så tomt som en familj? Jag tror att den som strävar efter barn och allt vad detta innebär, är svag på ett eller annat sätt.
Det finns personer i min närhet som verkar närmast stolta över att ha "lyckats" med att ha blivit mödrar. Det är alltid mödrarna som uttrycker någon form av stolthet över att ha gjort något som alla (typ) kan göra.

"Javisst, jag skaffade ett barn och det ångrar jag inte! Va? Nej, jag och fadern är inte tillsammans längre. Det funkade bara inte. Han var ett svin, en idiot, en latmask som inte gjort detta eller detta och han tyckte alltid det och det här. Jag och min lilla ögonsten klarar oss utmärkt utan honom. "
Skitsnack. Jag blir rasande och ledsen när jag ser det ingen annan verkar vilja förstå. Att ni alla blir lurade till att tro att familj och karriär är ett eldorado, ett slags svar på era tomma innehållslösa liv. Vad är meningen med allt? Strunt samma, jag skaffar familj och slutar tänka på ett par år. Inte konstigt att alla gamla människor är så jävla vresiga hela tiden, de är gamla nog för att inse hur jävla blåsta de blivit genom livet. Våga vägra barn och familj. Be vännerna att stoppa upp sin karriär i röven. Våga anarki, våga sovmorgon och framför allt, våga stå för den du är. Finns det något i ditt liv som du inte orkar med längre, klipp bort skiten utan eftertanke. Tråkar vännerna ut dig? Be dem fara o flyga. E din man en hårig säck metan? Sparka ut aset! Eller tycker du att frugan borde göra av med en tio femton år? Kasta ut henne och importera en ny ung fru från sydost asien. Gör en massa skit som du vet gör dig glad! Spela på hästar, ta droger, ha sex med minderåriga, slå ned ungdomar! Drick dig medvetslös på en strand, pissa i grannens pool, repa chefens bil! Våga vara odräglig! Våga vara den du är! Låt omvärlden få handskas med ditt nya jag istället för tvärtom! Våga bli fet! Låt håret växa, bli blek! Vägra deo och tandkräm! Ladda hem porr eller städa hela lägenheten! Gör vad som än krävs för att du ska få utlopp för dig själv!
Våga vara människa!

Dagligen blir jag vittne till en kamp på liv och död. Jag såg idag några myror släpa iväg en larv som, trots dess egna intressen, skulle bli mat åt en hel coloni. Jag såg en fluga fångad i ett spindelnät och det var inte långt därefter som en spindel hade förvandlat flugan till en vit bomullsbit. Jag ser fåglar rota i soporna. Jag ser bi flyga från blomma till blomma. Jag ser pendlare på tåg. Pappor på byggarbetsplatser. Mammor i kassan på ica. Jag ser barn bli mobbade på dagis. Jag ser uteliggare leta pantflaskor.
En flicka sade till mig idag; "Rädda ett liv!" och viftade med någon Unicef lapp. Men jag hade inte tid. Mitt tåg var försenat och jag hade bråttom till jobb. Jag hade inte tid att rädda ett liv. Jag har inte ens tid att rädda mitt eget liv, jag är alldeles för upptagen med att leva. När man lever i det samhälle jag lever är det inte längre en kamp på liv eller död. Det handlar aldrig om vem som är starkast av naturen. Min kamp är själslig. Min kamp är mot ledan, mot reklam, mot mina sopor, min tvätt, min hunger, min lust, och alla andra småsaker som utgör mitt liv. Mitt liv är ingen kamp värd att kämpa. Allt jag kan vara säker på i mitt liv är min egen tvivel. Stackars mig och Descartes, vi två med problem så lika varandra. Allt vi kan vara säkra på är osäkerheten, som man säger.
På tv såg jag en haj äta en val. På tv såg jag en neger ligga och skaka på en gata. På tv såg jag ett hus brinna upp. På tv såg jag en tornado slita ett landskap i bitar. På tv såg jag en kvinna måla sitt ansikte, för hon var värd det. På tv såg jag en man tvätta sitt ansikte med en peeling gel. På tv såg jag en stad försvinna ned i ett hål, jordbävning sade man. På tv såg jag en hund tala till en katt, alla talade svenska. På tv såg jag människor låtsas. I spegeln ser jag ett liv spolas bort.

Vad sade egentligen gud när han skapade världen? "Må det bli ljus" och "Må det finnas djur och människor. Hav och land." Vi har alla redan hört den skiten. Men fanns det inget mer? Han har ju skapat rubbet. Fiskar, träd, floder, regn och tegelstenar. Jag tror det kan ha låtit såhär i begynnelsen: "Låt det finnas floder och buskar, eld och jord. Låt det finnas preventinmedel och tandkräm. Låt oss ha våldtäckter och tattueringar. Låt det bli storm och krig. Varde misshandel och mord, kärlek och svek. Låt mig se hjärtan krossas och barn födas. Må det bli sjukdom och kärnkraft. Varde atombomben. Varde solsken. Varde sandstränder och kokosnötter. Varde terrorism och demokrati. Varde Stalin och folkdans. Varde Queen och Beatles. Varde transvestiter. Må det finnas nekrofiler och "best före datum". Visa mig apati. Visa mig cellskräck. Låt mig skåda skoskav och Dry martinis. Jag vill se massgravar. Jag vill att barn ska svälta. McDonalds, Vivaldi och Daim ska finnas till. Ge mig Mona Lisa och alfabetet. Låt det finnas dödstraff och internet. Låt det bli fri vilja." Och Gud såg att skapelsen var rättvis.

(Liz) - "Det är nästan som att du måste ta i den för att den ska fungera."

Aktiv dödshjälp är lösningen på ett livslångt problem.

Individer är en produkt av sin omgivning. Om det är fel på individen, betyder det då inte att det är fel på omgivningen? Om det är samhället som styr omgivningen, är det då inte fel på samhället?
Min person, min personlighet, är ju bara en samling av andras personligheter blandat med mina fysiska förutsättningar. Jag är en liten del av min mamma, pappa, syster, familj, vänner, media och allt annat som ger ett intryck på mig. Jag är inte mig själv, jag är en kollektion av min omgivning.

Jag dricker Champange vid två tillfällen. När jag är kär och när jag inte är kär.

Jag har massor med kul att skriva, men det får jag to o göra en annan dag när jag tror att folk give a damn. God natt

Lilla pojken Nisse går ledsamt fram till sin älskade mor som stod o diskade i köket.
 Liten och nyfiken halvsmyger han fram bakom modern för att fråga:
”Mamma?”
 ”Mmm”, svarade hon.
”Om man vill något jätte mycket. Vill göra något jätte jätte mycket. Kan man det då?”
Modern blev glad över att kunna ingjuta lite hopp i sin sexåriga son och slutade med disken, torkade händerna och satte sig ned så deras ansikten mötes på jämn höjd.
”Det är klart man kan lilla Nisse”, började hon och kände sig genast lite varmare inombords då hon såg sin son skina upp. Men han rynkade dock ögonbrynen och såg lite tveksam ut.
 ”Men min dagisfröken sade att man inte kunde och att det var omöjligt”, påpekade Nisse.
Modern blev lite trött. Hon hade inte väntat sig att behöva argumentera med hans dagisfrökens åsikter en söndag morgon. Vad är det förresten för sätt, begränsa en liten pojkes drömmar? Hon skulle nog ta ett snack med Nisses fröken senare.
”Du ska inte tro på vad hon säger åt dig Nisse”, sade hon och höll om sin son. ”Dina drömmar kan visst bli verkliga om du bara vill tillräckligt mycket” fortsatte hon och kände sig som en stark mamma med alla svaren.
”Tack mamma”, sade Nisse tacksamt och sken upp.
”Jag ska nog gå ut och leka nu”, fortsatte han. Modern log och nickade.
Men när Nisse var i dörren frågade hon: ”Vad är det du så gärna vill min kära son?”
Nisse vände sig om med ett gulligt leende. ”Suga av mig själv” svarade han glatt och sprang ut i sommaren.

Detta är internet:
Där killar är killar
Tjejer är killar
Barn är FBI agenter.

(Unit) - "Jag snackade med Gud innan idag, och han tycker att du har dåligt inflytande på mig."
(Mr. Ve) - "Det var intressant, för jag tycker att han har dåligt inflytande på dig."
(Unit) - "På vilket sätt?"
(Mr. Ve) - "Han får dig att tro att rösterna i ditt huvud är riktiga."

Unit går fram till en tjej på en bar.

(Unit) - "Hej."
(Tjej) - "Hej."
(Unit) - "Du...vad säger du om att ha sex med mig för 500 kronor?"
(Tjej) - "Va?!? Vafan, i helvete heller!"
(Unit) - "Men snälla... Jag behöver verkligen pengarna."

I sektionen; Övrigt: Idag, lite efter klockan 6 på morgonen befann jag mig i en liten vit Saab tillsammans med tre andra personer jag aldrig tidigare träffat. Orsak; tågen var inställda. Jag fick skjuts till Lund. Föraren var en syster till en av de andra passagerarna, samma passagerare skulle vidare från Lund till kastrup för att flyga till Grekland. Den tredje liftaren skulle jobba i Lund. Väl i Lund tog jag och Grekland en ersättningsbuss till Malmö och där tåg vidare till Dk. Ung och stark som man är, dessutom tacksam för att ha fått skjuts, bar jag hennes väskor när det behövdes. De verkade bli tyngre hela tiden, jävla växthuseffekt.
Men jag kom i tid till jobb och allt var gott.

Jag sover dåligt nu på senaste. Visserligen börjar jag tidigt på dagarna, men jag vet att jag aldrig hade överlevt helgen utan massor med kaffe (visste ni förresten att kaffe innehåller ett ämne?). Koffein och socker är det som håller mig vertikal på jobb.

Under sektionen; Det som gör mitt liv värt att leva; Bara några dagar kvar tills jag får träffa Henne.

En liten pojke från Stockholm är för första gången ute och kampar i en skog tillsammans med sin kusin. "Är det sant att björnar inte anfaller dig om du bär med dig en ficklampa?" frågar Stockholmaren.
Hans kusin svarar, "Det beror på hur snabbt du bär ficklampan."

(Mr. Ve) - Hör du fortfarande röster?
(Unit) - Ja, ibland.
(Mr. Ve) - Okej. Så, vad säger de till dig då?
(Unit) - Att jag inte ska lyssna på dig för du ljuger hela tiden.
(Mr. Ve) - Allvarligt?
(Unit) - Nej.
(Mr. Ve) - Men vad säger de? Seriöst.
(Unit) - Att jag borde söka hjälp för att jag hör röster.
(Mr.Ve) - Men, ska du det då?
(Unit) - Söka hjälp?
(Mr. Ve) - Ja.
(Unit) - Nej
(Mr. Ve) - Varför inte? Dina röster säger ju att du borde det.
(Unit) - Ja, och inte fan tänker jag göra något som några jävla röster säger åt mig. Jag är väl inte knäpp heller.

(Mr. Ve) - Vad gör du?
(Unit) - Jag ska nog börja blogga igen.
(Mr. Ve) - Vad ska du skriva om?
(Unit) - Jag vet inte.
(Mr. Ve) - Men om du inte vet vad du ska skriva om, varför sitter du här och tvingar fram det? Skriv när du har något att skriva om, inte bara för att skriva något.
(Unit) - Tyst, jag kan inte koncentrera mig när du håller på.
(Mr. Ve) - Okej, bli inte sur på mig för att du saknar inspiration och kreativitet.
(Unit) - Jag har något jag ska skriva om, jag vet bara int hur jag ska formulera det.
(Mr. Ve) - Du stavade fel där.
(Unit) - Var?
(Mr. Ve) - Där. Det ska stå inte, inte int.
(Unit) - Skit samma, folk förstår nog ändå.
(Mr. Ve) - Du är verkligen fullständigt rubbad, du vet det va?
(Unit) - Inte fullständigt.

Lägger ned bloggen i brist. Tack för visat.

(Olivia, sparkar upp dörren till köket och avslöjar mig.) - "Vad är det du håller på med?"
(Unit) - "Vadå? Sjunger lite bara om det är det du menar?"
(Olivia) - "Haha, vad är det du sjunger då?"
(Unit) - "Det är på spanska, vet inte vad det betyder. Palo palo palo palito palo palito palo e e palo palito palo e e...osv."
(Olivia) - "Haha, vad är det för en sång?"
(Unit) - "Hehe...ja du...vet inte...sjunger på den ibland bara..."

Snart fri. Bara några dagar kvar sedan e det helg och det ska bli skönt. Hoppas det blir fint väder!

(---) - "Har din syster bestämt sig om att operera brösten?"
(Unit) - "Jodå, någon gång i mitten av December tror jag."
(---) - "Jag funderar på att operera mina oxå."
(Unit) - "Ja, större hade varit bra. Haha"
(---) - "Hehe, vad rolig du tror du är. Nej, men förminska dem. Om de blir större kan jag kanske få problem med ryggen."
(Unit) - "Jo, finns en del tjejer med sådana problem antar jag. Jag hade liknande problem, fick halvera min, var för mycket annars ju, haha."
(---) - " Därför den ser så konstig ut då? Haha"
(Unit) - "Men haha...vem e det som tror hon e rolig nu då?"

April March - Chick Habit, är fan en av de bästa låtarna (denna veckan). Den spelas i slutet av Death Proof, se den här.

(---) - "Om vi skulle få ett barn tilsammans, vad skulle vi kalla det?"
(Unit) - "Jag hade kallat det Abort."

Upp klockan 5 igen. Har jag tur får jag sova 4 timmar. Hahahaha

Det finns olika typer av filmer. Bra filmer. Dåliga filmer. Sedan har vi de filmer som Sleuth och Fear and loathing in Las vegas. Här har vi ett klipp från den senare filmen, och dessutom råkar det vara den bästa jävla scen i hela filmen! Enjoy!