livet från Unit 731

Tusen idioter tycker att jag är smart. Vad betyder då det? Jag är den smartaste idioten.

Är man omgiven av människor blir din standard genast ganska banal. Folk frågar mig; har du inte körkort? Har du ingen utbildning? Ska du inte gifta dig snart och skaffa barn? Skulle inte ett radhus passa dig bättre? Ska du inte stadga dig snart? När ska du hitta ett jobb som du ska stanna på? När ska du sluta drömma?

Jag frågade en tjej idag (igår) om hennes drömmar och ambitioner. Hon jobbade för övrigt som telefon-något med något som i "något med dålig inkomst". Jag frågade henne om hennes karriärsdrömmar. Hon var utbildad florist. Hon svarade att hon inte hade några. Inga drömmar, inga ambitioner och ingen karriärsdröm. Jag fick genast enrorma sympatikänslor för den lilla flickan. Hade hon varit en bra bit över femtio hade jag inte reagerat lika starkt, men hon var inte året över tjugo, och redan tom på förhoppningar inför livet. Alla hae vi väl drömmar som barn? Visst, i min ålder har väl alla insett att deras drömmar sedan länge krashat och brunnit upp, men har vi inte dem kvar? Är jag ensam om att fantisera på kvällarna, under täcket innan jag somnar, om hur allt skulle kunna vara och fortfarande, i min fantasi, kunna bli?
Den lilla flickan hade inga drömmar. Ekonomiskt oberoende var det hon kläckte ur sig. Hur vore det om vi ändrade vår strävan efter ekonomiska och matriella tillgångar mot tja, varför inte; upplevelser? Viljan att klara av något. Lära sig spela piano, dansa vals eller gå på lina är bara ett urval... Skriva en bok. Måla en tavla. Gå ned i vikt. Bestiga ett berg. Simma över atlanten eller brottas med krokodiler.
Vi blir hjärntvättade till att hjärnlöst följa konsumentdrömmen. Vi är alla goda demokratiska konsumenter som ska yngla fram några ungar, uppfostra dem till att följa våra spår vi lägger ut framför dem. Vi följer en stig genom en mörk skog och nåde den som vågar ta ett steg ut och lämna stigen. Vi skrämmer upp varandra med hemska historier om vad som kan hända om du inte sköter dig i skolan och lyckas få ett bra jobb. Jag lyckades inte bra i skolan. Jag har inte ett bra jobb. Fast jag har åtminstone kvar mina drömmar. Den dag jag överger min fantasi, mina drömmar, för konsument livet, hoppas jag att man binder en snara runt min hals och drar åt hårt. Fy fan för alla som vågar peka på mig och säga; Den där Emil, honom e det något fel på för han följer inte stigen som andra trampat upp åt honom. Låt mig vara mig. Men det går inte en dag då jag önskar att jag var annorlunda. Sånt kan jag önska, för jag har mina drömmar kvar.