livet från Unit 731

Vattnet sköljer över mina fötter och jag vet att vi ska dö. Sam håller hårt i min hand, leder mig uppåt. Jag tror andra gör som vi, men jag kan inte sluta titta på månen. Den hänger över havet, en vacker skära redo för skörd. Det finns sämre kvällar antar jag. Det kan vara oväsen runt mig, skrik och gråt, panik och ångest, men där finns bara månen. Havet är stilla och svart.

Jag har alltid varit rädd för havet på nätterna. Vi brukade grilla på stranden vid vårt hus, stannade uppe sent och blev fulla. Alla badade. Nakna kroppar i det svarta vattnet. Aldrig jag.

Sam vänder sig mot mig. Hans stora varma bruna ögon ser in i mina. Han ler det där mysiga leendet jag älskar. Jag känner mig trygg hos honom. Han är min sköld. Han kramar mig och viskar; ”Minns du första gången vi träffades?”

Det hade regnat. Jag hade tagit skydd under en markis när han kom gående. Han hade ett paraply. När han gick förbi grep jag tag i hans arm, tryckte mig mot honom, in under paraplyet och fortsatte att gå. ”Plats för två?” Resten är historia.

Trapporna tog slut. Golvet är halt och båten hade börjat luta. Sam håller min hand i ett järngrepp. Jag snavar och faller, men han håller mig och drar mig vidare. Jag har tappat mina skor och tänker; ”Jag kommer dö barfota.”

Jag ser en man hjälpa en kvinna upp på ett tak. Han tappar taget och hon faller. Jag ser inga barn. Märkligt. Finns det något som en barnfri kväll på en sjunkande båt?

 ”Sam!”, skriker jag, men glömmer vad jag ville ha sagt. Vi når slutet av gångbanan. Ett galler skiljer oss från ett fall ned i havet och den sjunkande tryggheten vi har på båten. Vattnet är kallt och svart.

När vi hamnar i vattnet börjar våra kroppar dö. Först stimuleras hjärnans andningscentrum av det kalla vattnet mot huden vilket resulterar i en fördubblad andningshastighet. Förmågan att hålla andan blir sämre. Jag kramar Sam hårt och viskar; ”Jag vill att hon ska heta Sandra.”

Blodkärlen i huden och musklerna dras samman – blodflödet till de yttre kroppsdelarna stryps av. Huden blir blå, man drabbas av kväljningar och rörelserna blir långsammare – muskelstelhet inträder. Sam ler och frågar; ”Men om det är en pojke?”

Frossa inträder. Kroppen försvarar sig mot hypotermi men ökar värmeomsättningen med flera hundra porcent. Jag besvarar hans leende och skakar på huvudet. ”Det är en flicka”, säger jag, ”bilderna ligger i hytten.”

När kroppstemperaturen är ca 32 grader C, slutar frosskakningarna, medvetandet avtrubbas. Man blir förvirrad, fumlig, desorienterad och kan få hallucinationer. Det finns exempel på människor som klätt av sig skyddskläderna eller försökt simma mot hägrande stränder. Sams omfamning blir hårdare. ”Sandra är ett fint namn”, säger han. ”Är hon lika vacker som sin mor?”

Runt 30 grader C är pulsen och andningen långsam. Sjunker kroppstemperaturen under 30 grader C befinner man sig i dvala. Symptomen är slappa muskler, stora pupiller och oregelbunden hjärtrytm.
”Vackrare”, skrattar jag fram. ”Hon har sin fars ögon”.
”Och sin mors näpna näsa?” frågar Sam och skrattar.
Vi kramas hårt nu, alla tre.

Vid 22 grader C är det maximal risk att hjärtat stannar. Sjunker temperaturen ytterligare två grader inträffar hjärtstillestånd.
”Släpp mig inte,”, säger han, ”jag vill inte mista er.” Jag hör att han är rädd. Skrattet är borta. Jag omfamnar honom och blundar. Jag känner mig trygg. Det svarta vattnet skrämmer mig inte mer.

Jag griper tag runt honom, hans ansikte mot mitt. ”Leta efter oss.”
Vattnet sköljer över mig.
Vid 17 grader C är återupplivning ej möjlig.