livet från Unit 731

Jag var påväg att drunkna. Ibland kämpade jag mot vågorna, mot havet som försökte svälja mig, men ibland kändes det som att jag inte orkade mer och slutade nästan att simma. Men så plötsligt fann jag mig själv fastklamrad på en liten klippa mitt ute i det vida havet. Det var en liten sten, för liten att stå eller sitta på men stor nog att hålla fast vid. Klippan räddade mig och stod fast mot de oändligt många vågorna. I år hängde jag fast vi den stenen ocn de var min ända fasta punkt i livet. Självklart tröttnade jag på att hänga fast där dagarna i ända, men jag visste att jag aldrig skulle kunna besegra havet ensam utan min älskade klippa.
Men så en dag rämnade min klippa och försvann. Jag blev rädd och förtvivlad. Min fasta klippa, mitt allt, mitt enda, var borta och allt som fanns framför mig var hav. Oändligt med kalla och hårda vågor. Jag simmar nu, är trött. Jag vet att den finns där ute någonstans min älskade klippa och jag ska inte låta havet besegra mig tills jag finner den igen.