livet från Unit 731

Från jag låste dörren tills jag låste upp den igen, tillbaka från jobb, har det gått 16 timmar. Så nu är jag trött som fan.
Borde egentligen gå och lägga mig, kroppen är trött och jag har dessutom dragit på mig en irriterande förkylning. Men på tåget hem startade min hjärna sin skärmsläckare (händer mig ganska ofta i tråkiga sammanhang) och jag är tvungen att skriva lite om det.

Lokal hjärna (H:)/Minnen/Barndom/Pappa/
Hej pappa! Även om du är död lever du kvar inom mig på ett sätt som är unikt bara för mig. Idag tänker jag berätta för dig hur jag minns dig, hur du var under min barndom. Jag vet att det är lite sent, men jag fick aldrig chansen att berätta så jag ska försöka att ta igen lite förlorad tid, även om den är förlorad oavsett. Vi börjar från början, mitt tidigaste minne. Jag är fyra år gammal och vaknar upp på sjukhuset i Helsingborg. Det första jag ser när jag vaknar är dig. Du sitter bredvid mig. Jag minns inte hur rummet, du eller någon annan ser ut. Jag minns bara känslan av att vakna upp och veta att du sitter där hos mig, den trygga känsla. Du berättar för mig att doktorn precis sprang iväg för att hämta ett plåster, jag har ryckt till när jag vaknade och dragit loss något så det börjat blöda.
Jag har små vaga minnen från den tiden på sjukhuset, då jag och min syster opererat bort mandlarna. Jag minns att jag och min syster (som var kanske två år) själva gick iväg för att be om glass. Jag minns inte hur min syster såg ut, eller jag själv för den delen. Men med foton från den tiden kan jag tänka mig hur det såg ut, jag fyra år, min syster två, gående såpass man kan gå i den åldern, och ber sköterskorna om glass. Jag vet inte om de minnena gör mig glad eller ledsen, men jag är glad att de finns där.
Senare, jag vet inte när; det är nog en blandning av åldrar nu. Du sitter på gräsmattan som ligger på framsidan av vårt gula hus i Bjuv. Grannarna sitter där hos dig vid det vita bordet. Du har på dig ett fult joggingställ, men skrattar tillsammans med de andra. Ni dricker öl.
Nu är det fest. Hela släkten är där, kusinerna, min syster och jag sitter vid ett eget bord. Du är i centrum för hela festen. Du är högljudd, berättar skämt som får dem att skratta, du högst av alla. Du spelar dragspel och alla sjunger med. Dina barn, jag och min syster, är stolta över dig. Vår pappa, vår hjälte och idol som vi älskar, står där inför alla och håller festen vid liv. Det är tid att gå. Jag somnar i bilen och vaknar igen av att du bär in mig i min säng.

Det är morgon. Du väcker mig genom att slänga upp dörren, bärande en gammal trumpet som du spelar revelj på. Jag skrattar. Det är kväll, jag och min syster som fortfarande delar rum, ska sova. Du kommer in med en musfälla där det sitter en död mus som du visar mig och min syster. Jag blir rädd för den döda musen.
Det är söndagskväll. Jag och min syster har precis blivit lämnade av mamma efter att ha spenderat helgen hos henne. Din nya fru jobbar sent så du lagar mat åt oss. Vi tittar på tv när vi äter. Det är gott. De visar Herkules och Xena på tv. Vi pratar tillsammans och jag känner mig bekväm hos dig. Efter middagen sitter vi i vardagsrummet, jag, min syster, din nya son och du i sofforna framför tvn. När klockan närmar sig tio försvinner jag och min syster in på våra rum, din fru är på väg hem. Men jag är glad. Du pratade med mig och jag med dig och vi var en familj i några timmar. Du var min pappa igen.

De glada minnena blir lite glesare nu. När jag är sexton försvinner de helt. När jag är tjugo ses vi för sista gången. När jag är 21 pratar vi för sista gången. När jag är tjugofyra går du och lägger dig för sista gången och vaknar aldrig mer. Nu finns du bara kvar inom de som minns dig. Ikväll hade jag en pappa igen, den pappan jag älskade. Han som pussade mig godnatt. Som kom till mitt rum när jag ropade på dig. Ikväll var du inte död. Jag pratade med dig och du kanske lyssnade. Vi var en familj igen.