livet från Unit 731

En dag på jobb (tror det var i lördags) kom det fram en äldre (och full) man till mig när jag irrade omkring ute i restaurangen. Han stod på ett sätt som gjorde att jag var tvungen att passera honom för att komma in i mitt trygga kök och såg på mig med de ögon folk brukar ha när de vill prata med dig. Så var fallet här. Han sträckte fram sin hand mot mig för att skaka min och jag, av ren rutin, fattade hans hand för att skaka hans. Du tar han tag, hårt, och vägrar släppa. Inte för att jag kämpar, men vi är nu några sekunder bortom den traditionella handskaknings perioden. Han ser på mig och säger; inte hallå eller hej eller tack eller trevligt eller något annat som man har för vana att höra i denna situation, utan han säger; "Never give up."
Och i den stund jag hör honom säga detta, stående där med ett fast grepp om min hand, vet jag att jag aldrig någonsin i hela mitt liv kommer att glömma det han sade. Jag har redan glömt honom, hans ansikte, kläder eller hållning. Allt med honom, utom det trygga handslag och hans röst som säger åt mig att aldrig ge upp. Jag tror inte han någonsin kommer förstå vilket intryck han gjort på mig. Eftersom situationen för mig tog en helt annan vändning än jag kunnat ana stod jag bara där med byxorna nere (metafor), ett dumt leende i ansiktet och säger något i stil med "Okay...".
Det finns få personer som gör intryck på mig av den skala. Jag vet att jag förmodligen kommer minnas det han sade bättre än låt oss säga; mitt ex som jag matade tre år av mitt liv? Eller kanske många av mina vänner? Är det inte märkligt att vissa situationer, vissa moments (engelska, kom inte på det svenska ordet. Visserligen kan man använda "stunder", men jag tycker inte det passar in) fastnar hos dig. Jag vet många korta ögonblick som ligger bak i huvudet och gömmer sig hos mig.

Något annat som gör ett intryck på mig; en annorlunda men dock jävlig fet musikvideo, här.