livet från Unit 731

Jag tror på dödshjälp. Jag är för dödshjälp, jag förstår dödshjälp och självmord. Jag vet att om jag själv, genom en olycka eller en sjukdom, hade blivit oförmögen att ta hand om mig själv och ansett mig en börda för andra, velat dö. När jag ser gamla männsikor försöka ta sig på bussen, när jag ser dem kämpa med sina rulatorer, med sig själva, så tänker jag alltid, alltid, att när jag blir så pass dålig att jag inte kan ta mig fram utan ett redskap, en krycka, en käpp, rullstol eller annat, så vill jag dö. Jag vill dö medan jag fortfrande kan gå på toaletten själv. Jag vill inte leve ett liv fyllt av smärta genom någon tråkig sjukdom. Jag vill inte leva ett liv fullt av medicinering och smärtstillande.
Dessutom förstår jag människor som inte orkar leva längre, som har problem med sina liv, kanske inte genom fysiska smärtor och åkommor, utan helt enkelt genom att livet inte erbjuder dem något som ger dem en anledning att fortsätta leva. Oroliga själar utan något som helst syfte. Jag förstår dem verkligen. För trots allt så lever vi liv som ingen av oss har bett om att få leva. Det är trångsynt att inte förstå varför man vill begå självmord. Jag lever nu ett liv, orolig, vilsen, förvirrad över vad jag ska göra. Jag har inte blivit lika van vid livet som så många andra. Omställningen är för stor, först sover jag en drömlös sömn som varat i alla tiders tid för att sedan vakna på ett sjukhus. Kall och fylld med smärta kastas jag in i en värld som jag aldrig bett om att få se, in i ett liv jag aldrig längtat efter.
Det är ganska intressant egentligen, att föräldrar skaffar barn för sin egen skull. De vill ha barn för att fylla sina liv med en ny mening, för att hitta något som de kan ta hand om och älska. Men, i regel är det endast för deras egen skull. Vem tänker på barnen? Visserligen kan vi inte fråga dem om de vill bl födda, men varför ta det förgivet?
Det är sant att jag velat ha barn. Massor av dem. Nu tror jag inte ens att jag orkar vara mig själv längre.

Men åter till dödshjälp och självmord. När man berättar att man är för dödshjälp måste man i regel vara snabb med att tillsägga att det gäller folk som ligger i koma eller dylika situationer. I regel för att andra har lättare att relatera till den sortens dödshjälp; att avliva någon som har svåra smärtor eller är en grönsak, dvs redan är snutt på döda, kroppen har bara inte släppt taget än. Då är det mer socialt acceptabelt. Men jag tar ett steg till och säger att dödshjälp är till för alla som är trötta på livet. Och varför inte? Varför inte tillåtas vara trött på livet? Jag vet att jag är det. Det erbjuder mig inget annat än en vag längan om att det snart kan komma att bli bättre. Det är nog så jag tröstar mig själv, att morgondagen har kanske något annat att erbjuda än den ruttna dag jag just haft. Är det verkligen allt? En lätt nyfikenhet om vad som kanske ska hända? Att få känna den kittlande känslan i magen när något bra händer, de få tillfällen det händer? Är det vad jag lever för? Lever jag för andras skull? Att jag inte vill dö för att såra andra?

Om man tänker på självmord, seriöst planerar att avsluta sitt liv så anses man ganska störd. Sjuk i huvudet. Depprimerad är väl den psykologiska termen. Varför det? Varför är det sjukt att inte vilja leva mer? Jag förstår det verkligen inte med ett starkt inte. Jag Vet Inte Varför Man Inte Kan Få Vilja Dö.
Männislan är ett sällskapsdjur. Vi behöver närhet och känna beröring. Vi behöver kärlek i form av något annat än några fjuttiga ord eller sms. Vi behöver känna oss behövda och uppskattade. Men i vårt samhälle finns det inte utrymme för det till alla. Många, och jag tror att det är många fler än vi kan eller vill tro, känner sig ensamma. Många kan känna sig ensamma trots att de har en partner. Mitt ex är ett bra exempel på det. Hon är tillsammans med en snubbe men känner sig ensam och förvirrad. Visserligen är hon inte fullt medveten om vart felet ligger så hon fortsätter gå runt och tror att allt ska lösa sig.
Det är samma för så otroligt många andra. Så många går omkring i sina värdelösa liv med sina tråkiga jobb, ensamma hem, vänner som sviker, partners som inte förstår och väntar på att dagen då allt vänder ska komma. Jag tror inte att en sådan dag kommer för någon av oss. Fast jag kan ha fel. Dock är jag säker på att den inte kommer för min del. Mitt liv är redan fastställt till att vara segt, ensamt och tråkit. Ibland trivs jag med det, men det går inte en dag då jag önskar att det var annorlunda. Jag hade velat att jag skulle vara nöjd med min egen tillvaro. Nöjd med de vänner jag har, de tjejer som flirtar med mig, det jobb jag har och den mat jag äter. För det mesta lyckas jag glömma hur dåligt jag mår. Ibland kan det gå flera dagar utan att jag känner mig dålig. Men ensamheten gör sig alltid påmind på kvällarna då jag ska sova.

Ska jag sammanfatta livet; Ibland vinner man, ibland förlorar man. Ibland är man på topp, ibland inte. Livets regel; "Det finns människor som går genom livet alltid lyckliga, och det är inte du."

Därför är jag för självmord och dödshjälp. Livet är inte heligt och det saknar värde. Tro inte att det är fel att begå självmord. Vi valde inte att födas, men vi kan välja att dö och det valet är bara vårt eget. Ingen, inte dina vänner eller ens din familj kan välja det åt dig. Lev ditt liv för dig själv och dö för dig själv.
Ibland vill jag bara bli räddad från det liv jag har. Fångad, innan jag slår i den stenhårda botten.